Fyra år med Fridolin – till vilken nytta?

När Stefan Löfven presenterade sin regering i september för över fyra år sedan var det få som höjde på ögonbrynen när det stod klart att Gustav Fridolin skulle bli ny utbildningsminister. Under valrörelsen hade han gjort sig känd som en av Jan Björklunds största kritiker. Det var inte disciplin och katederundervisning som skolan behövde, det var en pedagogik som byggde på elevernas inneboende lust att lära, menade han.

Det gick hem. Inte minst hos lärarna, som fort utsåg honom till sin favorit. Många ansåg att reformtakten i den svenska skolan hade varit för omfattande under alliansregeringen. Ny skollag, ny lärarutbildning, ny läroplan. Nu hoppades man på arbetsro.

Utnämningen av Fridolin välkomnades av många. Lärarförbundet, som ofta hade nickat instämmande när Björklund kritiserades i debatten, blev nog gladast. Fridolin var ju en av deras medlemmar. Eva-Lis Sirén, som då var ordförande för Lärarförbundet, såg fram mot att se sin medlem bli den högsta hönan på utbildningsdepartementet och uttryckte sin tacksamhet för att hon nu fick se en utbildningsminister som faktiskt hade erfarenhet av att jobba i skolan.

Fridolin hade nämligen tidigare utbildat sig till folkhögskollärare. Han läste kurserna på distans från Stockholm. Efter det undervisade han parallellt med sitt uppdrag som riksdagsledamot, något som han ofta framhåller i intervjuer. På Linköpings universitets hemsida, Fridolins alma mater, berättade han för några år sedan att han ser ministeruppdraget som ett tillfälligt avbrott från läraryrket: ”Det är i skolan jag trivs och vill vara. Så när det här är över undervisar jag heltid igen.”

”Det är viktigt att skolan på olika sätt visar för eleven att lärande kommer med en ansträngning.”

Att bli utbildningsminister vid 31 års ålder, det är en närmast en osannolik bedrift. Hur lyckas man med det? Jo, man börjar tidigt. Väldigt tidigt. Redan som elvaåring skickade Gustav Fridolin in medlemsblanketten till Grön ungdom. Han hade fått upp ögonen för partiet efter att hans lärare hade gett honom i straffuppgift att titta på en partiledardebatt i TV. Med tanke på att han har gjort sig känd som en av Björklunds största kritiker vad gäller disciplin i skolan är det något lustigt att det var just ett straff från en lärare som skulle visa sig bli hans egen biljett till en politisk karriär.

Fem år senare blev han ungdomsförbundets språkrör. Riksdagsplatsen säkrade han vid 19 års ålder och språkrör för Miljöpartiet blev han vid 28 års ålder. Och minister, det blev han som sagt bara några år efter det.

Men låt oss backa bandet. Det är våren 2014 och för Folkpartiet nalkas det riksmöte. Det var med andra ord ett gyllene tillfälle att få synas i media genom att kritisera partiet med en dräpande artikel. Fridolin tog chansen och skrev den sedermera famösa artikeln ”Så räddar vi skolan på 100 första dagarna”. Han berättade att om bara han fick chansen att bli utbildningsminister så skulle han kunnat sjösätta ett stort antal reformer som skulle få skolan på rätt kurs. Lärarlönerna skulle höjas, förskolans grupper regleras, skolbiblioteket bemannas och valmöjligheterna begränsas.

Fridolin skulle snart bli varse att svärdet han högg med var tveeggat. Löftena hade naturligtvis inte uppfyllts 100 dagar efter att han blivit utbildningsminister. Han hånades för att vara naiv, för att han inte förstod skolans komplexitet när han trodde att det gick att utföra smärre mirakel på några månader. Men det var rubriksättningen som blev fel, fick vi höra. Han hade inte alls lovat att fixa skolan på 100 dagar. Efter två år kände han sig tvungen att gå ut med ett svar i samma tidning: ”Jag lovade inte fixa skolan på 100 dagar”.

