Zagreb är stängt för renovering. I alla fall känns det så. Det stora katedralen är liksom många andra fasader i den kroatiska huvudstaden täckt av byggnadsställningar. Det handlar till stor del om reparationer efter jordbävningarna 2020–21 som drabbade staden hårt. Och så en skylt: ”Funded by the European Union”. Hittills har över en miljard euro slussats till landet från EU:s solidaritetsfond.

Och skulle man mot förmodan missa dem vajar EU-flaggor från i stort sett varenda offentlig byggnad. Ingen kan undgå att landet sedan 2013 är medlem i unionen. Efter grannen Slovenien, det andra i området som något yxigt brukar benämnas som ”västra Balkan”. Tio år senare 2023, tog man nästa steg på sin europeiska resa och gick med i eurosamarbetet.

Zagreb är otvetydigt mer centraleuropeiskt än medelhavsorienterat. Jag vet inte om det är spårvagnarna, att caféerna serverar kaffe från det österrikiska märket Julius Meinl, eller blåsorkestern som spelar marschmusik nere i den habsburgskt planlagda Zrinjevac-parken. Men hela regionen förhåller sig till det tyskcentrerade Centraleuropa: ekonomiskt, kulturellt, politiskt.

Något jag påminns om under bilresan på väg mot den kroatisk-bosniska gränsen. Solen gassar mot biltaket på vår Škoda när vi drar förbi ett gäng långtradare i kö längs den slitna landsvägen. Alla märkta med tyska namn som börjar med S. ”Schwarzmüller”, ”Schmitz”. Sedan: Stopp! Kön rör sig inte.

Egentligen har inte så mycket hänt sedan den där dubbelmonarkin brakade samman 1918.

Jag frågar vår serbisk-bosniske chaufför på engelska hur lång tid gränsen brukar ta. Han ser oförstående ut. Min ukrainska medresenär, som också ska föreläsa vid konferensen, försöker med någon sorts bland-slaviska. Utan framgång.   

”Deutsch?”, försöker jag försiktigt. Han nickar genast. Vi tar oss fram på vår skoltyska, och efter den rent praktiska frågan om avståndet till gränsen är avhandlad (Ein Stunde) lyckas vi utbyta några fraser om både Bosniens landskap och Zlatan Ibrahimović. Hans beröm om min undermåliga tyska får mig att rodna.

Egentligen har inte så mycket hänt sedan den där dubbelmonarkin brakade samman 1918.

Så börjar vi och de tyska lastbilarna äntligen att rulla mot gränsen.

***

Ironiskt nog är mitt skäl till att lämna unionen viljan att göra den lite större.

På andra sidan den bosniska gränsen, i staden Banja Luka, väntar en konferens med EU-tema, anordnad och finansierad av Moderaternas biståndsorganisation Jarl Hjalmarson-stiftelsen. På deltagarlistan finns unga politiker från det serbisk-bosniska oppositionspartiet PDP.  

Målet? Att stötta en demokratisk och frihetlig höger i ett land som tyvärr alltför ofta präglas av precis motsatta värderingar.

I svensk mediebevakning får man ibland intrycket att Moderaterna saknar ideologisk riktning. Men för systerpartiet PDP råder det ingen tvekan. Sverige och Moderaterna är framgångsexemplet på en modern, demokratisk och europeisk höger som man eftersträvar att bli. Från den moderatassocierade biståndsstiftelsen får man de medel som krävs för att det inte ska stanna vid en dröm.

Men som alla skickliga navigatörer vet kan man bara ta ut färdriktningen först när man lokaliserat sin egen position.  

Och var ligger egentligen Balkan?

När Youtube-filosofen Slavoj Žižek ställer frågan i en av sina virala videor blir det lika komiskt som komplicerat. ”Det är ju helt klart”, säger slovenerna. Balkan börjar i Kroatien. Fel, fel, fel, säger kroaterna som, liksom slovenerna, ser sig som en obestridlig del av det katolska Mitteleuropa. Balkan börjar ju i det ortodoxa Serbien!

Hold my Rakija, svarar serberna. Balkan börjar ju först i de av ottomanerna influerade bergen nere i Kosovo eller Bosnien.

