Utblick Krönika
Jag vet fortfarande inte varför Trump vann
Den senaste veckan har analyserna om varför Trump vann haglat. En nyckel är den kommunikativa kraften i hans kampanj. Det skriver Benjamin Juhlin, community manager på Timbro och krönikör kring politisk kommunikation.
Min redaktör Joakim ville egentligen att jag skulle skriva en text om det amerikanska valet innan det ägt rum, snarare än efter. Det är förståeligt. Eftersom det är så mycket enklare att förutspå något som redan hänt blir det också lite ointressant. Så låt mig därför börja med ett erkännande: Jag visste inte vem som skulle vinna och jag vet fortfarande inte varför Donald Trump vann.
Självklart är en del av förklaringen många amerikaners känsla att landet är på väg i fel riktning, liksom det rimliga antagandet att Kamala Harris skulle fortsätta på den vägen. Framför allt har Harris haft svårt att hantera upprördheten kring inflation och migration. Till det kan man lägga demokraternas oförmåga att mobilisera sina väljare – Joe Biden fick nästan 10 miljoner fler röster i valet 2020. Men det vore väl kaxigt av mig att använda eftertankens klokhet för att skriva en text om något jag inte såg komma.
Något jag däremot såg klart var kraften i Trumps kampanj. Den kom från att Trump fick saker att hända som var omöjliga att inte uppmärksamma. Han friterade pommes på McDonalds och körde sopbil. Han visade grafer under sina tal och dansade till YMCA. Han beträdde streams och poddar som ingen annan presidentkandidat tidigare gjort.
Han friterade pommes på McDonalds och körde sopbil. Han visade grafer under sina tal och dansade till YMCA.
Svenska politiker kommer säkert att inspireras. Jonna Sima har redan uppmanat Magdalena Andersson att lära av Trumps höga internetnärvaro. Men är det verkligen läxan? Så gott som varje någorlunda stor podd har de senaste åren gästats av en politiker. Medan politikernas syfte varit tydligt – att verka ”likeable”, eller folkliga om man så vill – har effekten varit mer oklar. Det politiker borde lära sig av Trump är inte vad han har gjort, utan hur han gjort det.
För det första har han tagit risker. Han har gjort saker som kunnat användas för att framställa honom som oseriös och fånig. Och han har gjort dem ändå. Han har gjort saker där han inte kunnat ha kontroll över utfallet, som en tre timmar lång intervju med Joe Rogan. Det blev en succé, men det var just för att det hade kunnat bli ett fiasko.
Egentligen är det bara en demokratisk politiker som också tagit risker: Joe Biden. Till exempel slutade ett samtal han hade med en Trump-supporter med att de bytte kepsar och att Biden tog på sig en MAGA-keps. Biden bekymrade sig inte över ”hur kommer det här se ut”, utan gjorde i stället något som är roligt och framstod därför som självsäker.
När Ebba Busch rabblar ord utan betydelse önskar jag nästan att jag också var döv på höger öra.
I Sverige är den politiska kommunikationen mer försiktig. Jag fick nyligen upp ett klipp där Ebba Busch berättar att regeringen tagit fram en ny life science-strategi. Det borde intressera mig eftersom jag länge varit intresserad av medicinteknik. Kanske kommer intresset av att jag har en hörselnedsättning på vänster öra, eller så är det bara i grunden intressant med forskning som kan förbättra människors liv radikalt. Men när Ebba Busch rabblar ord utan betydelse och säger att Stockholm har ”en enorm hub för institutioner” önskar jag nästan att jag också var döv på höger öra.
För att återvända till Trump: Hans andra styrka är att han inte är rädd för att prata om saker han bottnar i. Han gillar golf, MMA, sig själv, wrestling och pratar engagerat om dessa ämnen. Det är självklart att man lyssnar när han i komikern Theo Vons podcast berättar om den första boxningsmatch han såg, tungviktsmästarna Joe Frazier och Muhammad Ali i vad som kallades The Fight of The Century, och nämner att han var vän med båda.
Det är svårt att lyssna lika intensivt på Magdalena Andersson i Fotbollsmorgon, när hon ger ett kort och uppenbart svar på frågan om vilken som är den bästa fotbollsmatch hon sett: ”Sverige–Rumänien 1994. Det var stor glädje bland svenskarna efter den.” För att inte uppröra redaktören ska jag förtydliga att det inte är något fel på svaret, men det känns inte som Magdalena Andersson verkligen bryr sig. Och det är inte något fel, man kan inte vara intresserad av allting. Men man borde prata om det man går igång på. Det är därför samtalet blir som bäst när det nuddar ämnet klättring, som S-ledaren verkar duktig på, men för snabbt studsar vidare från. Det blir aldrig riktigt på riktigt.
Just det är Trumps tredje styrka. Man kan enkelt peka ut hans fel och brister. Man kan på goda grunder ge honom de värsta öknamn. Man kan ifrågasätta moralen hos de flesta han omger sig med. Men han är sig själv och han är på riktigt. Det skulle kunna fungera i Sverige också.