Per Tryding:
Gammal politik och ny makt
Utblick Essä
Angela Merkel och Friedrich Merz delade en gång makten, innan de gick åt radikalt olika håll. Nu leder Merz CDU mot en förväntad valseger, och Tyskland mot en konservatism av den gamla skolan. Det skriver Per Tryding.
Kristdemokraterna i Tyskland är som största parti i det största landet i EU en mycket omfattande politisk rörelse. De kan lite optimistiskt räkna in närmare 15 miljoner väljare i det kommande valet. Och även om medlemstalet har halverats sedan återföreningen så har en halv miljon tyskar partibok. Bara medlemmarna är alltså lika många som svenska Kristdemokraterna och Liberalerna har väljare.
Den ideologiska kärnan har oskarp kontur men handlar om kulturell konservatism, liberal ekonomi och socialt kristet arv. Det är en bred kyrka med plats för varians vilket markeras av att rörelsen har två unika partier. Den bayerska delen kör egen firma i form av CSU och kallar sig ”kristsociala”.
Den egna historiken efter kriget är viktig för identiteten. Rörelsen startades direkt 1945, men i Bayern blev partiet officiellt registrerat 1946 av den amerikanska militärledningen. Det var året före övriga landet och därför finns två oberoende partier. Men de samverkar i val och inom förbundsdagen som en gemensam kraft, eller fraktion som man säger i Tyskland.
Merkel och Merz är av samma generation och anses båda vara unika intellektuella begåvningar, men motsatser i nästan allt.
Med så många inblandade är det inte konstigt att det blir en del nappatag om vem som ska få bestämma. En jämförelse mellan Angela Merkel – aktuell med sina memoarer – och nuvarande CDU-ledaren Friedrich Merz illustrerar detta väl.
De är av samma generation och anses båda vara unika intellektuella begåvningar, men motsatser i nästan allt. Han katolik, hon protestant. Han från väst, hon från öst. Han insider, hon outsider.
Ett exempel: Inom CDU finns en klassisk västlig herrklubb för intern-eliten som kallas Andernas pakt (pacto Andino). Den bildades vid en resa 1979 till Sydamerika. Merz tillhör en senare generation, men är upptagen i kretsen. Detta står för motsatsen till Merkel, som knappast är svag för ordnar och klubbar och som avböjt alla hedersbetygelser.
De kom fram parallellt under 90-talet. Efter Kohl fann sig både Merz och Merkel vid rodret och delade makten. Han blev gruppledare och hon partiordförande. Men till slut trängdes han ut och lämnade politiken 2005. Där har han ruvat under tiden och nu gjort spektakulär comeback.
***
Kristdemokraternas partifärg är svart, lånad från tyska flaggan. Om konservativa i partiet brukar man därför säga att de är ”sehr schwartz”, mycket svarta. Denna svärta är grunden för Merz återkomst. I en berömd tidningsintervju 2000 lanserade han behovet av Leitkultur. Invandrare måste anpassa sig en utvecklad och frihetlig tysk ledande kultur, sade Merz. Detta var minst sagt emot tidsandan då och det blev ljud i skällan. Merkel avstod kommentarer.
Men Merz har stått kvar och tiderna har nu kommit honom till mötes. Partiet vill se konservatism av den gamla skolan och Friedrich Merz är lika gammal nu som Kohl var när han avgick.
Beprövad retorik tas nu till heder i kampanjen. Det blir mycket kring kompetens att leda och behovet av gammal hederlig tysk flit.
Årets valprogram är mycket omfattande men har tre centrala teman. Skapa välfärd. Bygga säkerhet. Stärka sammanhållningen.
Leitkultur är införlivat i texterna kring migration och i partidebatten förespråkar en del linjen ”bädd, bröd och tvål” som slagord för att erbjuda konkret hjälp snarare än ekonomiska bidrag. Detta är långt från Merkels CDU men valplattformen väljer en mjukare språkdräkt. Integration ska både stärkas och krävas. Här finns givetvis ingen reträtt i kampen för fri religion och den historiska plikten mot antisemitism. Moskéer är en självklarhet men får inte fjärrstyras, heter det.
Merkel är mest ihågkommen för utspelet ”Wir schaffen das”, vi klarar det, men sedan dessa har som bekant tiderna vänt.
Vad som är omständigheter, tidsanda och ledarskap är dock inte alltid så enkelt att avgöra. Färre minns nog att Merkel också stöttade arbetet med att på allvar implementera Schengen och därför stänga Balkanrutten från Turkiet. Den har varit stängd dess. När flyktingkrisen kom var 300 kilometer av EU:s yttre gräns spärrad med stängsel och gränsbevakning. När Merkel lämnade var det 2 000 kilometer. Av Trumps berömda mur blev det däremot blott 150 nya kilometer (2016–2000). The Donald har the talk, men EU har levererat.
Efter katastrofen andra världskriget har Tyskland avstått att vara ledande i internationell storpolitik. Det ska nu ändras. Merz upplaga av partiet ska skapa ett nationellt säkerhetsråd, stärka Nato och i synnerhet komma närmare Frankrike och Polen, fördjupa den transatlantiska relationen, ta upp systemkonkurrensen med Kina och mycket mer. Men vad gäller detaljerna är löftet att de ska komma senare.