Men når man så långt söderut som till Grekland tar man påståendet att man skulle tillhöra Balkan med en rejäl dos olivolja. Balkan är ju slaverna, inte den hellenska övärlden!

Balkan tycks alltid vara den andre, aldrig en själv.

Det har såklart att göra med att frågan om var Balkan ligger är en inverterad form av frågan ”Var ligger Europa?”. En fråga som motiveras av att Balkan länge varit ett sorts gränsland mellan tre civilisationer: den västerländska, den ortodoxa och den muslimska. Civilisationer, som ömsom konkurrerat, ömsom samexisterat i det område som sträcker sig från adriatiska havet upp till den ungerska slätten.

Lika länge har detta område utgjort extremiteter i gränsdragningen mellan det andliga Väster- och Österlandet.

Gemensamt för dessa tre civilisationer är dock att de översköljts av det som den tysk-amerikanske filosofen Leo Strauss kallade ”modernitetens tre vågor”: klassisk liberalism, historiematerialistisk socialism, och fascism. Men de två sistnämnda har svept in med dånande bränningar. 

I sommar är det 30 år sedan Natos bomber föll över serbiska soldater i Bosnien. En militär intervention som var ett direkt svar på den Bosnien-serbiska arméns illdåd genom folkmordet i Srebrenica och belägringen av civila i Sarajevo. Daytonavtalet senare samma år, 1995, satte punkt för kriget och lade grunden för dagens Bosnien-Hercegovina, ett försök till liberal demokrati. 

Även om såren inte längre blöder, så har de knappast läkts.

Avtalets efterlevnad övervakas av den tyske diplomaten Christian Schmidt. Men posten har också innehafts av en österrikare och en svensk vid namn Carl Bildt.

Även om såren inte längre blöder, så har de knappast läkts. ”När ett krig är slut kastar du inte ditt vapen”, berättade Jasenko Selimović, tidigare europaparlamentariker (L), krasst för mig för flera år sedan när han talade om kriget. ”Du gräver ner det, i din trädgård”.

Med Daytonavtalet delades Bosnien-Hecegovina i två entiteter: en serbisk republik (Republika Srpska), med en majoritet av serber. Samt en federation som främst befolkas av muslimska bosniaker och katolska kroater.

Och när vi anländer till den serbiska republikens huvudstad, Banja Luka, råder det ingen tvekan om var den primära politiska lojaliteten ligger. Runt om i den sommarvarma och till synes välmående staden vajar den serbiska republikens röd-blå-vita flagga från fasaderna. Endast vid gränsposteringarna mot Kroatien ser jag den bosniska flaggan.

Bosnien-Hercegovina är ett skal som i praktiken rymmer två stater.

Situationen har det senaste året gått från fragil till instabil sedan ledaren för serbiska republiken, den auktoritäre socialdemokraten Milorad Dodik, dömts till fängelse av en domstol i Sarajevo tidigare i år. Dodik vägrar dock att låta sig gripas och lever fortsatt i frihet. Han har hotat att dra tillbaka den serbiska republiken från Bosniens centrala institutioner, något som skulle strida mot Daytonavtalet.

I förlängningen hotas den bräckliga freden mellan folkgrupperna.

I ryggen har Dodik Ungerns Viktor Orbán, Serbiens Alexandar Vučić, och Rysslands Vladimir Putin. Mot sig har han nästan hela EU.

Moderaternas systerparti PDP utgör den främsta oppositionen mot denna farliga politik. Ett hopp i ett annars mörkt politiskt landskap. De ser tvärtom vägen framåt i ett stegvis närmande till EU genom reformer, och i förlängningen ett bosniskt EU-medlemskap. Men även bland dessa EU-vänliga och hoppfulla politiker är referenserna till den serbiska republiken betydligt fler än till Bosnien.

Partiets logga utgörs av två eklöv som motsvarar formen på de serbiska områdena i Bosnien, inte hela landet. Flaggan är serbisk.

I deras kontext är valet av Europa knappast oproblematiskt. Det handlar om geopolitik. Att Nato bombade dem dyker upp flera gånger som en självklar referens för deltagarna under diskussionen efter mitt föredrag.

