Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Essä

För 40 år sedan försvarade en samlad borgerlighet framgångsrikt den fria företagsamheten. Nu ser vi återigen en socialdemokratisk radikalisering i synen på vinster och privata företag. Det är hög tid för borgerligheten att bjuda motstånd, skriver Smedjans chefredaktör Svend Dahl.

Den 4 oktober 1983 tågade närmare 100 000 demonstranter till rikdagshuset i protest mot idéerna om löntagarfonder och socialisering av näringslivet. I tre artiklar uppmärksammar Smedjan 40-årsminnet av demonstrationen och påminner om varför kampen för fri företagsamhet måste utkämpas även idag.

Det har i veckan gått 40 år sedan den stora demonstrationen mot löntagarfonderna den 4 oktober 1983. Någon kanske frågar sig vad det egentligen har för relevans att idag uppmärksamma näringslivets kamp mot LO:s och Socialdemokraternas försök att ta makten över näringslivet. Hotet är sedan länge avvärjt. För de flesta lär 4 oktober snarare vara synonymt med kanelbullar, och att vi i närtid skulle stå inför några storskaliga socialiseringsexperiment förefaller kanske osannolikt.

Ändå framstår minnet av fondmotståndet som viktigare än på länge. För idéerna och attityderna som ledde fram till förslagen om löntagarfonder är i hög grad återigen närvarande i det politiska samtalet.

Många minns säkert hur den franske ekonomen Thomas Piketty för knappt tio år sedan fick stjärnstatus med sin bok om förmögenhetskoncentration, Kapitalet i det tjugoförsta århundradet (2014). Kultursidorna älskade fransmannen, som erbjöd både kapitalismkritik och litterära referenser. Och i Almedalen, sommaren 2014, stod Piketty på scen hos både LO och Socialdemokraterna och talade om vikten av att beskatta förmögenheter. Han passade också på att ge Socialdemokraterna en känga för att de några år tidigare avskaffat arvsskatten. Bara Berlusconi i Italien var lika korkad, lät Piketty förstå när Sveriges Radio intervjuade honom.

Piketty gav en intellektuell grund till den längtan efter att beskatta höga inkomster och förmögenheter som finns inom S.

Det var sannolikt inte referenserna till Austen och Balzac som lockade Socialdemokraterna och LO. Däremot gav Piketty en intellektuell grund till den längtan efter att beskatta höga inkomster och stora förmögenheter som finns inom delar av socialdemokratin, men som under 00-talet fick stryka på foten när Göran Perssons regeringar tvingades hantera hotande företagarflykt och risken för sönderslagna familjeföretag i spåren av de destruktiva arvs- och förmögenhetsskatterna.

Häromåret utkom Piketty med uppföljaren Kapitalet och ideologin (2020). Boken kan enklast beskrivas som en idéhistorisk genomgång av synen på ekonomisk jämlikhet. I bokens avslutande kapitel blickar han däremot framåt och talar om behovet att ”överskrida kapitalismen och privategendomen”, i praktiken att avskaffa kapitalismen och ersätta den med vad han beskriver som “deltagande socialism”.

Den franske ekonomen Thomas Piketty var stjärnan på Socialdemokraternas och LO:s seminarier i Almedalen 2014. Foto: Janerik Henriksson/TT

Som utgångspunkt konstaterar Piketty att de system som finns i exempelvis Sverige och Tyskland med medarbetarrepresentanter i styrelserna för större bolag visserligen är något positivt, men att ett stort problem kvarstår: Aktieägarna har fortfarande den yttersta makten. Piketty skisserar därför olika system för att kringskära aktieägarnas inflytande. ”Detta skulle kunna göra det möjligt för nya former av överläggande att uppstå och nya koalitioner att växa fram och därmed bryta med de stereotypa roller som medbestämmandet ibland påtvingar dem som deltar i det.”

Fondutredaren, LO-ekonomen, Rudolf Meidner, var visserligen inte en fransk intellektuell, men skulle sannolikt ha nickat instämmande. ”En Suède, nous avons un système – löntagarfonder.”

Pikettys framtidsidéer omfattar även progressiva arvs- och förmögenhetsskatter med skattesatser upp till 90 procent, som ska möjliggöra vad han beskriver som en ”permanent jordreform” där alla medborgare vid 25 års ålder ska tilldelas ett betydande kapital. Och för att ingen företagare ska försöka komma undan konfiskeringen genom att flytta utomlands ska en likaledes konfiskatorisk exitskatt införas. 

***

Pikettys idéer om att ersätta kapitalismen med den deltagande socialismen är ett utmärkt exempel på den paradox som den tyske historikern och sociologen Rainer Zitelmann pekar på i sin nya bok Myter om kapitalism (2023). Inget samhällssystem har skapat samma nivå av välstånd och fördelat det så brett som kapitalismen. Ändå är kapitalismen ständigt ifrågasatt.

Det är, konstaterar Zitelmann – som genomfört en stor undersökning av attityder till kapitalism i olika länder – lika vanligt bland svenskar att förknippa ordet kapitalism med negativa företeelser som ”girighet”, ”korruption” och ”miljöförstöring” som med positiva företeelser som ”välstånd”, ”innovation” och ”frihet”. Och då är svenskarna ändå mer positiva till kapitalism än invånarna i många andra länder. 

Det finns en närmast outsinlig aptit på idéer om att radikalt stöpa om kapitalismen till något annat. 