Notabelt är att Merz har varit ordförande för Atlantik-Brücke (”Atlant-Bron”) som är en förening för tysk och amerikansk maktelit. Med detta i ryggen vill han nu närma sig USA utifrån frihandel. Han avvisar upptrappade tullar och vill i stället göra deals om mer affärer och utveckla konkurrenskraften. Detta kan bli en viktig del i EU:s samlade respons på Trump.
En av de viktiga frågorna är den inre marknaden. Den fria rörligheten är helt avgörande för EU:s konkurrenskraft och inre gränskontroller hotar detta i grunden.
Schengensamarbetet är instrumentet för det här och innebär kraftiga satsningar på yttre gränskontroll och ökad kontroll av illegal immigration inte vid landgränserna, utan över allt inom medlemsländerna. Men denna del av Schengen kostar resurser som Europas länder bara inte har velat satsa. Detta ändras nu. När Tyskland har infört sina tillfälliga kontroller, först en period under Merkel, så sker det mer i linje med Schengen. I valplattformen innebär det att satsa på att polis kan hantera illegal immigration i hela landet och teknologi för att ta bort kontrollen vid landgräns. Det finns en tanke bortom att vifta med armarna i luften.
Näringspolitik tar mer plats i Tyskland än på annat håll för det är en så stark del av självbilden och den moderna historien. På senare år har den tyska ekonomin hackat och näringslivet står inför stora omtag. Kina har villigt köpt tyska lyxbilar men sluter sig nu och tyska kostnader börjar bli kännbara.
Kristdemokraternas valplattform ägnar frågan stor plats. Det är sänkta skatter på övertidsarbete och på företag. Det blir också flit i form av pensionssparande från sex års ålder. Värt att notera är kampen mot byråkrati där man skrotar Lieferketten-gesetz, leveranskedjelagen, som är en tysk nationell lag parallellt med EU:s regler kring att dokumentera ursprung på varor vid global handel. Detta lär uppmärksammas i Bryssel.
Vad gäller energi så har Sverige och Tyskland det gemensamt att vi båda avvecklat kärnkraften och att båda länderna skyller sina problem på Tyskland.
Trots att Tyskland har haft 37 reaktorer igång så var landet aldrig lika beroende av atomkraft som Sverige. Men avvecklingen var ett systemskifte och inleddes parallellt med den svenska. Den konsoliderades sedan av Kristdemokraterna 2011 efter Fukushima. Detta är det som Merkel kanske mest förknippas med just nu i Sverige.
Sverige och Tyskland har båda avvecklat kärnkraft och båda länderna skyller sina problem på Tyskland.
Här kommer ny politik, men omsvängningen är vag. Plattformen ska inte återstarta eller bygga nytt utan nöjer sig med att hålla optionen med kärnkraft öppen. Detta främst i form av framtida tekniker som små modulära reaktorer och fusionskraft. Friedrich Merz har personligen ifrågasatt möjligheten att återstarta det som lagts ned. Han har uttryckt estetisk skepsis mot vindkraft men pratar också om en 360-graders politik för att pröva allt. Valplattformen är tydligare med sänkta energiskatter och kontroll av nätavgifterna.
Det svenska missförståndet att EU skulle tvinga Tyskland att dela landet i planekonomiska prisområden nämns inte i valplattformen. Tyskland följer EU:s regler som ger varje land makten över sina egna elområden. Rimligen vet svenska regeringen det, men behöver kanske ta alla chanser att prata om annat än svensk politik. Tysk och kristdemokratisk energidebatt handlar snarast om att få ner kostnaderna för företag och privatpersoner för landet som helhet. Ökade kostnader för Sveriges största industrikunder i södra Tyskland ligger såklart knappast i Sveriges intresse. Och eftersom svenska regeringen själv har lovat att avskaffa interna prisområden så tas det med ro. Salta utspel är något tyska politiker strör på frukostägget.
***
Så var står det stora partiet i det stora landet i söder inför valet 2025?
Norr om trettio procent är ett absolut måste för att äga handlingsmandat. Men tysk grundlag gräver majoritet i alla beslut och även för budgeten. En svensk variant med minoritetsstyre och parlamentariska avtal räcker alltså inte konstitutionellt.
Merz kommer tvingas dela med sig makten om han får den. Men med vem?
En trolig sidbytare i form av liberalerna FDP finns, men de är små och kan ramla ur. CSU:s ledare Markus Söder har markerat hårt mot samarbete med De gröna. AfD har en hel del internt att hantera innan de kan vara med.
Och så blir partiets hårda ordo-liberala kärna i den fiskala politiken viktig. Valet i februari kom formellt till stånd för att SPD ville spräcka det hårda skuldtaket i budgeten, medan liberalerna vägrade. Detta visserligen som ursäkt för att kunna lämna regeringen. Men just fiskal stringens är hårt inskriven i valplattformen och sannolikt tatuerad även i Merz hjärta.
Samtidigt krävs kraftiga satsningar inte minst på militärt försvar. Om tänkbara regeringspartner kan gå med på det utan att lyfta budgetens tak är den stora praktiska frågan.
Sådant var enklare på Kohls tid när partiet var statsbärande på egen hand.
Politik av gamla skolan kanske Merz kan erbjuda. Men makt av den gamla skolan, det får han inte.
Omslagsbilden föreställer Friedrich Merz, Angela Merkel och CSU-ledaren Markus Söder vid Merkels 70-årsdag. Foto: Kay Nietfeld/AP