Jag påminner om att EU inte är Nato, att Sverige länge stod utanför den amerikansk-ledda alliansen och att Österrike fortfarande gör det, men att vi trots detta har varit goda européer. Samt att Europa nu måste göra sig oberoende av USA, strategiskt och militärt.

I den tredje vägens politik finns den gamla alliansen mellan ryssar och serber, och som ytterst knyter an till den ortodoxa kyrkans rötter.

Det verkar vara ett budskap som går hem. Den som reducerar Bosniens vägval till ett mellan öst och väst kommer att förlora, i alla fall här. ”När de tvingar dig att välja mellan A och B, välj C”, säger en deltagarna.

”Jag har vänner i Moskva”, berättar en kille som inte tillhör partiet men som vi träffar på en bar kvällen innan konferensen. ”De säger att de ställer upp alla ukrainska stridsvagnar där som troféer.”

”Vi gör detsamma med ryssarnas”, svarar blixtsnabbt min ukrainska kollega bredvid.

Om tredje vägens politik för Sverige enbart var en krass geopolitisk kalkyl, handlar det för Bosnien-serberna lika mycket om identitet. Där finns den gamla alliansen mellan ryssar och serber, och som ytterst knyter an till den ortodoxa kyrkans rötter.

För ett parti som PDP är detta ingen lätt balansgång. Det är uppenbart att många deltagare känner djup sympati för ukrainarna och att man ser att ett stöd för Ukraina är avgörande för ett framtida EU-medlemskap. Samtidigt är den kulturella identiteten delad mellan öst och väst. Där finns en självklar samhörighet i det romersk-kristna arvet, inte minst i kontrast till det kollektiva minnet av ottomansk ockupation.

”Österrikarna var här i 40 år. De lämnade mer än ottomanerna gjorde under 400 år”, säger en deltagarna under konferensen. Europa, i kulturell bemärkelse, är synonymt med det arv man högaktar, men också moderniteten.

Men där finns också en ortodox och värdekonservativ samhörighet med Ryssland. En präststudent som deltar i konferensen från PDP slår fast att ”vi behöver patriarkala värderingar”.

Här blir värderingsklyftan mot norra och västra Europa tydlig. 

Samma dag som konferensen i Banja Luka anordnas Pride-paraden i Zagreb. På stadens stora torg vajar regnbågsflaggan. Vill han, liksom styret där, också hissa regnbågsflaggan på stora torget i Banja Luka? Jag har inte frågat, men jag tror mig redan veta svaret.

Här finns en viktig lärdom för oss svenskar, och övriga västeuropéer. Ska flerfamiljshuset Balkan renoveras för framtida EU-medlemskap behöver vi i gengäld acceptera de tre civilisationerna inom oss. Det spelar ingen roll hur väl fasaderna i vare sig Zagreb eller Banja Luka kommer att poleras med EU-medel.

Balkan kommer fortsatt att utgöra ett gränsland mellan tre civilisationer, och därmed en större politisk bredd åt det värdekonservativa hållet, än den vi är vana vid.

Det öppnar för en framtid som både rymmer en europeisering av Balkan, men kanske också balkanisering av Europa.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Staden vibrerar av värme. Inne på årsmötet med PDP:s ungdomsförbund håller stadens borgmästare ett avslutande tal. Han är karismatisk, ungdomligt klädd i smal kostym och vita sneakers. Han inspirerar genom att tala om sionisten Shimon Peres, en av Israels pionjärer.

Kan Israel, ett litet ökenland, bli en sådan stormakt, vad kan då inte den serbiska republiken? frågar han deltagarna.

När konferensen väl är över och solen gått ner går folket ut för att titta på den franska street-artgruppen Trottoart, som kommit till staden för att uppträda utanför den ortodoxa kyrkan. Därefter går vi ned till krogarnas terrasser vid floden.

På vägen passerar vi en ortodox kyrka, den gamla moskén som åter byggts upp efter kriget, och en splitter ny staty i sten tillägnad den katolske Kung Tvrtko I av Bosnien.

Nog är detta Balkan, men det är också Europa, i all sin vidunderliga komplexitet.

Omslagsbilden föreställer Zagrebs katedral som är under renovering. Foto: Carl-Vincent Reimers