Utblick Åsikt
Gaza dagen efter
Kanske ser vi slutet på början av kriget i Gaza. Men framtiden för området är fortfarande en till synes olöslig ekvation. Det skriver Bengt G Nilsson, journalist och författare till boken “Israel och hennes fiender”.
Den 16 november förra året anlände en konvoj bestående av 109 stora lastbilar fulla av mat och andra förnödenheter till Gazaremsan. Efter att ha kontrollerats av israeliska soldater vinkades bilarna igenom och försvann i ett dammoln bland ruinerna.
Bara några få nådde sin destination. 98 fordon plundrades, många av dem förstördes och andra stals. Det var den hittills största stölden av livsmedel som drabbat Gaza.
Hamas kraftigt försvagade säkerhetsstyrkor inledde en jakt på förövarna. Enligt uppgifter från palestinska nyhetskällor ägde en eldstrid rum varvid ett tjugotal personer dödades. En representant för Hamas uppgav att det var unga män från en beduinstam som låg bakom lastbilskapningen.
– Det rör sig om en taktisk, systematisk och kriminell plundring, sa Georgios Petropoulos, chef för FN:s humanitära kontor i Gaza, till brittiska BBC.
Plundringen förvärrade den redan alarmerande matbristen i Gaza. Fem dagar senare utfärdade den FN-stödda domstolen International Criminal Court, ICC, en arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och den tidigare försvarsministern Yoav Gallant. De anklagas bland annat för att ha använt svält som ett vapen i kriget.
Huruvida det var beduiner eller någon annan gruppering som stal lastbilarna har inte helt fastställts, men händelsen illustrerar de starka motsättningar och spänningar som existerar i det arabiska samfundet i Gaza. Motsättningar som har förstärkts sedan 7 oktober 2023 och som kommer att ha stor påverkan på vad som kommer att hända ”dagen efter”, som många talar om. Dagen efter, när kriget är över.
***
Kriget är inte slut ännu. Det vi bevittnar är inte ens början på slutet. Men kanske är det slutet på början, för att tala med Winston Churchill. Kriget har gått in i en ny fas där jakten på Hamas närmar sig sitt slut och där Israel nu konsoliderar sin ställning. Det görs genom att bygga militära befästningar, främst i de centrala delarna av Gazaremsan där en väg kallad Netzarimkorridoren skär rakt igenom landområdet, från Medelhavet till Israel. New York Times och andra medier rapporterar om hur Israel skapar en militär buffertzon för att separera de olika delarna av Gazaremsan, vilket ska försvåra för de kvarvarande resterna av Hamas att förflytta sig ovan jord. Kvar finns tunnlarna under marken, men de förstörs en efter en av israeliska ingenjörstrupper.
För att kunna göra sig en föreställning om hur det här scenariot kan se ut bör man känna till vilket litet landområde det handlar om. Gazaremsans hela längd utmed Medelhavskusten är 41 kilometer. Bredden varierar mellan sex och tretton kilometer och ytan är endast 365 kvadratkilometer. Ett område – för att ta ett udda exempel – lika stort som Kungälvs kommun norr om Göteborg. På denna landremsa bor fortfarande omkring två miljoner människor.
Det är så vanligt att tala om Palestina som om det vore ett land, att det undgår många att någon nationalstat vid namn Palestina aldrig har existerat. Gazaremsan var tillsammans med nuvarande Israel och Västbanken en del av det osmanska väldet och ställdes efter första världskriget under brittiskt styre, ett så kallat mandat. När Förenta Nationerna beslutade om en delning av mandatet 1947 var det meningen att Gaza skulle utgöra en del av en blivande palestinsk stat, sida vid sida med den blivande judiska staten Israel. Det hann aldrig förverkligas. De arabiska grannländerna attackerade Israel som slog tillbaka och erövrade territorier. Det gjorde även några av angriparna. Egypten ockuperade Gazaremsan och behöll den tills den erövrades av Israel 1967. Jordanien lade under sig Västbanken.