Men nog om det; det viktiga är trots allt vad han faktiskt har åstadkommit. När det gäller det viktigaste, kunskapsresultaten, finns det inte mycket att hurra för. Den senaste Pisamätningen visade visserligen en svag uppgång, men inte mycket mer än så. I naturvetenskap, ett av de tre ämnen som ingår i mätningen, var inte ens uppgången statistiskt säkerställd. I de andra ämnena verkar digitaliseringen av proven ha bidragit till att det gick lite bättre för eleverna. I en annan mätning, som studerade gymnasieelevers fysikkunskaper, sjönk resultaten i stället.

Är man generös kan man säga att botten verkar vara nådd. Trots det togs Pisaresultaten emot med jubel. De beskrevs som en seger för den svenska skolan, och Fridolin själv meddelade att de var ett ”styrkebesked för Sveriges lärare och elever”.

I egenskap av lärare och skoldebattör har jag många frågor jag vill ställa till Fridolin. Jag har varit hård i min kritik mot honom under den gångna mandatperioden, men till en början hörde jag till dem som hyste ett stort hopp för honom. Under en kort period var jag till och med medlem i Miljöpartiet. Nu, såhär i efterhand, känner jag mig allt annat än nöjd. Tillståndet i svensk skola är fortfarande kritiskt. Vi har länge levt på gamla meriter, och om inte något drastiskt händer framöver kommer vi att se konsekvenserna av ett skolsystem som misslyckas med sitt kunskapsförmedlande uppdrag. Det lär dessutom knappast finnas någon lärare i ett svenskt klassrum som har fått så mycket bättre villkor under de fyra åren som har gått.

”Det är viktigt att skolan på olika sätt visar för eleven att lärande kommer med en ansträngning.”

Nu, när Fridolin varit utbildningsminister i fyra år, är frågan: Är han nöjd med sin insats? Jag bestämmer mig för att boka en intervju med honom och får snabbt ett positivt besked från en av hans pressekreterare. Tidigt en vardagsmorgon blir jag som utlovat uppringd av ministern. Jag börjar med de mer abstrakta frågorna.

Vad är bildning för dig?

– Bildning är både något man har och ett ideal. Det är något man har i betydelsen ”jag har de kunskaper och de verktyg som gör att jag hela tiden kan fortsätta utveckla och lära mig mer”. Ideal är det på samhällsnivå, att ha ett samhälle som värderar kunskapssökande i sig självt, inte bara det instrumentella värdet.

Det var ett fint svar, tycker jag. Jag blev glad att Fridolin inte citerar Ellen Keys definition på bildning, som tycks vara det enda politikerna känner till nuförtiden. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på vad Fridolin skrev i sin 100-dagar-artikel. I den menar han att ”elevernas lust för lärande” näst efter lärarbristen är det högst prioriterade för honom. Samtidigt har forskare kritiserat fenomenet för att leda till en oreflekterad social reproduktion, då det – grovt förenklat – inte är arbetsklassens pojkar som har lust att läsa Lagerlöf.

Borde verkligen skolan utgå från att eleverna har en inneboende ”lust att lära”?

– Nej, det kan man så klart inte. Det är viktigt att skolan på olika sätt visar för eleven att lärande kommer med en ansträngning. Men motorn för den ansträngningen kan för många elever vara lust. Och då bör man vid olika tillfällen fundera på hur man kan arbeta på ett sätt som gör att man tar vara på elevernas lust.

”Läroplanerna är i alldeles för stora delar abstrakta, och där behöver något göras.”

Jag tänker osökt på regeringens nationella digitaliseringsstrategi. Den handlar mycket om att skolan och undervisningen måste förändras, gärna i syfte att eleverna ska finna undervisningen mer lustfylld. Ett konkret förslag i strategin är att alla skolor ska tvingas köpa in varsin digital pryl till alla elever senast år 2020, trots att mycket som tyder på att teknik i klassrummet inte häger ihop med högre kunskapsresultat. Teknik innebär helt enkelt ofta distraktioner.

Är det verkligen är bra att tvinga skolor att lägga ofantligt mycket pengar på att köpa in laptops och surfplattor?

– Ja, man behöver de verktyg som krävs för att göra skoluppgifterna. Det är läraren som bedömer när man behöver använda de digitala verktygen. Hela poängen med strategin är att lämna det fokus som har funnits hos en del huvudmän på att det är den tekniska utrustningen i sig som är både medel och mål, till att handla mer om att det är lärare som ska ha kunskapen och makten att avgöra när tekniken ska användas.

