Ibn Rushd är bara toppen på isberget

En hermetiskt sluten bubbla som politiken försett med ett gigantiskt bankomatkort som alla har koden till. Så beskriver Magnus Ranstorp, docent i statsvetenskap vid Försvarshögskolan och expert på frågor som rör terrorism, de svenska studieförbunden och deras finansiering.

Det var efter att han började titta närmare på det muslimska studieförbundet Ibn Rushd och dess verksamhet som han insåg att inte bara det muslimska studieförbundet, utan hela den offentligt finansierade studieförbundsverksamheten, är ett kaninhål av märkligheter.

I fallet med Ibn Rushd uppdagades kopplingar till det Muslimska brödraskapet. Medlemmar hade också bjudit in föreläsare som propagerat för antisemitism och uttalat stöttat antidemokratiska och homofoba verksamheter. Saker som går rakt emot de krav staten har på att studieförbunden ska bidra till att stärka och utveckla demokratin.

Flera kommuner och regioner stoppade efter avslöjandet bidragen till Ibn Rushd. Men själva orsaken till att det har uppstått en situation där skattebetalarnas pengar används till att sponsra extremism finns kvar. 

Folkbildningen är ett system med stor risk för fusk och bedrägerier. 

Även om det i de flesta fall inte handlar om att skattepengar hamnar i antidemokraters fickor är folkbildningen ett system med stor risk för fusk och bedrägerier. 

Grundproblemet ligger i hur systemet är uppbyggt. Statliga Folkbildningsrådet fördelar varje år genom studieförbunden miljarder kronor till verksamheter som saknar transparens. Trots att det handlar om stora mängder offentliga medel finns inte några övergripande och tydliga regler för kontroll. Ingen vet om pengarna som delas ut används på det sätt det var tänkt, eller om arrangörerna är vad de säger sig vara.

– Man har tappat kontrollen över statens medel. För studieförbunden är det ett självändamål att ständigt växa och öka volymerna, så man jagar person- och samordningsnummer och outsourcar verksamhet till olika föreningar. Det har skapats en gigantisk bidragsindustri där det inte sällan förekommer dubbel- och trippelfakturering. Granskningen är undermålig och studieförbunden väljer själva vilka verksamheter som ska gås igenom och i vilken omfattning, vilket innebär att det är svårt att följa pengarna och den som beslutar om resurser sällan vet vilka som agerar längst ut i kapilären, säger Magnus Ranstorp.

Statliga Folkbildningsrådet fördelar nästan två miljarder kronor till studieförbunden.

Studieförbundens historia sträcker sig över hundra år tillbaka i tiden, till ett Sverige då möjligheterna för människor att utbilda och bilda sig var begränsade. För att minska utbildningsklyftorna och tillvarata den kunskapstörst, engagemang och kraft som fanns hos stora delar av befolkningen bildade flera folkrörelser studieförbund. En informell och frivillig form av utbildningsverksamhet som gav människor möjlighet att studera oavsett bakgrund, ålder eller förkunskaper.

Successivt under 1900-talet förstärktes bilden av studieförbunden som en nyckelspelare för demokratin och alltmer pengar från de offentliga skattkistorna kom att användas till att hålla studiecirkelverksamhet och folkhögskolor under armarna. 2019 fördelade statliga Folkbildningsrådet nästan två miljarder kronor till studieförbunden, och ungefär lika mycket till folkhögskolorna. Utöver detta bidrar även kommuner och regioner generöst.

Bland de tio studieförbund som mottar bidrag från Folkbildningsrådet finns tidigare nämnda Ibn Rushd, men också Arbetarnas bildningsförbund, ABF, med koppling till Socialdemokraterna, Medborgarskolan som är knutet till Moderaterna, Sensus som har ett nära samarbete med Svenska kyrkan, Studieförbundet Vuxenskolan med ursprung i liberalism och landsbygdsrörelse och NBV med rötter i nykterhetsrörelsen. Den verksamhet som bedrivs i dag är i det närmaste oöverblickbar: Från språkundervisning, kurser i keramik, hur man har höns i trädgården, prepping och de europeiska kungahusens historia till folkdans, islam och partipolitik.

