Samhälle Krönika
Hockeyns skrivna och oskrivna regler
Frågan om slagsmål på isen återkommer i diskussionen om svensk hockey. Erik Lakomaa analyserar fighting med hjälp av institutionell ekonomi och konstaterar att frågan inte är så enkel som den framstår i debatten.
Det svenska ishockeyslutspelet har börjat, och med det följer inte bara intensiva matcher utan också den ständigt återkommande debatten om slagsmål på isen. I svensk hockey är slagsmål, fighting, inte accepterat – den som kastar handskarna får matchstraff och riskerar avstängning. Men på andra sidan Atlanten, i NHL, är fighting sedan länge accepterat. Formellt, enligt regelboken, får man utvisning för det, åtminstone om man börjar, men i praktiken är det accepterat och det ses som en naturlig del av sporten. Stora delar av publiken älskar det och det bidrar sannolikt till ligans popularitet och intäkter. Men kan slagsmål faktiskt också förbättra själva spelet?
För att förstå detta kan vi vända oss till institutionell ekonomi, ett forskningsfält inom nationalekonomin som fått stor uppmärksamhet – inte minst i och med förra årets ekonomipris till Daron Acemoglu, Simon Johnson och James Robinson. Institutionell ekonomi handlar om spelreglerna i samhället: de formella och de informella. De formella är lagar och regler i skrift, medan de informella är sedvänjor, normer och sociala koder.
Överfört till hockeyn blir detta högintressant. I ishockey är regelboken en formell institution – den anger vad som är tillåtet och otillåtet. Men spelets verkliga ordning upprätthålls också av informella institutioner, de förväntningar och normer som spelarna själva följer, oavsett vad regelboken säger. I NHL har dessa oskrivna regler kodifierats i ”The Code” – en tyst överenskommelse om när slagsmål är acceptabla och vilka gränser som inte får passeras (se exempelvis Bernstein, R. (2006), ”The Code: The Unwritten Rules of Fighting and Retaliation in the NHL.” Triumph Books).
Hockeyns ordning upprätthålls också av informella institutioner, förväntningar och normer som spelare följer.
I svensk hockey finns inget motsvarande system, eftersom fighting formellt är förbjudet och regeln här hålls hårt på. Men detta leder till problem. Ishockey är ett snabbt och fysiskt spel där domarna inte kan se allt som händer. Vårdslöst och farligt spel, efterslängar och rena övergrepp riskerar att gå obemärkta förbi. Videoanalys och retroaktiva avstängningar finns förstås, men de senare påverkar inte den pågående matchen. Dessutom innebär videogranskning långa spelavbrott vilket inte bara förstör spelets attraktivitet för publiken – både i arenan och framför tv:n – utan även bryter spelets rytm och ger slutkörda lag tid att återhämta sig – något som i sig kan påverka matchutgången.
Ett av de potentiellt största problemen i modern hockey är filmningar, eller ”diving”. Det vill säga när en spelare kastar sig överdrivet vid kontakt för att lura till sig utvisningar. De flesta supportrar ogillar filmningar i princip, men är samtidigt sannolikt beredda att acceptera dem om det kan hjälpa det egna laget till seger i ett slutspel eller i en nedflyttningsmatch. Jämvikten blir att alla filmar hela tiden, och spelet förvandlas till något som mer liknar spansk eller italiensk fotboll. En hårdare formell linje mot filmningar – med exempelvis automatiska matchstraff – skulle kunna fungera avskräckande, men domarna har sällan tillräckligt bra underlag för att döma säkert. Osäkerheten gör att regeln blir svår att tillämpa i praktiken och straff skulle bara utdömas i de mest uppenbara fallen.
***
Här kommer fighting in som ett informellt, institutionellt alternativ. Filmning skulle kunna bestraffas informellt, genom att den som filmade ställdes till svars av andra spelare. Det kan jämföras med att det inom NHL-kulturen finns en stark norm att man inte ger sig på stjärnspelare. En Connor McDavid eller (om vi går tillbaka i tiden) en Wayne Gretzky ska få visa upp sin skicklighet utan att systematiskt bli hindrad. Om någon bryter mot den normen kan de förvänta sig att stå till svars i ett slagsmål – antingen med den drabbade själv eller med en lagkamrat som axlar rollen som ”enforcer”. På samma sätt kan den som medvetet skadar en annan spelare räkna med att få svara för det.
Denna informella ordning fungerar i realtid, utan att spelet avbryts eller att långdragna videogranskningar behövs. Eftersom den bygger på spelarnas och lagens egenintresse är den dessutom flexibel och kan anpassas till situationen. Den skapar en slags spontan rättskipning som kompletterar domarnas arbete och bidrar till att skydda spelets flyt och kvalitet. Filmning är också ett betydligt mindre problem i NHL än i svensk hockey.
Den skapar en slags spontan rättskipning som kompletterar domarnas arbete och bidrar till att skydda spelets kvalitet.
Självklart finns det invändningar. Den mest uppenbara handlar om spelarsäkerhet. Slagsmål innebär risk för skador, och vid upprepade fall långsiktiga hjärnskador (CTE). Kritiker menar också att hockey ska handla om teknik och taktik, inte om våld. Historien bjuder också på avskräckande exempel – som 1970-talets Philadelphia Flyers, med de beryktade ”Broad Street Bullies”, där slagsmål och brutalitet ibland överskuggade själva spelet. Man brukade här tala om att ett lag åkte på ”the philly flu” när de skulle spela bortamatcher i Philadelphia: Helt plötsligt blev flera spelare sjuka inför matcherna…
Moderna NHL håller slagsmålen på historiskt låga nivåer – runt 0,2–0,3 per match – vilket både tycks vara tillräckligt för att upprätthålla den informella ordningen, men utan att spelet reduceras till cirkus som vid sjuttiotalets ”bench clearing brawls” där alla spelare, även som suttit i båset, var ute slogs med varandra på isen.
I svensk hockey saknas denna institutionella balans helt. Här förlitar man sig nästan uteslutande på formella institutioner – domare, videogranskning och disciplinnämnder – och ignorerar därmed den informella ordningens potentiella bidrag till spelets kvalitet.
En annan invändning är att fighting i proffsligor riskerar att sippra ner i ungdomshockeyn, där spelare och ledare kan uppfatta våld som en naturlig del av spelet. Det är en befogad oro, särskilt som ungdomsidrott bör präglas av säkerhet och inkludering. Samtidigt bör man minnas att det är skillnad på detta och proffshockey. De flesta barn och ungdomar spelar aldrig matcher där de möter en fullvuxen motståndare som medvetet går in för att skada.
I slutändan handlar det om att förstå att regler – både formella och informella – fyller olika funktioner. De formella reglerna är viktiga för att skapa rättvisa och förutsägbarhet. Men de informella reglerna är ofta nödvändiga för att snabbt och smidigt lösa problem som uppstår i spelets hetta. Fighting kan i det perspektivet ses som ett slags oskrivet socialt kontrakt, där spelarna själva tar ansvar för spelets ordning och säkerhet.
Kanske är det just den balansen mellan formellt och informellt som svensk hockey behöver hitta. I stället för att ensidigt förlita sig på regelboken och domarna kunde man lära sig av NHL:s institutionsmix – där det formella regelverket backas upp av en levande kultur av informell rättskipning. Det kan mycket väl vara nyckeln till ett bättre, ärligare och mer sevärt spel.