Följaktligen finns det också en närmast outsinlig aptit både bland skribenter och partiaktiva till vänster på idéer om att radikalt stöpa om kapitalismen till något annat. Pikettys ”deltagande socialism” passar in i en sådan tradition där en “annan värld är möjlig”, och där de negativa erfarenheterna av tidigare försök att ersätta kapitalism med någon form av socialism alltid kan bortförklaras. För den här gången är det annorlunda, trots att socialismen precis som hos Piketty är sig lik.

Oftast stannar det där – vid artiklarna, böckerna och appellerna. Verkligheten – fångad av 70-talsproggarna ”Gudibrallan” i låtraden ”Fjärde maj så upptäcker vi att du är folkpartist” – sätter helt enkelt stopp för det politiska drömmandet. Men ibland hittar idéerna in i dagspolitiken, och då är de, givet den mobiliserande effekt anti-kapitalismen har för många till vänster, svårare att sätta stopp för.

Så var det på 1970-talet då idéer om ekonomisk demokrati och tankar på ”övervinster” i näringslivet ledde till förslaget om löntagarfonder. Dagens idéer om att ”ta tillbaka kontrollen” och önskan om ökad politisk kontroll över ekonomin riskerar att bli en snarlik mylla.

***

I sin biografi över Olof Palme skriver Thage G Peterson, som under decennier var en central person inom Socialdemokraterna, om Palmes motstånd mot löntagarfonderna. De hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle, menade Palme. Trots att Palme, enligt Peterson, plågades av tanken på att behöva införa fonderna valde han att leverera på LO:s krav. De rörelseinterna riskerna med att köra över LO var för stora, trots att Palme var väl medveten om både de politiska och samhälleliga riskerna med fondförslaget.

Detta är värt att dra sig till minnes när vi återigen ser en ekonomisk radikalisering av Socialdemokraterna.

När den dåvarande partiledaren för Vänsterpartiet, Lars Ohly, 2010 valde att att göra motståndet mot privata företag i välfärden till ett huvudnummer i valrörelsen, var han tämligen ensam om den prioriteringen.

Få socialdemokrater intresserade sig för frågan. Och även om Socialdemokraterna aldrig varit entusiastiska inför friskoleföretag eller vård- och omsorgsbolag så var det något man accepterade. Antingen såg man att företagen bidrog till att lösa praktiska problem i kommunerna eller så betraktade man valfriheten, som de privata utförarna kunde erbjuda, som ett sätt att säkra det fortsatta stödet för den skattefinansierade välfärden. Utan Pysslingens förskolor och Internationella engelskas grundskolor skulle medelklassen i längden inte vara beredd att betala de höga skatter som den svenska välfärdsstaten krävde.

Vänsterpartiets kampanj blev inte heller någon succé bland väljarna, men idéerna väckte genklang inom Socialdemokraterna. När den tillsattes efter valet 2014, då Socialdemokraterna återkommit till regeringsmakten, framstod Reepaluutredningen om vinstbegränsningar i välfärden som en eftergift till Vänsterpartiet. Men successivt blev det tydligt att utredningen även avspeglade en betydande opinion inom Socialdemokraterna.

Vänsterpartiet lär vara väldigt nöjda.

I dag har rösterna inom Socialdemokraterna som försvarar privata företag i välfärden tystnat. I valrörelsen var friskolor som drivs i aktiebolagsform en av Socialdemokraternas främsta retoriska måltavlor. Det som 2010 framstod som en ytterkantsposition har successivt blivit utgångspunkt för mycket av debatten. Och det gäller inte bara till vänster i politiken. Stora delar av borgerligheten tycks i stället för att bjuda motstånd ha accepterat synen på vinster i privata företag som något problematiskt, eller åtminstone som något som inte är värt att försvara.

Det är exakt vad författaren Lars Gustafsson i början av 1980-talet beskrev som problemformuleringsprivilegiet.

Vänsterpartiet lär vara väldigt nöjda.

Samtidigt har Socialdemokraterna skruvat upp tonläget i skattefrågan, och talar allt oftare om högre eller nya skatter på kapital och förmögenheter. Än så länge har man backat så snart det ställts krav på konkretion, men den retoriska riktningen är tydlig.

Det är möjligt att det är just retorik. Men när man för att mobilisera de egna och hålla ihop rörelsen glider allt längre vänsterut, hamnar man förr eller senare i samma sits som Olof Palme. Hur mycket man än inser att politiken bara kommer att föra elände med sig, går det inte att backa. 

Borgerligheten har det senaste decenniet låtit vänsterpartister och socialdemokrater sätta agendan kring privata företag i välfärden. I stället för att peka på att 100 000-tals föräldrar aktivt väljer friskolor (ofta på grund av brister i de kommunala) och hur privata vård- och omsorgsföretag bidrar till att korta vårdköer och lösa den demografiska chock kommunerna står inför, har man trott sig kunna desarmera vänstervågen genom att gå den till mötes, och acceptera föreställningen om att fri företagsamhet skulle vara något problematiskt och vinstintresset något destruktivt. Men det går inte att möta vänstern på halva vägen. Försöker man så har man förlorat.

En samlad borgerlighet måste än en gång kliva upp på barrikaderna till försvar för den fria företagsamheten.

Omslagsfoto från demonstrationen den 4 oktober 1983: Aftonbladet/IBL Bildbyrå