Det uppskattas säkerligen av många, men samtidigt går det att ifrågasätta om vissa av studiecirklarna, kurserna och utbildningarna verkligen kan sägas tillföra särskilt mycket ur ett samhällsperspektiv? Oavsett hur trevligt det är med höns i trädgården eller om det ökar människors livskvalitet att lära sig mer om Frans Josef av Österrike-Ungern kan sådant knappast sägas ”stärka och utveckla demokratin”. I så fall bör det heller inte finansieras av skattebetalarna.

Ranstorp och andra som riktat kritik mot studieförbunden har mötts av massivt motstånd. 

Att studieförbunden och framför allt dess kostnader fortsätter att växa trots att utbildningsbehoven och möjligheterna för enskilda att skaffa sig kunskap ser helt annorlunda ut än för 100 år sedan måste kunna problematiseras. Det har dock inte visat sig vara så enkelt. Magnus Ranstorp och andra som riktat kritik mot studieförbunden har mötts av massivt motstånd. Om det finns någon helig ko i vår sekulariserade samtid så tycks det vara den offentligt finansierade folkbildningen.

De senaste åren tycks det dock ha skett något av ett uppvaknande kring problemen. Efter att en bedrägerihärva rullats upp i Järvaområdet i Stockholm, beslutade Folkbildningsrådet häromåret, om en fördjupad översyn av utbetalade medel. Det resulterade i omfattande återbetalningskrav.

I början av april beslutade också Riksrevisionen att inleda en granskning av kontroll och uppföljning av statens stöd till studieförbunden. Det är inte första gången Riksrevisionen ser över studieförbundens verksamhet. Även Statskontoret har granskat de statliga bidragen till folkbildningen och kommit fram till att även om det som erbjuds på många sätt är viktigt och uppfyller statens syften är det ett problem med bristande transparens och dåligt fungerande system med internkontroller.

Var går gränsen för hur mycket pengar som ska få försvinna ned i ett svart hål av hobbyverksamheter? 

Att utbetalningar och kontrollsystem skärskådas är en bra början. Men risken är stor att man trots allt inte går till botten med själva grundfrågan: Vad bör studieförbundens uppgift vara i dag och var går gränsen för hur mycket skattepengar som ska få försvinna ned i ett svart hål av hobbyverksamheter? 

Att Muslimska brödraskapet ska hållas borta från syltburken är så gott som alla överens om, men hönsen i trädgården? Eller studiecirkeln hos ABF Arvidsjaur om hur man gör sin egen hatt? Bör studieförbunden med sina statliga pengar i ryggen verkligen konkurrera med små privata entreprenörer som erbjuder språkundervisning eller danskurser?

Maria Nilsson är riksdagsledamot för Liberalerna och sitter i Studieförbundet Vuxenskolans förbundsstyrelse. Hon erkänner att det finns många delar av frågan om studieförbunden som är komplicerad, inte minst ur ett liberalt perspektiv.

– I Sverige har vi en konstig syn på civilsamhället som innebär att det i stora delar finansieras med offentliga medel. Så ser det inte ut i de flesta andra länder. På det generella planet är det viktigt att vi har en diskussion om civilsamhället och statens olika roller och i vilken omfattning skattepengar ska finansiera frivilligsektorn. Detta att studieförbunden har drivits av en jakt på deltagare för att hela tiden öka intäkterna måste också förändras. Det skapar fel incitament, säger hon.

”Det finns ju inget existensberättigande bara för att något är ett studieförbund.”

Maria Nilsson tycker trots allt att studieförbunden har en viktig roll i samhället men påpekar att de i framtiden kanske inte kommer att se ut exakt som den gör i dag.

– Studieförbunden måste hitta sin plats, sin usp. Vissa delar av den verksamhet som bedrivs är väldigt bra och fungerar som ett utmärkt komplement till den offentliga sektorn. Men det finns ju inget existensberättigande bara för att något är ett studieförbund.

På ett liknande sätt resonerar Jonas Naddebo som är kultur- och stadsmiljöborgarråd för Centerpartiet i Stockholms stad och som även han sitter i Studieförbundet Vuxenskolans förbundsstyrelse.

