Hur beter ni er, egentligen!?

Vi har en rörig tid i svensk politik bakom oss. Innan riksdagen i praktiken avslutade mandatperioden förra veckan skulle Sverige få en vårbudget. Det var inte utan stor möda. Processen var talande för politikens oförmåga att skapa stabila majoriteter.

Trots att finansminister Mikael Damberg (S) bara för några veckor efterlyste en mer ordnad budgetprocess, hindrade det inte regeringen från att misslyckas med att lägga fram en komplett vårbudget i rätt tid på finansutskottets bord.

Statsminister Magdalena Andersson (S), som flera gånger har framhållit betydelsen av att hålla sig till regelverket, kallade kritiken mot regeringen för paragrafrytteri – som om det handlade om ett misstag i handläggningen av en skattedeklaration – inte reglerna för hur riksdagen ska arbeta, hur beslut ska fattas och hur den offentliga makten ska utövas.

Men regeringens agerande förra veckan är talande för den gångna mandatperioden. För det mesta i svensk politik har överlag varit både bökigt och stökigt.

Oklara majoriteter, återkommande förtroendeomröstningar och stort inflytande för både små partier och politiska vildar. Det lär inte ha varit lätt för väljarna att faktiskt förstå vad partierna egentligen vill, särskilt inte när politikerna både snabbt och ibland ofta bytt positioner och ståndpunkter. Hur påverkar det allmänhetens förtroende för politikens förmåga att hantera samhällsproblem? Förmodligen inte till det bättre.

Det mesta i svensk politik har överlag varit både bökigt och stökigt.

Två mandatperioder efter att Sverigedemokraterna ritade om den politiska kartan, borde partierna ha lärt sig att hantera situationen bättre än så här.

Situationen skulle kunna beskrivas med hjälp av den så kallade kontraktsmodellen, en dramaturgisk analysmodell som ursprungligen utvecklades för att analysera berättelseförlopp i folksagor.

Innan Sverigedemokraternas intåg i riksdagen befann sig partierna i ett kontraktsförhållande. En stabil, men inte nödvändigtvis lycklig situation, med en etablerad gemenskap. Men kontraktsbrottet – Sverigedemokraterna – gjorde att partierna rycktes ur den stabila gemenskapen och nu utsätts för prövningar, hinder och kriser. Vår negativa parlamentarism fungerar inte särskilt väl under sådana omständigheter, eftersom en stabil gemenskap i någon mån är en grundläggande förutsättning för en stabil minoritetsregering. Med tanke på att partierna inte lyckats hantera den nya situationen på ett rimligt sätt, blir frågan om inte den negativa parlamentarismen också har spelat ut sin roll.

Den sista och avslutande delen, att partierna åter träder in i ett nytt kontraktsförhållande (som både brukar vara mer upplyftande och lyckligare), väntar vi nämligen fortfarande på. Svensk politik är knappast där ännu, även om vissa partier har velat tro det.

Decemberöverenskommelsen, som syftade till att stänga ute Sverigedemokraterna från inflytande, överlevde inte. Januariavtalet, som syftade till att stänga ute både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet från inflytande, överlevde inte.

Och trots att anledningen till att Vänsterpartiet inte sitter med i pensionsgruppen är för att de inte ska få inflytande över pensionerna, fick partiet förra veckan just detta. Inflytande över pensionerna. Pendeln tycks alltid slå tillbaka.

Det lär inte ha varit lätt för väljarna att förstå vad partierna egentligen vill.

De senaste mandatperioderna borde stämma till eftertanke hos ledande politiker. Ingen annan än de har bestämt att vi ska ha en liten minoritetsregering som varken har långsiktigt eller fast stöd i riksdagen. Som det har sett ut nu har regeringen alltid behövt försäkra sig om stöd i stunden. Underlaget har varit så bräckligt att regeringen i stora delar har behövt förlita sig på en politisk vilde i riksdagen.

Det behöver inte vara så här, men då måste en minoritetsregering vara genomtänkt i vilka frågor som man inte ska provocera riksdagen med. Och riksdagen måste vara genomtänkt i vilka frågor som man ska utmana regeringen med. När det exempelvis gäller återkommande förtroendeomröstningar kan det finnas skäl att fråga sig om det kommer leda till en förändring i sak, eller om det bara är ett försök att visa på handlingskraft och makt.

Politik är en förtroendebransch, men partierna förefaller ha glömt att förtroende inte bara är en fråga om sakpolitik utan också deras faktiska agerande i det politiska systemet.

Om partierna inte vill fortsätta undergräva väljarnas förtroende för politiken behövs det färre försök att vinna kortsiktiga segrar utan synbar nytta. De politiska partierna behöver också samlas vid förhandlingsbordet utan märkliga förbehåll om att någon vägrar prata med någon annan, för att försöka hitta stabila majoritetsförhållanden i en osäker tid.

Det saknas trots allt inte stora samhällsproblem att ta itu med.