Ikväll spelar Marocko för upprättelse

Vi satt på ett fik i den mytomspunna staden Marrakesh. Det var min marockanska fru Fatima, hennes lillebror Yacine, hans kompis och jag. Fatima och Yacine gick iväg en stund och en pinsam tystnad uppstod. Kompisen och jag hade nämligen inget språk gemensamt. Han kunde bara den lokala arabiska dialekt som de kallar darija.

Eftersom jag visste att han som alla andra i hans ålder hade läst franska flera år i skolan försökte jag långsamt och tydligt säga några ord, för att få igång en konversation. Det gick sådär. Killen satt fast med ögonen ner i sin mobil, och tog ingen notis om den gamle och lustige europén som insisterade på kommunikation. Jag kände mig lite som i den klassiska berättelsen om arroganta engelska upptäcktsresanden som kommer till någon plats på andra sidan jorden och tror att människorna där ska förstå engelska om de bara talar långsamt och tydligt. 

Till slut lade sig en bordsgranne i min ålder i, och fräste ifrån, på flytande franska:

– Men sluta då. Ni ser väl att han inte förstår. Och varför lär ni er inte arabiska när ni är här?

Jag försvarade mig lätt generat, och sa att jag bara ville föra en konversation, att franska är mitt tredje språk, men att han nog har rätt att det är bättre att vara tyst. 

Då bytte bordsgrannen inställning helt och hållet:

– Aha, ni är inte fransman? Nähä, då förstår jag. Varifrån kommer ni då?

Sedan hade vi ett trevligt och intressant samtal i några minuter.

Det var den antikoloniala reflexen som hade slagit in, och som fick honom att med taggarna utåt ge sig på mig. Han såg framför sig en vit, europeisk jordägare som skäller ut en arabisk och hunsad anställd som knappt förstår vad europén säger. Eller dennes ättling som fortsätter att komma ner till Marocko och spela Allan, eller kanske Alain i det här fallet, och förväntar sig att alla ska tala hens språk utan att bry sig ett dyft om de andras språk eller kultur. Men så fort det uppdagats att jag inte var fransman var jag inte längre skyldig till postkolonial arrogans. 

Marocko var ett franskt protektorat mellan 1912 och 1956. Trots att landet varit självständigt längre än den franska kontrollen varade, så sitter bitterheten över det koloniala översitteriet i. Det är mot denna bakgrund man ska se kvällens semifinal i fotbolls-vm, mellan just Marocko och Frankrike, ett möte som väcker känslor och minnen till liv.

Medelhavet har historiskt bundit ihop snarare än delat Europa och Afrika.

Det är två länder med mycket gamla relationer. Medelhavet har historiskt bundit ihop snarare än delat Europa och Afrika. Romarriket fanns som bekant på bägge stränderna och kyrkofadern Augustinus var en berber från dagens Algeriet. Det var lättare att korsa havet än Sahara. Det är lika kort från marockanska Tangier till spanska Tarifa som det är mellan Malmö och Köpenhamn.

Även om Marocko i det franska samhället ofta står i skuggan av det Algeriet som i över 130 år utgjorde en integrerad del av Frankrike, finns det gott om marockanska invandrare i Frankrike. Och i övriga Västeuropa och Nordamerika. Faktum är att av de 26 spelarna i Marockos trupp är endast 12 födda i det land de representerar. 

Dominansen har dock inte alltid gått i samma riktning. Många känner till att delar av den iberiska halvön var under arabisk kontroll i nästan 800 år, al-Andalus. Mindre välbekant är nog att även delar av Europa på andra sidan Pyrenéerna styrdes av människor från det som idag är Marocko. Under flera decennier på 700-talet var delar av södra Frankrike en provins under det muslimska emiratet i Córdoba.

Eftersom det var Frankrike som var sist ut som ockupationsmakt är relationen idag asymmetrisk till europeisk fördel.

Men eftersom det var Frankrike som var sist ut som ockupationsmakt är relationen idag asymmetrisk till europeisk fördel. I Frankrike har det arabiska och nordafrikanska låg status. Det är utanförskap, integrationsproblem och islamistisk terrorism. I Marocko har Frankrike och det franska hög status. Det finns fortfarande franskspråkiga medier, näringslivet är franskspråkigt och eliten talar franska till vardags.

Och så finns det en vibrerande franskspråkig skönlitteratur, som ofta behandlar frågan om förhållandet till Frankrike. Det började redan på 1950-talet med Driss Chraïbi, som i slutet av romanen Enkelt förflutet sitter på ett flygplan på väg till studier i det Frankrike han lärt sig att beundra så, och drömmer om att pissa ner på sina landsmän som han föraktar. Men samtidigt får han inte riktigt bli fransman på samma sätt som de infödda, vilket skapar ångest à la Frantz Fanon.

I Une année chez les Français (”Ett år hos fransmännen”) av Fouad Laroui börjar den tioårige Mehdi på en fransk elitskola i ett nyligen självständigt Marocko. Storögt fascineras han av den franska civilisationen, inte minst dess litteratur, men ganska snart upptäcker han de rasistiska orättvisorna. En liten krullhårig arab kan aldrig bli fransk på samma sätt som de blonda européerna.

På samma sätt ifrågasätts Mounirs kompetens i Abdellah Taïas roman Det långsamma livet. Trots att han skrivit en avhandling i fransk litteratur vid Sorbonne höjs det på ögonbrynen när han ska undervisa på ett gymnasium utanför Paris. Han är ju marockan.

Precis som Frankrike är viktigare i Marocko än tvärtom är kvällens match viktigare för Marocko. Det handlar inte bara om att vara det första afrikanska och det första arabiska landet som har chans att gå till VM-final i fotboll, det handlar även om att besegra den forna kolonialmakten. Om att jämna ut lite av asymmetrin. Om att få upprättelse. Om att för en gång skull vara bättre. Allez, le Maroc!