Lovisa Lanryd från London:
Inga ursäkter – varken för elever eller skolpolitiker
Samhälle Reportage
Studiero, ordningsregler och en traditionell kunskapssyn är grundläggande för en fungerande skola – särskilt för de elever som behöver det mest. Lovisa Lanryd åkte till London och besökte en skola som borde inspirera Liberalernas skolpolitiker när partiet i helgen håller riksmöte i Karlstad.
Klockan är 08:25 och skolgården är fylld av liv. Barnröster hörs överallt. Glada skratt och bus blandas med fnitter och rop. Alla elever är klädda i skoluniformer, med ryggsäckar slängda över axlarna och pennfodral och pärmar omsorgsfullt hållna i famnen.
Vi står i det lilla hörn av skolgården som nås av solens strålar. Det är varmt, mycket varmare än hemma i det snöiga Sverige. Rektorn Robert “Rob” Peal, som vi kommer att återkomma till, berättar om vad vi strax ska få se. Nu dröjer det bara några minuter till innan skolans morgonrutin börjar. Jag vänder mitt ansikte mot solen som en typisk svensk, och hinner precis börja formulera något om hur härligt det är med vår i London. Rob för pekfingret till munnen och hyschar mig. Nu börjar det.
Klockan 08:35 kommer skolans andra rektor Ben McLaughlin ut från huvudingången. Med sig har en klocka, han för den upp och ned och ringer in till skoldagen. Plötsligt förändras stämningen. Eleverna som tidigare lekt formerar sig under tystnad i prydliga rader. Jag räknar tyst för mig själv. Det är 15 led, ett för varje klass? Sorlet avtar tills det är helt tyst. Barnen står stilla, på led med raka ryggar – en imponerande syn av ordning och respekt.
Skolgården är nu fylld av förväntan och stillhet. Rektor Ben hälsar alla elever välkomna till ytterligare en skoldag. Han påminner om att i dag är en dag då man kan välja att vara snäll, att arbeta hårt och lära sig nya saker. Helt i enlighet med West London Free Schools tre värdegrundsord:
Kindness
Hard Work
High Standards
Framför leden av elever står respektive årskurs mentor, så kallad “form teacher” och berättar vad skoldagen kommer att innehålla. Årskurs sju ska ha en gemensam samling, en “assembly”, något som varje årskurs har en gång i veckan. Medan årskurs åtta får sin information avviker sjundeklassarna och går tysta i en organiserad rad in i skolbyggnaden. Vi följer efter och stegar in i en mindre aula. Det är märkligt hur man som vuxen anpassar sig till kulturen. Elevernas tystnad smittar av sig på mig, trots att jag har så många frågor som surrar i huvudet. I aulan, som också fungerar som en idrottshall, är stolar uppradade. De 90 eleverna sitter tysta med ryggsäckarna under stolen. Vi sätter oss på en tom rad bakom dem. Det råder en närmast högtidlig stämning. Det är dags att lyssna till “headteacher” Bens (rektorn) veckotal.
Denna veckas samling inleds av att Ben introducerar en elev som ska läsa en dikt. Om man vill läsa högt på nästa veckas samling kan man lägga sitt namn bunken, det är inte för sent, påminner Ben. Dagens dikt är noggrant utvald för att passa veckans tema.
Eleven ställer sig på podiet och berättar om en präst i Nazityskland. En präst som först inte tyckte så illa om Hitler. Men han ändrade sig. Eleven läser sedan högt framför sina årskurskamrater dikten “First they Came” av den tyske prästen Martin Niemöller.
West London Free School är motsatsen till “det du inte kan, kan du googla!”-inställningen svensk skola har haft.
Dagens samling handlar om vikten av att kunna ändra åsikt. Eleven tackas av Ben, går glad tillbaka till sin plats och får tre poäng till sitt elevhem. Ben fortsätter med något som skulle kunna liknas med ett “TED-talk”. Han väver snyggt in skolans värderingar samtidigt som han pratar om hur svårt det är för människan att ändra sig.
