Havsbaserad vindkraft – en blåsning

Nyligen presenterade regeringen sin strategi för elektrifiering, som är tänkt att ge en trygg, konkurrenskraftig och hållbar elförsörjning för en historisk klimatomställning. I denna strategi utgör havsbaserad vindkraft det enskilt viktigaste bidraget. Denna ska ge 120 terawattimmar el per år, vilket ska jämföras med att hela Sveriges el idag ligger runt 140 terawattimmar. Med en sådan gigantisk satsning är det naturligt att ställa frågan om ekonomin och realismen i satsningen. 

Storbritannien har hittills haft världens högsta ambitioner beträffande havsbaserad vindkraft. Därifrån kommer nu oroande statistik som visar på en rejäl skillnad mellan politisk retorik och verkligheten. Att stora politiskt beslutade projekt har en tendens att bli dyrare än man tänkt sig har visat sig även på detta område.

Det är vanligt att man på planeringsstadiet utgår från att kostnaderna för att bygga blir lägre med ökad erfarenhet och stordriftsfördelar. Så har varit fallet beträffande produktion av datorer, flygplan och solceller, men tycks inte vara en generell naturlag. Inom andra områden, som kärnkraft, oljeutvinning till havs, kolkraft och flytande fossil gas, har kostnaderna i vissa fall ökat med tiden. 

Inom relativt enkel tillverkning av styckevaror på löpande band har man ofta minskade kostnader med tiden. Inom stora och komplicerade projekt ser man inte alls lika ofta sådana vinster med tiden. Oljeutvinning till havs torde ligga närmast havsbaserad vindkraft som jämförelse, och där har kostnaderna ökat med tiden. Ett viktigt skäl till detta är att man först tagit de bästa platserna i anspråk, och med tiden blir förutsättningarna alltmer utmanande.

En stor studie av all havsbaserad vindkraft i Storbritannien visar tydligt detta mönster. Varje enhet i skalan innebär en fördubbling av installerad kapacitet. Kostnaden för att bygga anläggningarna har ökat med tiden, och ligger numera runt 50 miljoner kronor per megawatt installerad effekt. Det har med tiden visat sig att vattendjupet är en viktigare faktor för kostnaden än avståndet till land. Man tar de grunda lägena först, och senare blir det allt sämre lägen med djupare vatten och därmed högre byggkostnader. 

Dyrare än finska Olkiluoto

För att sätta detta i perspektiv jämför vi med kärnkraft. I den allmänna debatten upprepas flitigt påståendet att kärnkraft är för dyr att bygga. Det senaste nya kärnkraftslandet i världen är Förenade Arabemiraten. Där har ett koreanskt företag byggt det nya kärnkraftverket Barakah med fyra reaktorer om 1400 megawatt vardera, till en kostnad av cirka 60 miljarder kronor styck. Samma installerade effekt med dagens kostnader för havsbaserad vindkraft i Storbritannien kostar ungefär 70 miljarder kronor. 

Då ska man dessutom komma ihåg att kärnkraftverk producerar ungefär dubbelt så mycket el per installerad megawatt, eftersom de körs på full effekt dygnet runt, året runt, medan vindkraftverk till havs producerar på ungefär halv maximal kapacitet i genomsnitt, av det enkla skälet att det inte blåser för fullt hela tiden.

Tar man med detta i beräkningen blir även det försenade och fördyrade kärnkraftsbygget i Olkiluoto i Finland mer konkurrenskraftigt än havsbaserad vindkraft. Där har slutnotan hamnat på drygt det dubbla beloppet mot i Förenade Arabemiraten, och därmed hamnar man på ungefär samma byggkostnad som för havsbaserad vindkraft.

Dock behöver man komma ihåg att ett kärnkraftverk håller tre till fyra gånger längre tid än ett havsbaserat vindkraftverk, minst 60 år mot i bästa fall 20 år. För en rättvis jämförelse borde man åtminstone tredubbla kostnaden för havsbaserad vind. 

Dåliga lägen försämrar kalkylen 

Så långt byggandet, men nu kommer nästa huvudvärk. Kostnaderna för underhållet har visat sig öka ännu kraftigare än själva byggandet när de bästa lägena tagits. Anläggningar byggda 2018 har fyra gånger högre utgifter för underhåll än de som byggdes bara tio år tidigare. Detta beror troligen på att de grunda lägena nära kusten nu börjar ta slut, och byggena idag ligger längre ut på djupare vatten. 

Både på land och till havs ökar underhållskostnaderna med tiden, och fördubblas på 10–15 år. Redan då anläggningen tas i drift ligger kostnaderna för dagens havsbaserade vindkraft i genomsnitt på runt 60 öre per kWh. Detta är nästan dubbelt så högt som det genomsnittliga elpriset i Sverige under 2015–2020.

Något ironiskt kan man konstatera att de höga priser vi haft sedan hösten 2021 är en förutsättning för att göra havsbaserad vindkraft om inte lönsam så åtminstone mindre olönsam. Även här kan vi jämföra med nybyggd kärnkraft. Där är de samlade driftskostnaderna ungefär hälften så höga. 