Jag ska inte sticka under stol med att jag är en av dem som mest högljutt under de senaste åren har opponerat mig mot digitaliseringshysterin. Det jag oroar mig för är inte bara att det inte finns evidens för att generell digitalisering inte leder till förbättrade resultat – inte ett enda land som har satsat mycket på digital teknik i skolan har lyckats höja sina Pisa-resultat i ett enda ämne – utan även att det kan leda till ökade kunskapsklyftor.

En studie som följde upp vad som hände när skolor köpte in en dator till varje elev visade att arbetsmiljön försämrades och stressen ökade, men även att den traditionella undervisningen minskade drastiskt. I de grundskolor där alla elever hade varsin dator ägnades i genomsnitt mindre än en femtedel av lektionstiden åt att läraren bedrev katederundervisning. Eleverna arbetade med grupparbeten och eget arbete under 80 procent av lektionstiden. Det är exakt sådan pedagogik som missgynnar de socioekonomiskt svagaste eleverna.

Är det verkligen så bra att gå i en riktning som riskerar att leda till mer eget arbete?

– Nej, det är inte önskvärt. Lärares ledarskap i klassrummet är helt avgörande för kunskapsutvecklingen. Men digitaliseringsfrågan handlar om två saker: Dels att det finns ett behov av nya kunskaper i ett digitaliserat samhälle, dels att eleverna måste förstå hur tekniken runt omkring oss påverkar samhället. Det finns så klart tillfällen när tekniska hjälpmedel förbättrar undervisningen. Ta slöjd som exempel; många elever sitter och håller uppe handen hela lektionerna för att de behöver hjälp. Det är så mycket väntetid. Då kan de få hjälp av ett tekniskt verktyg.

Något annat som blivit en het fråga, framför allt det senaste året, är läroplanen. Jag har själv varit delaktig i den, senast med en artikel som jag skrev tillsammans med fyra professorer i vilken vi kritiserar läroplanen för att ha en konstruktivistisk och postmodern kunskapssyn. Läroplanen betonar helt enkelt förmågor framför faktakunskaper.

Vad säger du om denna kritik?

– Den mest grundläggande kritiken handlar om att många lärare upplever att kunskapskraven och läroplanen inte ger dem tillräckligt stöd i hur de ska lägga upp undervisningen. Även många elever upplever detta problem när de själva börjar reflektera över sitt lärande och vill planera sitt lärande. Då finner de inget stöd i läroplanerna. De är i alldeles för stora delar abstrakta, och där behöver något göras. Det är därför jag har gett Skolverket i uppdrag att i dialog med lärarna utveckla läroplanen, sakta men säkert.

”Jag är rätt övertygad om att det inom lärarkåren finns ett motstånd mot att vetenskap och kunskap ifrågasätts från olika håll.”

Det kan så klart låta bra, att lärare ska få vara med och utveckla läroplanerna. Det är dock inte självklart att ”lärarkåren” – som så klart har olika kunskapssyner och åsikter – är bäst på att avgöra vad som är en bra läroplan. Enligt mig borde beslut gällande en läroplan fattas demokratiskt. Det borde vara vi medborgare som genom att utöva inflytande över våra politiker ser till att styra vad eleverna i den svenska skolan ska lära sig. Alternativet är att gå i riktning mot ett expertvälde? Framför allt när de som i så fall tar på sig expertrollen, lärarkåren, bekänner sig till konstruktivistiska idéer om undervisning.

I en OECD:s Talis-mätning (Teaching and Learning International Survey) 2013 framkom det bland annat att över 80 procent (!) av de svenska lärarna anser att deras roll som lärare är att skapa en ”lärmiljö” som främjar elevernas eget sökande efter kunskap, och att det är viktigare för dem att lära eleverna hur man tänker och resonerar än att lära dem de ämneskunskaper som står i läroplanen.

Det är inte så konstigt att konstruktivismen, som grovt förenklat har som mål att ersätta den kunskapsförmedlande katederläraren med en slags social coach, är en utbredd uppfattning. OECD har tidigare konstaterat att det pedagogiska etablissemanget tendrar att vara konstruktivistiskt, att ”i hela världen förespråkar utbildningsideologer och lärarutbildningar en konstruktivistisk kunskapssyn”.