Varje gång man träffar en ny person så kommer den personen att bilda sig en uppfattning om vem du är, säger han. Nästa gång ni träffas kommer personen leta efter saker som bekräftar den initiala uppfattningen, och till slut blir det väldigt svårt att ändra uppfattning om hur någon är. Därför är det viktigt att vara snäll och artig. Men, säger rektor Ben, det är aldrig för sent att ändra sig. Om du i går tyckte det var jobbigt att göra dina läxor, har du i dag möjligheten att ändra dig och se det som en utmaning – till och med kan du se det fina i att du tar möjligheten att lära dig. Och just eftersom människan är föränderlig och kan göra saker annorlunda än hon gjorde i går har vi lärare därför höga förväntningar på er, för att vi vet att ni kan, och att vi hjälper om det är svårt, säger Ben. Återigen en påminnelse om skolans värdegrund: kindness – hard work – high standards. Under samlingens 40 minuter är det lugn och ro. Det där med att barn är som svampar syns tydligt, man kan se hur de små fokuserade huvudena arbetar för att processa vad Ben säger. De suger i sig lärdomar, värderingarna och berömmen de får. Allt under stilla tystnad.
***
West London Free School, som ligger i stadsdelen Hammersmith, startades 2011 av bland annat Toby Young, en känd journalist som skrivit för både The Times, Daily Mail och senare The Spectator. Han vägrade sätta sina fyra barn i de urusla skolorna i västra London och startade därför en egen, tack vare det nya programmet för “free schools” som lanserades av David Camerons regering 2010.
Vid denna tid hade det konservativa Torypartiet arbetat flera år med förslag för att förbättra den brittiska skolan, som försämrats rejält sedan början av 00-talet. Reformpaketet innehöll både strukturella reformer samt innehållsmässiga. Utbildningslagen som lanserades 2011 innebar förändringar inom många områden av utbildningspolitiken. Man gav skolpersonalen befogenhet att disciplinera elever, utvecklade sättet på vilket nyutbildade lärare tränas med ett “teacher-training program”, gav möjligheten för staten att ta över skolor med bristande kvalitet och stök från kommunerna och införa en ny styrning med ideella organisationer (så kallade academies). Samtidigt lade man ned den dåvarande skolinspektionen och skapade en ny, Ofsted som bedriver en strikt tillsyn. Motsvarigheten till Skolverket lades också ned, något flera skoldebattörer i Sverige lyft och som inte är en dum idé.
West London Free School har i dag runt 900 elever mellan 11 och 18 år, och drygt 100 skolpersonal, varav 66 lärare. De har sin egen läroplan som är baserad på en klassisk kunskapsyn. Utöver att följa den nationella (men valbara) läroplanen läser eleverna latin och “classics” – en blandning av civilisationshistoria, filosofi och litteratur. Den stora skillnaden är att skolan följer sju principer för läroplanen där den viktigaste är att allt ska vara “knowledge-based”. Och det är verkligen så enkelt som det låter. Skolan strävar varje dag för att vara en kunskapsskola. Det eleverna lär sig går på tvärs med vad svenska Skolverket förordat kring postmodern kunskapssyn. West London Free School är motsatsen till “det du inte kan, kan du googla!”-inställningen svensk skola har haft allt för länge.
Under förmiddagen visar två elever i årskurs sju och åtta runt oss. Jag ser min chans att fråga eleverna utan att några “mistah and missis” är närvarande. Det som slår mig är inte svaret på frågorna kring mobilfriheten, hur det funkar att man måste vara tyst i korridoren, om de har fått kvarsittning och hur det kändes, eller om lärarna är snälla eller för hårda. Det som slår mig är med vilken sense of self de svarar på frågorna. Framför mig står alltså två 12- och 13-åringar som verkar bära sig själva med en enorm dignitet. De svarar vänligt, resonerar ärligt och leder oss lite lätt stressade vuxna svenskar med trygg hand genom skolbyggnaden, in och ut från olika lektioner, trappa upp och trappa ned. Utan att tappa fokus eller för den delen visa att de tröttnar på att svara på våra frågor om sin skolgång. Jag har gjort många skolbesök i min tidigare roll som borgarrådssekreterare i Stockholms stad och kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig mött en svensk elev i den åldern som klarat det lika bra. Vi säger till rektor Rob att de båda förtjänar extra mycket poäng till sina elevhem (houses).