Till sist behövs en granskning av livslängden hos anläggningarna. Eftersom havsbaserad vindkraft har funnits så pass kort tid är det svårt att dra slutsatser ännu, men vindkraften på land kan ge en fingervisning. Det visar sig att ju större anläggning, desto kortare livslängd.

Det finns statistik över tiden till första större turbinproblem. Efter 16 år har hälften av små anläggningar (upp till 1 megawatt) haft sitt första större turbinproblem, medan för den storlek som oftast byggs idag (större än 2 megawatt) sker detta inom 10 år. För de än så länge relativt få havsbaserade anläggningarna tar det under 5 år, vilket pekar mot halva livslängden till havs jämfört med på land. Då ska man komma ihåg att de havsbaserade verken i denna statistik är byggda på de bästa lägena, och de som byggs just nu finns på mer utsatta platser.

Vem kommer att få ta hand om notan när verkligheten hinner ikapp? Skattebetalarna kanske?

Vilka slutsatser kan vi dra för Sveriges del av erfarenheterna från Storbritannien? Det borde inte bli billigare att bygga i Sverige. Nordsjön är närmast idealisk för havsbaserad vindkraft eftersom stora delar är grunda, och har sandbotten som är i sammanhanget lätt att bygga på. Bottnarna runt Sverige är ofta granit vilket är svårare att bygga på. Vattendjupen är inte radikalt mer fördelaktiga i Sverige. Underhållet borde inte heller bli billigare i Sverige. Våra ännu tuffare vintrar borde innebära minst lika stort slitage som i Storbritannien. 

En garanterad förlustaffär

Till sist undersöker vi lönsamheten på sikt. Vi antar att elpriset permanent efter de senaste årens politiskt motiverade nedläggningar av planerbar svensk elproduktion kommer att bli ”bara” dubbelt så högt som under tiden 2015–2020. Då hamnar vi på 70 öre per kWh. 

Ett nybyggt kärnkraftverk från Sydkorea likt det nya verket i Förenade Arabemiraten kostar 60 miljarder kronor att bygga. Det ger el med full effekt över 90 procent av tiden. Efter att alla driftskostnader betalts ger det ett överskott på drygt fyra miljarder kronor om året, och det tar 15 år att betala av bygget (räntor oräknade). Därefter återstår bortåt ett halvt sekel ytterligare drift.

En nybyggd havsbaserad vindkraftsanläggning med samma effekt kostar 70 miljarder att bygga, och ger i snitt 50 procent av full effekt. Underhållskostnaderna äter upp nästan hela intäkten, vilket ger ett överskott om drygt en halv miljard om året. Då tar det 115 år att betala av anläggningen (om räntan vore noll). Tråkigt nog lär den vara skrotad sedan länge innan bygget är betalt. Vem kommer att få ta hand om notan när verkligheten hinner ikapp? Skattebetalarna kanske?

Det är nog rent av ännu värre. Vi vänder på kalkylen, och räknar istället ut vilka elpriser som krävs för att betala av bygget och underhåll. Om vi antar att turbinerna håller 20 år i snitt och att underhållet inte blir dyrare med tiden krävs ett elpris på minst 150 öre per kilowattimme enbart för att inte gå med garanterad förlust. Då har vi ändå inga utgifter för räntor, skatter och rivning med i beräkningen. 

Nu dyker nästa orm upp i paradiset. Det blåser ofta lika mycket i hela norra Europa. Det leder till att när vinden blåser produceras så mycket el samtidigt att priserna pressas ned. Om vi producerar 120 terawattimmar per år kommer detta att leda till mycket låga priser då det blåser, och mycket höga däremellan. Därmed blir det omöjligt att ens täcka kostnader för bygge och drift. Detta är en garanterad förlustaffär, vad som än händer. 

I Storbritannien tar investerarna hela kostnaden, och där sätts ett garantipris för att säkerställa investeringen. Då landar man på ungefär tre gånger högre kostnad per kilowatttimme i investerarnas budget, men de har då garanterade priser att luta sig mot. Blir det verkliga priset lägre fyller regeringen på med skattepengar, och blir priset högre tar staten överskottet. Därmed har investerare ett fast pris.

I Sverige är tanken att kostnaderna för ledningarna från vindindustrin till havs in till nätet på land ska bekostas på annat sätt, genom ökade nätavgifter, via skatten, eller på annat sätt. Med det upplägget kan man hamna på de betydligt lägre kostnader som ofta nämns i den allmänna debatten. I det upplägget tar investerarna risken för själva industrianläggningen, men det är bara en tredjedel av totalkostnaderna. Två tredjedelar torde elkunder eller skattebetalare få stå för.

Samma dag som regeringen presenterade planerna på massiv satsning på havsbaserad vindkraft avled satirikern PJ O´Rourke. Hans kanske mest kända citat kunde ha handlat om Sveriges elektrifieringsstrategi:

”Att ge politiker makt och pengar är som att ge unga grabbar whisky och bilnycklar.” 

Vill du ha Jan Blomgrens texter direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!