I paradiset kan ingen höra dig skrika

Klassikerna 1984, Du sköna nya värld och Fahrenheit 451 är barn av en tid då den totalitära staten hotade kontrollera människan genom kontrollerad information och en omfattande plan för exakt hur vi alla bör leva. I 1984 ser storebror allt du gör, i Fahrenheit 451 bränner storebror böcker. Och i Aldous Huxleys hypermoderna dystopi från 1932 har teknologin befriat människan från allt utom lyckan – och den kan upprätthållas med medicin. 

Hanya Yanagiharas nya roman Mot paradiset (2022) tar sin utgångspunkt i vår tids mardröm för individualister. Här skildras  ett samhälle där en rad pandemier drivit fram långtgående frihetsinskränkningar. 

Yanagihara har efter den Booker-prize nominerade Ett litet liv (2015) kommit att bli en av våra mest kända samtida författare. Förväntningarna på hennes nya roman har varit höga. Enligt recensionerna i internationell press har Mot paradiset levt upp till dem. Poeten och författaren Edmund White har jämfört den med Krig och fred. The Guardian och The New York Times har beskrivit boken som ett modernt mästerverk. 

Det är lätt att instämma i hyllningarna. Mot paradiset består av tre separata berättelser som sträcker sig över sammanlagt tre århundraden, med ambitionen att presentera en alternativ amerikansk historieskrivning. Berättelserna är i sig fristående men deras olika teman och karaktärer hakar ständigt i varandra, i en komplex väv som bildar en imponerande helhet. 

Den första berättelsen tar plats i 1890-talets New York där de nordvästra staterna slitit sig loss från den amerikanska staten och bildat ”The free States” där samkönade äktenskap är norm. Hundra år senare tar den andra berättelsen sin början där Manhattan är mitt uppe i en alternativ version av aids-epidemin.

Internet och TV har förbjudits för att hindra spridningen av desinformation.

Den tredje berättelsen – Zone 8, utspelar sig år 2093. Invånarna på Manhattan, numera ”Zone 8”, lever under ett totalitärt styre. Den amerikanska staten har som konsekvens av en rad pandemier under 2000-talet utvecklats till ett samhälle där internet och TV har förbjudits för att hindra spridningen av desinformation. ”Omlokaliseringsläger” har etablerats dit sjuka människor slussas för att isoleras och utsättas för experiment. Heterosexuella äktenskap är obligatoriska, för att garantera människans fortlevnad. 

Zone 8 följer Charlie Bingham, en forskningsassistent och en av få överlevare från den senaste pandemin. Läkemedlet som vid tidig ålder räddade hennes liv lämnade dock Charlie med stora känslomässiga funktionsnedsättningar. Hon tycks vara inkapabel att anknyta känslomässigt till andra människor. I tillbakablickar porträtteras även hennes enda vän och beskyddare Charles Bingham, Charlies morfar, arkitekten bakom den nya totalitära staten. 

Samhällen som offrar de små värdena i jakten på en överordnad princip blir gråa och tråkiga att leva i.

Yanagihara gör flera intressanta principiella poänger i Zone 8. Givet de senaste årens pandemi är det framförallt intressant att följa hennes beskrivning av vad  som händer med ett samhälle som underordnas en enskild styrande moralisk princip, i det här fallet strävandet efter att garantera medborgarnas hälsa. I en passage blickar Charlie ut över Central Park, som nu heter ”The farm” och används för forskning och för att odla livsmedel, och tänker tillbaka på hur hennes morfar en gång beskrev parken: 

I know it’s now difficult to understand what this park had been meant for, but Grandfather said it hadn’t been for anything. It was simply for people to spend time in and enjoy. Even the lake was meant only for enjoyment – you went to float paper boats on it, or walk around it, or just sit and look at it.  

Om det är något som Yanagiharas världsbygge visar är det hur centrala de små glädjeämnena är människors liv. Alla de saker som vid första tanke kan te sig som lätta att ge upp, men som tillsammans sätter guldkant på tillvaron och gör själva livet värt att leva – uteserveringar, konserter, klubbar och fotbollsmatcher. När de jämförs med stora övergripande mål som liv och hälsa framstår de som triviala. Människor som prioriterar  dem upplevs som ytliga, själviska och oansvariga. Men samhällen som offrar de små värdena i jakten på en överordnad princip blir gråa och tråkiga att leva i. 

I de övergripande principiella frågeställningarna står sig Zone 8 bra jämfört med andra klassiska dystopier, men det är i karaktärernas interaktioner som Yanagihara verkligen märker ut sig. Liksom i Ett litet liv skildras de känslomässiga banden mellan människor med en mästerlig känsla för nyanser.

Det är också i dessa skeenden bokens poänger framträder tydligast. I en passage tänker Charles på allt det hans guddotter fick uppoffra för att överleva sin sjukdom. Läkemedlet som garanterade hennes överlevnad gjorde att all den livsglädje hon hade när hon var ett litet barn, all sprudlande energi och engagemang, försvann och lämnade henne passiv och ensam i världen. Men Charles ser det som något positivt. En person som inte vill något, som inte har några människor att förlora kommer klara sig bättre och vara tryggare i den totalitära stat han konstruerat. Men den insikten får Charles att inse vilka kall och steril syn på livet han hade tidigare, och blir det som slutligen väcker en avsky hos honom för det samhälle han hjälpt till att bygga.

Vad var det egentligen vi höll på med under pandemin?

Det är svårt att som läsare inte förhålla sig till Zone 8 med utgångspunkt i de senaste årens pandemihantering. Vi har fått grundläggande friheter inskränkta när strävandet efter att minska smittspridningen och låga IVA-tal överordnades allt annat. Vi har upplevt hur grått och tråkigt livet blir när tillvarons alla små värden försvinner och glädjen när de sedan återkommer. Det kan rentav skapa en läsupplevelse av Yanagiharas bok som mer realistisk än klassiska dystopier, som förhåller sig till just sin samtids främsta hot mot den fria individen.

Zone 8 skapar en upplevelse hos mig som läsare av de gångna  pandemiåren som närmast filmiska. När jag läst färdigt lämnar den mig med en fråga:  Vad var det egentligen vi höll på med under pandemin? Politiken inskränkte grundläggande rättigheter och knappt någon sade ifrån. 

I Sverige utgjordes länge den enda oppositionen mot regeringens pandemihantering av de som krävde hårdare restriktioner. Att inte fler höjde ett varningens finger är oroande, men det är också en påminnelse om att det kan vara svårt att vid första anblick se vilka friheter vi faktiskt måste skydda. Även om det korta svaret är: alla.  Men Yanagiharas roman tjänar som en viktig påminnelse om att vi inte nu bara raskt får gå vidare. Istället måste vi stanna upp, reflektera och analysera situationen. Varför var vi alla så tysta? Varför accepterade vi myndigheternas långtgående inskränkningar av vår frihet, under två års tid? Och hur kommer vi agera nästa gång?

Livets små friheter är långt från triviala. De skiljer fria samhällen från totalitära, och gör livet värt att leva. Vårt försvar för dem måste bli starkare.