Ekonomi Essä
Inflation, deflation, abstraktion
Pengar har transformerats från vikingatidens tunga silvermynt till digitala siffror på internetbanken och kryptovalutor. Katarina O'Nils Franke betraktar hur pengarna trots såväl inflation som abstraktion behållit sitt värde.
Hur benämner du dina pengar? Är det kronor, spänn eller kanske para? Och tid är pengar, men lycka går inte att köpa för pengar (dock genom tid?). Någon kanske rentav har svårt att hålla i slantarna. Orden och uttrycken är många och ungefär lika abstrakta och svårfångade är våra sköna stålar. Inte minst i dag, när vi praktiskt taget helt har ersatt våra fysiska mynt och sedlar med digitala lösningar som blippar oss fram genom verkligheten. Det är väl numera bara i sagornas värld som Krösus Sork och Joakim von Anka badar i guldmynt och sedlar? Ändå är det just klassiker i form av guldmynt och guldtackor som många ser som själva sinnebilden för värde. På senare tid illustrerat av att Bitcoin och andra kryptovalutor faktiskt bildsätts med klassiska guldskimrande mynt.
Om dessa ”nya pengar” skrev kändisekonomen Claes Hemberg för några år sedan: ”pengar är vår tids tomtar och troll. Alla har åsikter om dem. Men få har verkligen hållit dem i handen eller kan deras tungomål”.
Mystiskt och ovisst tycker många, men en gång i tiden var pengar något mycket konkret och det var väldigt tydligt vad vi menade när vi talade om dem. Myntmuseer finns lite varstans på fyndplatser runt om i landet, men de flesta vikingatida silvermynt som påträffats i Sverige kommer från Gotland och de var stora och tunga – det kan vi se genom glaset i museernas montrar. Fysiska pengar har nämligen blivit ett museiföremål. Och det är många som säger sig inte känna igen våra svenska sedlar sedan de senast ändrade utseende 2016.
En gång i tiden var pengar något mycket konkret och det var väldigt tydligt vad vi menade när vi talade om dem.
Men det är inte bara våra nutida pengar som vi kan behöva titta närmare på och omvärdera. Det har gjorts en nytolkning av runinskriften i den så kallade Forsaringen i Hälsingland. Det är en järnring som dateras till 800- eller 900-talen och tros ha använts som dörrhandtag. I dag är det den äldsta bevarade lagtexten i Norden. Av inskriften lär vi oss hur vikingarna hanterade böter och att betalningen skulle ske genom oxar och silver.
Rodney Edvinsson, professor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet, har emellertid upptäckt att inskriften snarare säger att den skyldige kan betala med oxar eller silver. Systemet var alltså mer flexibelt än man först trott, eftersom en person kanske hade lättare tillgång till boskap än till silver – eller vice versa. Valfrihet på vikingatiden, med andra ord. Enligt nytolkningen skulle en oxe kosta två öre silver, alltså runt 50 gram silver på vikingatiden. Det tros motsvara runt 100 000 kronor i svenskt penningvärde i dag.
Sådana prisjämförelser för att begripa ett historiskt värde är intressanta i sig. Pengar har historiskt backats upp av något fysiskt, som guld eller silver, för att på så sätt säkerställa förtroendet. Detta avspeglas också i Riksbankens latinska valspråk Hinc robur et securitas (Härav styrka och säkerhet) som tryckts på svenska sedlar sedan 1890. (Sedan 1986 är det emellertid bara femhundralappen som bär denna text i mikroskrift.) Devisen har just syftet att inge förtroende för de pengar Riksbanken – vår yttersta garant för pengarnas värde – tryckt. Pengar bygger på förtroende oss människor emellan, en gemensam föreställning och överenskommelse, om att det finns ett värde och kommer att accepteras av andra som sådant. Det är sammansvetsande för oss människor; att förtroendet vi har haft för varandra och våra pengar hållit i sig genom historien.
Värdet har emellertid varierat och Edvinssons nytolkning säger att ”prisnivån under vikingatiden i silver var mycket lägre än i början av 1300-talet och slutet av 1500-talet, men ungefär på samma nivå som i slutet av 1400-talet och på 1100-talet, då det rådde silverbrist”.
***
Olika valutor och deras skiftande värden var och är en fascinerande vardagsföreteelse. Det pratas inte sällan om att man har dåligt med pengar, men exakt vad vi tjänar håller vi helst för oss själva. Många känner oro inför att värdet på ens innehav ska gå ned. Det påminns vi om varje gång börsen skakar till och den senaste tidens inflation är kanske det starkaste exemplet som får många att tänka: Vad är mina pengar egentligen värda?
Riksbankens hemsida förklarar rätt och slätt att ”pengar är vad medborgarna i ett samhälle kommer överens om att pengar ska vara”. En överenskommelse, gemensam förståelse och ett språk som delas och skapar tillit. Orden för pengar – om det är para, kronor eller spänn – kan vara olika beroende på vilken samhällsgrupp du tillhör och i vilken tid du befinner dig. Men enande är kanske ändå att pengar och handel är en förtroendefråga som förenar.