Befolkningen kom till stor del att bestå av inflyttade arabiska flyktingar. Det är de och framför allt deras ättlingar som fortfarande, på grund av politiska beslut, lever som statslösa i det som kallas flyktingläger.
Nu när Hamas är mer eller mindre krossat vädrar klanerna morgonluft.
Från 1967 ägde även en tämligen omfattande inflyttning av israeler rum. De byggde jordbrukskollektiv och mindre industrier. På grund av eskalerande våld mellan araber och judar beslutade den israeliske premiärministern Ariel Sharon strax efter millennieskiftet att Gaza skulle lämnas över till arabiskt styre. Det verkställdes 2005 under starka protester från de israeliska bosättare som avhystes. Några år senare tog Hamas makten genom ett allmänt val som ansågs vara korrekt genomfört.
Men Hamas har alltid haft fiender i Gaza. Det har hela tiden funnits politiska utmanare. Gruppen Islamiska Jihad är ibland en samarbetspartner men lika ofta en konkurrent om makten. Det gäller även de mycket inflytelserika arabiska klaner som utgör stora delar av befolkningen. Nu när Hamas är mer eller mindre krossat vädrar klanerna morgonluft.
Klaner är i det här fallet konstellationer av familjer som är besläktade och ofta räknar sig som ättlingar till en gemensam anfader, verklig eller mytisk. En sådan enhet kan bestå av upp till 20 000 personer. Klanerna befinner sig alltid i ett antagonistiskt förhållande till nationalstaten. När staten vidgar sitt maktinnehav trängs klanernas makt undan. När staten försvagas ökar klanernas makt. Det är det som nu har hänt i Gaza där Hamas i snart 20 år har representerat staten. Terrorgruppen har försökt utöva ett totalt maktmonopol, men har sedan drygt ett år tappat kraft. Det innebär att klanernas makt har stärkts.
***
När kriget är slut, när vapnen har tystnat, då måste Gazas framtid presenteras. Vem ska styra där? Israel kommer att behålla kontrollen över säkerhetsfrågor men den civila administrationen måste skötas av andra. Att Hamas skulle kunna göra comeback anses uteslutet av de flesta. Samtidigt är det osannolikt att Hamas skulle försvinna som politisk kraft. Hamas är ju inte bara en politisk rörelse, utan även en ideologi, en övertygelse.
Den palestinska myndigheten, kontrollerad av Yassir Arafats gamla parti Fatah, uppfattas inte heller som en trovärdig kandidat. Den styr Västbankens palestinska enklaver som ett resultat av Osloöverenskommelserna från början av 1990-talet. Myndigheten med dess president Mahmoud Abbas har mycket lågt förtroende hos de flesta palestinier och saknar synbarligen det som erfordras för att leda det krigshärjade Gaza mot en ljusare framtid.
Det spekuleras nu i möjligheten att Israel ska försöka överlåta den politiska makten till en eller flera klaner. Det skulle förutsätta att klanen ifråga kan samarbeta med Israel, men ett sådant arrangemang bedöms vara totalt tabu i det starkt Israelfientliga palestinska samhället.
En av de största klanerna är Dogmush, som länge har gått en vansklig balansgång och upprätthållit fungerande relationer med såväl Hamas som Fatah och andra palestinska rörelser. Klanen Dogmush anses vara starkt islamistanstruken, vilket inte har hindrat Hamas från att attackera dess väpnade medlemmar upprepade gånger med många dödsoffer som följd. Nyligen mördade Hamas en av dess ledare som påstods ha haft kontakt med israeliska myndigheter. En tydlig signal till andra som kan överväga samarbete med ”den sionistiska fienden”.
Klanen Hilles har gamla rötter i Gaza och många av dess medlemmar ingår i olika militanta grupper. Flera är lojala mot Fatah vilket har lett till väpnade strider mellan Hilles och Hamas.