Är det verkligen önskvärt att låta konstruktivistiska lärare få leda utvecklingen med läroplanen, när den faktiskt har fått kritik för att vara just alltför konstruktivistisk?

– Jag skulle nog säga att det kan vara en övertolkning av den siffran. När konstruktivism ställs emot innehållet i en läroplan som läraren uppfattar som svårtolkad, så smäller det ju högre. Jag är rätt övertygad om att det inom lärarkåren finns ett motstånd mot att vetenskap och kunskap ifrågasätts från olika håll. Det finns ett motstånd mot dem som försöker förleda genom att blanda ihop åsikter och fakta. Min huvuduppgift är varken att kritisera den svenska lärarkåren eller OECD:s rapporter, men när de gör sådana här enkäter vill de ju få tydliga svar. Kanske finns det inte så tydliga svar?

Det är så klart inte bara i pedagogkretsar som skolflummet finns. I Göteborg har Fridolins partikollega, skolkommunalrådet Karin Pleijel, sagt att hon vill låta den kommunala ”framtidsskolan” Kvibergsskolan stå som modell för alla framtida skolor i staden. Kvibergsskolan har som pedagogisk idé att inte ha vanliga klassrum och katederundervisning. I stället ska man lära eleverna så kallade ”framtidsförmågor” genom att låta dem söka sin egen kunskap via digitala verktyg. Jag undrar vad Fridolin tycker om att hans partikamrat har bestämt sig för att detta ska vara framtiden för alla skolor.

– Jag författar och förvaltar en läroplan. Jag säkrar så att den kan fortsätta att utvecklas. Jag förväntar mig att oavsett pedagogik så ska läroplanen följas. Har man problem med elevernas kunskapsutveckling så ska staten kunna gripa in genom skolinspektionen.

”Vi lever i ett samhälle där det finns en stark antiauktoritär strömning. Det försvårar lärarens uppdrag.”

Men om digitaliseringen tenderar att leda till mer ensamarbete, eller som pedagogerna kallar det: ”elevcentrerade undervisningsmetoder” (som om motsatsen, lärarledd undervisning, skulle handla om att tillfredsställa lärarens ego), är det då inte en farlig väg att låta en skola som Kvibergsskolan stå modell för alla skolor? Redan i dag är läget allvarligt. Gabriel Heller Sahlgren, som doktorerar på prestigefulla London School of Economics, har utifrån Pisadata beräknat att den svenska skolan har de mest elevcentrerade undervisningsmetoderna näst efter Mexiko i hela OECD.

– Jag tror att den typen av jämförelser är ganska svåra att göra, säger Fridolin.

– Jag tror att det handlar både om hur man bygger upp en skola, men också om vilken typ av samhälle man har. Ett samhälle som Sverige är på många sätt mycket mer antiauktoritärt än andra länder. Det påverkar såklart lärarens möjlighet att utföra sitt jobb.

Men borde inte lärare vara självklara auktoriteter i klassrummet?

– Jo, lärare är en positiv auktoritet. Men vi lever som sagt i ett samhälle där det finns en stark antiauktoritär strömning. Det försvårar lärarens uppdrag. Om man tittar på World Values Survey så framkommer det att vår skepsis mot auktoriteter i mångt och mycket är ett svenskt särdrag. Det innebär oundvikligen utmaningar för skolan.

Men om elevcentrerade undervisningsmetoder leder till ökad ojämlikhet, borde man inte då ha som mål att öka den traditionella katederundervisningen om man vill minska segregationen i skolsystemet?

– Nej, jag utgår från att lärare har kunskapen som krävs för att välja vilka undervisningsmetoder som är bäst. Det förenklas i sin tur om lärarna får utvecklas i sitt yrke och om de får ett bra professionsprogram som ger dem möjlighet att lära av varandra. Då kan de också lära sig att välja de metoder som ger bäst förutsättningar för elever.

Vi lärare vet tydligen alltid bäst. Samtidigt är förväntningarna på oss lärare höga. I Sverige har vi bland annat anammat en idé om inkludering som inte kan beskrivas som något annat än extrem. Elever med särskilda inlärningssvårigheter eller diagnoser placeras helt enkelt i vanliga klasser. Lärarna förväntas lösa det genom att ”anpassa” undervisningen och individualisera den så att alla elever hänger med. Med andra ord har lärarna ett uppdrag som redan på förhand är omöjligt att klara av för en människa utan superkrafter.