När min pappa var liten och gick sina första skolår i början av 1940-talet chockade han sina klasskamrater genom att kalla pengar för ”penningar”. Det hjälpte inte att han hade hört uttrycket från föräldrarnas högläsning av Selma Lagerlöfs Herr Arnes penningar (1904). Beläst eller inte, han blev retad för att låta gammaldags. ”Pengar” sa man ju. Och ”portmonnä” hade såklart redan ersatt ”penningpung”.
I dag låter allt detta gammaldags. För precis som pengars värde förändras värdeladdningen i vårt språkbruk – och det är väl knappt någon som har en fysisk plånbok längre? På senare tid är begreppet ”en swish” något som de allra flesta tonårsföräldrar relaterar starkare till.
”När en benämning ändras får det både samhälleliga och språkliga konsekvenser”, skriver Lena Lind Palicki, språkvetare och chef på Språkrådet, i nyutkomna boken Inkluderande språk – att välja sina ord.
Ett vanligt fenomen när benämningar av människor ändras är att extensionen ökar. Det betyder att fler referenter kan ingå i det språkliga uttrycket, det vill säga gruppen som man talar om blir vidare.
Detta måste också innebära att ju fler som rör sig med och tjänar pengar, desto fler ord för betalningsmedel får vi. Ett rikare ordförråd på det ekonomiska området borde alltså vara tecken på att mänskligheten blir rikare även rent materiellt. Något förenklat såklart, men samtidigt är ”språklig förändring i grunden en demokratisk process”, för att citera Lind Palicki igen.
Innan de konkreta pengarnas tid bytte vi saker med varandra. Det var en otympligare period där man behövde släpa med sig en hel häst eller oxe eller kanske flera för att komma upp i rätt värde och få ut det man ville ha. I dag vill vi inte ens kånka runt på kontanter. Kontanterna lockar till sig bedragare och skapar rånrisk och är allmänt otympliga, tycker vi svenskar som hellre swishar hit och dit än tar emot någon skramlande växel. Men det ser lite olika ut ute i Europa och exempelvis tyskarna anser fortfarande att ”cash is king”. De har länge hållit hårt i sina checkhäften och går gärna runt med kontanter för att undvika digital handel och spårbarhet på nätet. Kanske inte så konstigt heller när halva landet fram till rätt nyligen i den moderna historien behövt dras med Stasis noggranna övervakning.
Överallt i vår digitala tid skattas vårt mänskliga värde inte främst i pengar, utan i personlig framgång.
Då är kontrasten stor till smånaiva Sverige. Här, i jämförelse med mer konservativa kontanthanterade Tyskland, snurrar den digitala framgångssagan på in absurdum och kryptovalutorna är ännu ett steg på skalan av finansiella abstraktioner. Överallt i vår digitala tid skattas vårt mänskliga värde inte främst i pengar, utan i personlig framgång. Våra digitala persona visas upp på nätet och i våra sociala medie-profiler. Ofta behöver vi ha pengar och framgång för att kunna glänsa där. En del tjänar pengar på att marknadsföra andra människors eller företags produkter, betalt samarbete kallas det då, men det finns något svårmätbart där. Värdet av att vara en bra människa – på sociala medier – vad är det? Varför är det viktigt hur vi uppfattas av omvärlden? Vad händer med oss när vi inte blir sedda? Kan vi rentav betala oss ur det?
”Allt är inte guld som glimmar”, brukar man säga. För skenet kan bedra och pengar är också makt. Hur man rör sig med pengar utnyttjas i den undre världen. Där väljer man aktivt bort att arbeta ihop sina pengar på hederligt sätt. Men det är sällan en särskilt framgångsrik affär i det långa loppet. I rättegångar från dödsskjutningar får vi veta att den som utfört dådet har lockats med tusenlappar som viftas med i digitala kanaler. I de allra flesta kriminalromaner finns ett ekonomiskt motiv bakom mordet. Tyvärr överträffar verkligheten dikten och ungdomar, rentav barn, luras med en saftig sedelbunt för att genomföra avskyvärda handlingar. Men vad är några tusenlappar – vilken summa det än är – mot ett människoliv? Som Edvard Persson (och senare Cornelis Vreeswijk) sjöng: Du behöver inga penningar när du vid porten står, och du kan ingenting ta med dig dit du går.
”Jag köpte min kärlek för pengar, för mig var ej annan att få, sjung vackert, I skorrande strängar, sjung vackert om kärlek ändå”, diktade Fröding i sin kärleksvisa. Dikten har reciterats och analyserats gång på gång sedan den utkom 1898. För den slår an en ton i oss. Men visst kan man varken köpa lycka eller kärlek för pengar? Däremot tillit, eftersom vi förlitar oss på det förenande som ett gemensam finansiellt system innebär. Våra pengar har blivit lite som tomtar och troll i sin digitala, abstrakta skepnad. Pengar är både mystiska och spännande och trots att de i allra högsta grad är vardagsföremål så håller intresset för dem i sig. Vi har själva laddat begreppet pengar med dess språkliga och materiella värde. Trots att abstraktionsnivån höjts i och med digitalisering och kryptovalutor verkar vår gemensamma förståelse och överenskommelse vidmakthållas. Kanske är just pengar – vårt egenskapade värde – den bästa garant för överenskommelse och tillit som håller oss människor samman?