År 2007 bröt ett regelrätt inbördeskrig mellan Hamas och Fatah ut med ett stort antal dödsoffer. En av de ledande figurerna i inbördeskriget var Mohammed Dahlan som representerar en av de mest tongivande klanerna i Gaza. Han har haft en hög position inom Fatah och var delaktig i de samtal som ledde fram till Osloöverenskommelserna. Han sägs också ha haft ett finger med i spelet kring Donald Trumps omtalade Abraham Accords, avtalen mellan Israel och en grupp arabländer. Den 63-årige Dahlan omnämns återkommande när arabiska ledare diskuterar mellan skål och vägg vem som ska kunna inta en ledarroll i Gaza. Han har goda, personliga kontakter i både Gulfstaterna och Egypten.
Även vanligtvis välinformerade palestinska journalister tvistar om hur mycket makt och inflytande klanerna har i Gaza. Det är känt att de har egna vapengömmor som Hamas inte har vetskap om. Det är också känt att några av de stora familjerna har anlitats av Israel för att skydda humanitära transporter, vilket skändligen misslyckades när de 98 lastbilarna plundrades på sin last.
Ingen enskild klan anses vara stark nog att kontrollera hela Gazaremsan. Det skulle omedelbart leda till väpnade konflikter.
Israeliska analytiker anser överlag att klanernas tid är förbi. Ingen enskild klan anses vara stark nog att kontrollera hela Gazaremsan. Det skulle omedelbart leda till väpnade konflikter. Att flera klaner skulle kunna dela på regeringsansvaret känns inte heller realistiskt. Samarbete är inte militanta palestiniers starka sida. Tidningen Times of Israel citerar Dror Zeevi, professor i Mellanösternstudier vid Ben Gurionuniversitetet.
– Om Israel beslutar att förlita sig på ett antal klaner så kommer deras ledare genast att vända sig till den palestinska myndigheten för att få direktiv. De kommer inte att ta order från Israel. Det kommer att sluta med att Hamas eller den palestinska myndigheten styr i vilket fall som helst, sa Zeevi.
– Vem som än går bakom ryggen på den nationalistiska rörelsen genom att prata med Israel kommer att få problem, tillade Yohanan Tzoreff, israelisk säkerhetsforskare.
Det som har förändrat de sociala strukturerna och det politiska tänkandet i det palestinska samhället är framväxten av ett nationalistiskt medvetande. Den processen tog fart på allvar 1987 då den första intifadan, det palestinska upproret, bröt ut. Intifadan byggde på en föreställning om att palestinierna var ett eget folk med egna nationalistiska anspråk.
Klansamhället vilar på idén om släktskap som den bärande kraften som håller samman medlemmarna. I takt med att den palestinska nationalismen har vuxit sig starkare sedan 1987 har nationalstaten – klansamhällets motsats – i stället tagit form som en framtidsvision, särskilt för unga palestinier.
I den stora ekvationen om Gazas framtid finns även arabländerna med, särskilt Egypten och Jordanien. De har ett gemensamt intresse av att inte lindra Gazabornas lidande genom att ta emot dem som flyktingar, eftersom de har mycket dåliga historiska erfarenheter av sådant. 1970 bröt ett regelrätt krig ut i Jordanien mellan landets armé och palestinska PLO under ledaren Yassir Arafat.
Egypten har under lång tid brottats med allvarliga säkerhetsproblem i Sinai som har infiltrerats av islamister, många av dem palestinier. Både Egypten och Jordanien har fredsavtal med Israel och samarbetar med israeliska säkerhetsorgan. Det är ett samarbete de inte vill riskera genom felaktiga beslut rörande Gaza.
Vid sidan av allt detta finns det starka krafter i Israel som anser att Gazaremsan bör ockuperas igen. Detta lilla område, stort som Kungälvs kommun, vars öde fortsätter att stå i fokus för hela världens uppmärksamhet.