– Vi får inte göra saker som inte ligger i folkbildningens uppdrag. Det är bra att det finns en diskussion om detta. Men som jag ser det intar studieförbunden en position där andra inte ser en marknad. Det som möjliggör att till exempel människor på landsbygden kan delta är att det finns en stark statlig grundfinansiering, säger han.

Jonas Naddebo anser att behovet av folkbildning utanför det allmänna skolsystemet fortfarande är stort. Han pekar också på det faktum att mycket av Vuxenskolans verksamhet är riktad mot funktionsnedsatta.

– Att det offentliga finns med och finansierar den infrastrukturen är kostnadseffektivt. Det hade blivit mycket dyrare i kommunal regi. Men fusk och felrapporteringar får naturligtvis inte förekomma och jag tror att studieförbunden måste bli aktiva och på ett gemensamt sätt att följa upp de pengar som delas ut. Kontrollerna måste centraliseras så att man kan försvara och stärka förtroendet för studieförbunden. Det borde ha gjorts för längesedan. Transparens är jätteviktigt likaså att hitta andra fördelningsmodeller än timjakt. Samtidigt är det en balansgång hur hårt man ska följa upp resurserna. Samhället måste kanske vara berett att riskera resurser för att få ett bra utfall?

Lyckas Medborgarskolan stoppa bidrag till skojare hamnar dessa pengar bara hos något annat förbund.

Det studieförbund som hittills tagit rapporterna om fusk och felaktigheter på störst allvar och agerat för förändring är Medborgarskolan. Problemet är dock att så länge inte alla studieförbunden är överens och det inte finns gemensamma rutiner och ett uttalat syfte att stoppa den ohejdade självgenererande tillväxten, kommer inget att förändras. Lyckas Medborgarskolan stoppa bidrag till skojare hamnar dessa pengar bara hos något annat förbund.

– Jag är stolt över det vi gjort och att vi numera bland annat använder bank-id för att säkra listor, säger Cecilia Magnusson, under lång tid riksdagsledamot för Moderaterna och i dag vice ordförande för Medborgarskolan.

Hon understryker att det funnits en negativ inställning hos flera av de andra förbunden till att göra gemensam sak och skärpa kontrollerna.

– Vi har nästan blivit svartlistade. Värst är ABF som knappt verkar intresserade av att följa upp och strama till utbetalningarna. Medborgarskolan är villiga att fortsätta arbeta med det här och göra vad som krävs men vi behöver också veta hur vi ska gå vidare. Vi får direktiv, men de är otydliga och vi vet inte vad det är staten vill. Det är som om man inte riktigt vet vad det är studieförbunden ska visa eller hur, påpekar hon bekymrat.   

Till skillnad från en del partikamrater och företrädare för Moderata ungdomsförbundet tycker Cecilia Magnusson inte att studieförbunden spelat ut sin roll. Hon anser att de fortfarande är viktiga för att minska klyftorna i samhället och bidra till livslångt lärande. 

Att hon intar en sådan position är inte konstigt med tanke på den roll hon har. Samtidigt ter det sig utifrån ett borgerligt perspektiv lite svajigt att samma liberala och liberalkonservativa politiker som i princip alltid framhåller människors eget ansvar och vikten av att hålla hårt i varje skattekrona inte tycks ha särskilt stora problem med hur studieförbunden har utvecklats.

”Detta är ett strukturellt problem med flera bottnar.”

Det faktum att så många partier har en nära relation till studieförbunden och att ungdoms- sidoorganisationer och partievenemang får en saftig bit av kakan bidrar naturligtvis inte till att öka intresset för storstädning. Om det gynnar den egna organisationen kan man kanske leva med att hattmakare, hönsentusiaster och en och annan islamist också räknas som demokratifrämjande av bara farten? Frågan är hur länge det går att stoppa huvudet i sanden? Kritiken från omvärlden lär i alla fall inte tystna i första taget.

– Detta är ett strukturellt problem med flera bottnar. I längden kan vi inte ha en stor offentligt finansierad sektor som fungerar som en listfabrik utan insyn. Jag har sällan varit så säker på något som jag är i min kritik mot studieförbunden och dess finansieringsmodell säger Magnus Ranstorp.

Det är dags att klippa studieförbundens bankomatkort.