”Jag utgår från att lärare har kunskapen som krävs för att välja vilka undervisningsmetoder som är bäst.”

En finsk professor i specialpedagogik har beskrivit det som att vi är för politiskt korrekta i svensk skola, att vi inte vågar erkänna att det finns elever som har behov av specialundervisning. I Finland får mer än var femte elev specialundervisning utanför klassrummet i de tidiga åren. Här i Sverige förväntas lärarna lösa det ”inom klassens ram”. Detta trots att studier visar att inkludering både leder till att lärare lämnar yrket i högre utsträckning och att eleverna själva drabbas negativt, både vad gäller studiero och akademiska resultat.

Jag frågar ministern om vi faktiskt inte borde lägga inkluderingen åt sidan, och arbeta mer exkluderande i skolan – om vi faktiskt på riktigt vill se till att alla elever får den kunskap de har rätt till?

– Det finns problem med inkludering. Men när man är kritisk mot hur begreppet inkludering används så ska man inte använda begreppet exkludering. När man använder inkludering så är det ju för att man är oroad för att eleverna ska bli exkluderade i samhället. Lärare gör i dag en hel del bra anpassningar, men den svenska lärarkåren behöver mer grundläggande specialpedagogisk kompetens.

Men lärare i de mest framgångsrika skolländerna anpassar ju undervisningen i lägre utsträckning än vi?

– Ja, men anpassningar i betydelsen att förändra undervisningen så att alla elever kan ta till sig den oavsett behov, det är något önskvärt. Det är en anpassning som lärare faktiskt kan utföra på gruppnivå. Men visst finns det så klart många pedagogiska utmaningar som behöver lösas individuellt.

Jag påminns om när jag var med i en radiodebatt om idén att göra psykisk ohälsa till ett eget skolämne. Jag påpekade att det redan i dag finns för många ämnen, och att vi snarare borde rensa upp i läroplanen för att gå mer in på djupet än att fokusera på bredden. När jag ifrågasatte om vi hade lärare som över huvud taget hade kompetens att undervisa om psykisk ohälsa frågade min opponent ”Hur svårt kan det vara?”

”I dag får tre av fyra legitimerade lärare någon form av statligt lönepåslag.”

Ja, hur svårt kan det egentligen vara att anpassa undervisningen efter vitt skilda behov? Men låt oss säga att det finns lärare som klarar av det. Det förutsätter att de får goda förutsättningar, så klart. Det tar tid att förbereda material för elever med normalbegåvning. Tänk då hur mycket extra tid det behövs om man samtidigt förväntas förbereda lektionen för elever med dyslexi, autism – eller för den delen särbegåvning? Fridolin talar ofta om att läraryrket är världens viktigaste yrke och att hans jobb är att förbättra lärarnas arbetsvillkor. Så jag frågar honom hur Karin, en fiktiv 42-årig högstadielärare i Nacka kommun, konkret märker av i sin arbetsvardag att Fridolin har varit utbildningsminister i fyra år.

– Lärarlönerna har gått upp. Det handlar delvis om de statliga satsningar jag har drivit igenom. I dag får tre av fyra legitimerade lärare någon form av statligt lönepåslag. Dessutom har antalet anställda i skolan ökat. Det är både fler lärare än någonsin, så lärartätheten är jämn trots att vi har fler elever än någonsin. Men vi har även fler övriga anställda. Om Karin dessutom jobbar på en skola med ett gott ledarskap så har ju den resursen använts till sådant som kan avlasta henne.

Bara några timmar efter att jag intervjuade Fridolin dränktes mitt flöde av notiser om att han har aviserat att han inte ställer upp för omval i samband med Miljöpartiets kongress om sju månader. På Instagram skriver han själv: ”När jag lämnar rikspolitiken kommer jag få lite mer tid att vara den pappa och man jag vill. Jag längtar efter att börja undervisa igen.”

Jag hoppas att han hittar en skola med nöjda lärare. Annars lär det bli svårt att kliva in i personalrummet raka vägen från den ministerpost som varit ansvarig för skolan. När Fridolin lämnar rikspolitiken tycker endast tre procent av väljarna att Miljöpartiet har den bästa skolpolitiken.