Samhälle Essä
Hellre Groucho än Karl – när S skriver nytt program
Socialdemokraternas nya partiprogram är mer dagspolitisk pamflett än principiell skrift. Här finns i och för sig spår av marxism, men i de väsentliga delarna är principerna noggrant borttvättade, skriver Fredrik Johansson.
Det har presenterats ett förslag till nytt socialdemokratiskt partiprogram. Det senaste är från 2013 och sedan dess har det onekligen hänt en del både i omvärlden och i svensk politik.
Programmet bjuder på få överraskningar. Det drar åt det dagspolitiskt aktuella mer än det långsiktigt principiella och inbegriper en upprepning av den historieskrivning som partiet sedan några år trummar ut: Sverige och socialdemokratin har drabbats av ett idémässigt elände och parlamentariska förutsättningar som gjort att man som parti i princip varit frånkopplad från politiskt inflytande. Vilket mot bakgrund av att man haft regeringsmakten tjugo av de senaste trettio åren inte är helt intuitivt. Men ambitionen att sälja in partiet som ett bräckligt rö för de senaste decenniernas politiska vindar är stark också i programförslaget.
Med viss erfarenhet från programtextarbete kan jag känna sympati för att det är svårt att landa något som möter krav på originalitet och politiskt djupsinne. Programarbete är en riskfylld verksamhet och den mest noggranna läsningen av slutdokumentet görs inte sällan av tjänstemän på motståndarnas partikanslier, som letar efter formuleringar som på ett eller annat sätt kan tvinga ut motståndaren på tunn is.
När Moderaterna under Per Unckels ledning presenterade ”Land för hoppfulla” i mitten av 1990-talet havererade utfallet i en bisarr debatt om huruvida vissa formuleringar gav draghjälp åt ”nynazismen”. Vad som var ett väl genomarbetat och högst relevant bidrag till samhällsdebatten övergick i en medial krishantering.
Annie Lööfs partiledarskap höll på att kvävas i sin linda i samband med att en programgrupp inom Centerpartiet tänkte lite väl högt kring frihetens gränser. Man fick den hårda vägen lära sig att teoretiska diskussioner kring månggifte sällan lämpar sig för alltför partiledarnära sammanhang.
Utkastet till nytt S-program verkar i detta avseende vara väl putsat. Vilket inte bidrar till att göra texten överdrivet läsvärd eller tankeväckande. Det sägs egentligen mycket lite som vi inte redan visste eller misstänkte.
Det sägs egentligen mycket lite som vi inte redan visste eller misstänkte.
Läser man förslaget kan man dock konstatera att analysen är förvånansvärt marxistisk. Samtidigt som de politiska slutsatserna knappast är socialistiska. Erbjudandet till medborgarna är ett marxistiskt, ickesocialistiskt parti.
Samhällsutvecklingen i den socialdemokratiska föreställningen om världen är inte först och främst driven av idéer. Under ”Frihet genom jämlikhet och rättvisa” slås förvisso fast att man är en ”frihetsrörelse”, men att samhällsutvecklingen framför allt ligger i det materiella.
Socialdemokratins syn på samhällsutvecklingen är att det är de materiella förhållandena och samhällets strukturer som driver förändringar.
I en annan del av texten heter det:
Grunden för socialdemokratins samhällsanalys är en materialistisk historieuppfattning. De ekonomiska förhållandena och ägandestrukturerna påverkar alla delar av samhället. Faktorer som kapital, teknik och arbetets organisering är avgörande för människors frihet och sociala villkor.
Idéer är underordnade ”strukturerna”. Undantaget är när samhällsutvecklingen från 1980-talet påstås glida Socialdemokraterna ur händerna, på grund av den överallt härjande ”nyliberalismen”.
För att vara ett historiemateralistiskt dokument så är beskrivningen av historien i övrigt rätt knapphändig och får sin början med demokratins genombrott. Sverige före första världskriget är som ett blankt papper – eller åtminstone ett sammanhang där människor främst kläms mellan ”strukturerna”.
Historiska förhållanden som format vårt land – en självägande klass av bönder, en månghundraårig historia som sammanhållen nationalstat, kristendomens betydelse, idéströmningar som upplysningen och reformationen, 1800-talets liberaliseringar etc – lyser i stort med sin frånvaro. Det är inte explicit utskrivet, men Sveriges födelse förefaller kunna dateras till 1800-talets sista decennier – då det socialdemokratiska partiet bildades. Då samhället är ett socialdemokratiskt projekt, finns det väl helt enkelt inte så mycket att säga om världen och Sverige före socialdemokratin.
Historiska förhållanden som format vårt land lyser i stort med sin frånvaro.
Historiemateralismen är något av en hal tvål för politiska rörelser. Lenin skapade ett helt idésystem för att beskriva hur partiet ska agera för att få grepp om den. Partiets uppgift är att som historiens stora tolk bära proletariatets klasskänsla och kanalisera in den i sitt oundvikliga revolutionära förlopp.
För svensk socialdemokrati 2024 är det hela lite mer komplicerat. Socialismen är inte längre ett politiskt mål och än mindre den materialistiskt drivna historiens slutpunkt. Centrala frågor som privat ägande gås snabbt förbi.