Likväl som det finns ett tydligt konsekvenssystem med kvarsittningar vid till exempel sen ankomst, dåligt språkbruk eller misskötsel av skolans regler, finns där ett tydligt belöningssystem. På anslagstavlorna sitter lappar med bilder på “pupil of the month”, de olika elevhemmen kan samla poäng genom ett gott uppförande, akademiska ansträngningar eller gemensamma tävlingar i sport och musik. När jag frågar Rob om konsekvenser och belöning för beteende säger han tydligt att det är viktigt att belöningarna syns – mycket viktigare än att konsekvenserna, om någon betett sig dåligt, syns. Eleverna säger samma sak när jag frågar dem utan rektorernas närvaro. De uppskattar tydligheten konsekvenssystemet ger – framförallt att alla behandlas lika. En av eleverna jämför med sin gamla skola som var stökig, där lektionerna började fem minuter efter utsatt tid och stökiga elever tilläts ta allt för stor plats. Jag suckar och tänker på en vän som arbetar som musiklärare i ett utsatt område i Stockholm. Där går det inte en dag utan att elever antingen tar sönder instrumenten eller kallar henne eller kollegorna för valfritt könsord. Det är rätt långt ifrån West London Free Schools artiga “mistah” och “missis”, trots att elevsammansättningen är rätt lika.
***
Skillnaden som uppenbarar sig vid skolbesöket i London väcker frågan om hur vi kan skapa trygghet och studiero även här i Sverige. Svensk skola ska bli mer regelstyrd enligt regeringen, men ingenstans i nuvarande regler kan motsvarande sätt att driva skola, likt West London Free School, tillåtas i Sverige. Skoluniformer strider troligtvis mot grundlagen. Visserligen ingjuter det nya betänkandet om “trygghet och studiero” som överlämnats till skolministern lite hopp, men även i den står tydligt att elever garanteras delaktighet i utformningen av skolans ordningsregler. Och hur mycket “no-excuses” blir det om alla skolor ska göra skola på samma sätt?
Det är heller ingen hemlighet att skolan är viktigare på vissa ställen och för vissa elever.
Det är ingen hemlighet att alla elever mår bra av tydlighet, regler och ordning. Men det är heller ingen hemlighet att skolan är viktigare på vissa ställen och för vissa elever. För barn som växer upp i socioekonomiskt svaga hushåll, som inte har någon studie- eller lästradition i hemmet, är skolan i många fall den enda chansen att hitta en annan väg i livet. Av de senaste årens PISA-mätningar har vi kunnat utläsa att det främst är elever med invandrarbakgrund och som bor på landsbygden som halkar efter kunskapsmässigt. Och det är mot dessa elever som stökiga klassrum och en postmodern kunskapssyn slår hårdast.
Att vända denna utveckling är en politisk nödvändighet för partiet som kallar sig Sveriges skolparti. Rent krasst är “no-excuses” Liberalernas ärliga chans att presentera riktigt förebyggande reformer för utsatta områden. Något att faktiskt sätta emot Sverigedemokraternas “åk hem”-retorik. Men det kräver kanske en omprövning av rätten för elever att kunna behålla Gucci-kepsen på under skoldagen. Utifrån vad Liberalerna egentligen vill åstadkomma vore det rimligt att låta några skolor gå före, likt de skolor som i England bildade ”behaviour-hub”, för att utveckla metoder för en tryggare skolmiljö, från konsekvenssystem till skoluniform.
Det England har erkänt genom att tillåta no-excuses skolorna är att skolan faktiskt skapar och formar landets kultur. Ges det utrymme för rebeller, aktivister och radikaler eller i värsta fall kriminalitet på skolan, kommer det i slutändan speglas i vuxensamhället. Ges det i stället utrymme för meritokrati, kunskap och att bete sig civiliserat får vi nog ett annat utfall. Det skulle vara en game changer för de elever som många i Sverige är genuint oroliga över, dessutom skulle det visa att det finns alternativ till att döma elever på förhand med låga förväntningarnas rasism. Det finns inga ursäkter att lämna dessa elever åt sitt öde – inte ens för skolpolitiker.
Omslagsbilden föreställer elever med skoluniform, men har inget med skolan i reportaget att göra. Foto: Shutterstock