Nu är det i och för sig inget nytt. Socialismen har alltid varit känslig för socialdemokratin och när man få gånger kommit dess idéer för nära har väljarna straffat partiet – det gällde med efterkrigsprogrammet på fyrtiotalet och med löntagarfonderna på sjuttiotalet. Redan på 1920-talet insåg socialdemokratiska partiledningar att socialisering av näringslivet inte var något som väckte breda väljarskarors entusiasm och man lyckades i en formativ tid under sexton (!) år begrava frågan i den av Rickard Sandler ledda Socialiseringsnämnden. En bedrift som fortfarande får betraktas som utredningsbegravandets guldstandard.
Synen på ekonomin balanseras på en spetsfundig och smal distinktion mellan marknadsekonomi och ”kapitalism”, där det senare beskrivs som en sorts okontrollerat elände. Det finns en skrivning om ”ekonomisk demokrati”, men det är tydligt inriktat på arbetslivet och på medbestämmande, snarare än ägande:
Socialdemokratin strävar efter en ekonomisk ordning där varje människa har rätt och möjlighet att påverka produktionens inriktning och fördelning, arbetslivets organisation och arbetslivets villkor. Den kräver att produktionen av varor och tjänster bygger på respekt för allas arbete, tar tillvara engagemanget och arbetsviljan hos alla och fördelar produktionsresultatet jämlikt.
***
Under de senaste decennierna har den socialdemokratiska synen på demokrati förändrats. Från 1970-talets folksuveränitetsortodoxi till dagens nyfunna intresse för ”den liberala demokratin”, vilken man historiskt varit starkt emot. Positionsförflyttningen följer en närmast perfekt korrelation med partiets egna försämrade opinionssiffror och framväxten av Sverigedemokraterna. När Socialdemokraterna var ett fyrtiofemprocentsparti var folkviljans omedelbara genomslag i politiken höjden av demokrati. När man är ett trettioprocentparti vill man skriva in Public Service nuvarande organisation och finansiering i Regeringsformen.
Marxisterna i programgruppen rör sig från Karl till Groucho: ”Detta är mina principer. Gillar ni dem inte har jag andra.”
Programförslaget ger egentligen inget svar på hur partiet ser på Sverige som parlamentarisk liberal demokrati. Demokrati är ett värdeord som kryddar texten. Mer är det inte. Demokratin ska ”genomsyra” allt möjligt. Men vad det betyder är inte uppenbart.
Den konstitutionella fråga som fortfarande hänger kvar är kravet på republik. Denna gång formulerad som ”Statschefen utses i demokratisk ordning och monarkin avskaffas.”
Det är i stort samma formulering som 2013 och kan jämföras med mer explicita krav på ”republik” i tidigare program, som så sent som 1990 generellt är betydligt mer detaljerade i konstitutionella frågor. Det föreliggande förslaget är betydligt mer rapsodiskt.
Kravet på monarkins avskaffande blir en punkt långt ner i en lista över allmänna åsiktsyttringar, som ”avskaffad könsmaktsordning” och ”brutna monopol och demokratiska spelregler för den digitala kommunikationen”. Djupet i det interna socialdemokratiska samtalet kring konstitutionella frågor verkar inte överdrivet svindlande. Man har uppfattningar om hur Facebook ska regleras, däremot ingen om maktdelning.
Man har uppfattningar om hur Facebook ska regleras, däremot ingen om maktdelning.
Kravet på republik blir därmed en sorts pikant historisk markör. I intervjuer underströk Magdalena Andersson – som varit ordförande för programarbetet – att frågan kommer att drivas med samma ”entusiasm” som partiet ägnat den de senaste hundra åren. Det vill säga inte alls.
När Torekovkompromisssen slöts för drygt femtio år sedan försvarade sig Olof Palme mot partiets republikaner med att den nya Regeringsformen möjliggjorde en övergång till republik med ”ett pennstreck”. I dag innebär formuleringen att partiet faktiskt inte har en genomtänkt uppfattning om det svenska statsskicket.
Det kan tyckas vara en detalj, men är man på riktigt emot den konstitutionella monarkin? Hur uppfattar man att den fungerar i dag och skulle man byta ut den om man hade möjlighet?
Det svenska statsskicket vilar robust på den svenska folkviljan. Att det inte skulle bottna i ”demokratisk ordning” bygger på en slapp analys av dess relation till riksdagen. Påståendet att Sveriges statsskick är ”odemokratiskt” är möjligen en hygglig programförklaring för en elevrådskandidatur, som bas för ett politiskt program för ett parti med statsbärande ambitioner duger det inte.
Den svenska konstitutionella monarkin är fastslagen i en grundlag som antagits med mycket bred parlamentarisk majoritet och det har implicit bekräftats i ett drygt dussin allmänna val sedan dess. Monarkin skulle kunna avskaffas – om inte genom ”ett pennstreck”, så på några år. Riksdagen – och därmed medborgarna – äger frågan fullt ut.
Den konstitutionella monarkin har dessutom tjänat Sverige väl och det finns goda skäl att argumentera för att den har en central roll att spela i en i övrigt turbulent och stökig samtid. Det är svårt att se att en ceremoniell president utsedd av Riksdagen (införandet av ett politiskt potent presidentämbete vore en kraftig förändring av vårt politiska system, för att inte säga direkt främmande) skulle kunna fylla den roll som vår nuvarande kung eller kronprinsessan spelar.
Det hade varit intressant att förstå hur Socialdemokraterna tänker i denna och andra konstitutionella frågor. Men det skulle förutsätta att det förekommer ett sådant tankearbete. Och det ska man nog inte ta för givet.