Utblick Åsikt
Khamenei är död – fredens chans eller ett fullskaligt krig?
Efter USA:s och Israels attacker på Iran står hela regionen vid ett vägskäl. Både fullskaligt krig och ett regimskifte är möjligt, skriver Gabriella Mait, säkerhetspolitisk expert.
På lördagsmorgonen den 28 februari genomförde USA och Israel ett storskaligt militärt anfall mot Iran, riktat mot militära mål, ledningsstrukturer och nyckelpersoner. Attacken kallas Operation Epic Fury av USA och Roaring Lion av Israel. Irans högsta ledning, inkluderat ledaren Ayatollah Ali Khamenei och den iranska presidenten Masoud Pezeshkian, ska ha varit måltavlor för attackerna. Iranska statliga medier uppgav på söndagsmorgonen att Khamenei dött i attackerna, men det är fortsatt oklart gällande Pezeshkian. De har även bekräftat att försvarsministern och Irans överbefälhavare också dödats i attackerna. Totalt uppskattas ett 40-tal höga iranska befattningshavare ha dödats enligt amerikanska underrättelseuppgifter.
Byggnader som är kopplade till Khamenei i Tehran samt Revolutionära gardets anläggningar runt om i den iranska huvudstaden har drabbats av attackerna. Även missilbaser i västra Iran och andra strategiska regioner runt om i landet ska ha attackerats. USA och Israel har fortsatt attackerna i dagarna med ytterligare precisionsanfall. Intensiva flyganfall i centrala Teheran och enligt Al Jazeera har attacker slagit mot 24 av Irans 31 provinser sedan lördagen. President Trump säger att bombningarna kommer fortsätta “hela veckan eller så länge som nödvändigt”.
Det finns två tydliga utvecklingsvägar som kan följa härifrån: regional konflikt eller regional fred.
Samtidigt har Iran svarat med massiva motattacker. Bland annat avfyrade man ballistiska missiler mot Israel och även USA-anknutna militärbaser i Kuwait, Qatar, Bahrain, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Israel har rapporterat omfattande inkommande missiler och har även beordrat delar av sin befolkning att söka skydd. Iran har dessutom deklarerat “alla amerikanska och israeliska mål” i regionen som legitima. Iran lovar även mycket hård vedergällning och säger att “den största offensiven hittills” är nära. Luftrum i närliggande grannländer har stängts ner, inklusive Israel, Irak, Jordanien, Qatar, Bahrain, Kuwait och Förenade Arabemiraten. Dessutom har hundratals demonstranter stormat USA:s konsulat i Karachi i Pakistan, vilket ledde till minst nio döda i sammandrabbningar.
Händelseutvecklingen pågår fortsatt och situationen skiftar snabbt, men vad betyder denna utveckling i Iran för Mellanöstern? Det finns två tydliga utvecklingsvägar som kan följa härifrån: regional konflikt eller regional fred.
Den första möjligheten är början på en regional konflikt. Iran har redan besvarat de amerikansk-israeliska attackerna med robotattacker mot USA-anknutna baser i Kuwait, Qatar, Bahrain, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten och mot Israel. Detta har således redan dragit in flera länder rakt in i konflikten. Attackerna från Israel med stöd av USA är bara början på en rad attacker som väntar. Israel hävdar att offensiven är nödvändig för att stoppa ett existentiellt hot, vilket i praktiken innebär en långvarig militär kampanj om Iran slår tillbaka. Den amerikanska presidenten Donald Trump beskrev under lördagen operationen som “massiv och pågående” och talade om att förstöra Irans missilindustri och flotta helt.
Utvecklingen kan ge en dominoeffekt i hela Mellanöstern. I ett eskalationsscenario kan samtliga Iran-anknutna grupper aktiveras. Iran kan trycka på Hizbollah i Libanon och Hamas i Gaza att attackera Israel. Detsamma kan man göra med Houthierna i Jemen mot Saudiarabien och fortsatt paralysera Suezkanalen som påverkar hela Västs leveranskedjor. Man kan också eskalera shiamiliser i Irak till att attackera amerikanska baser i landet och till och med ”Popular Mobilization Forces, PMF-grupper, mot Gulfstaterna. Detta skulle skapa en fyrfrontskonflikt, inte olik en regional krigsstorm. FN varnar redan för att situationen ”snabbt kan komma ur kontroll”. Detta är ytterst möjligt scenario om Iran inte försvagas avsevärt och snabbt, framförallt i och med Khameneis död. Utöver detta kan Iran stänga Hormuzsundet, som man även hotat med efter attackerna. Hormuzsundet är en av världens viktigaste energipassager, där cirka 20–30 procent av all global oljetransport passerar.
Irans militära kapacitet är överraskande sårbar och toppfigurer som Khamenei och försvarsministern är redan eliminerade.
Den andra möjliga utvecklingsvägen är regional fred. Trots de hårda attackerna och den akuta militära eskalationen finns en möjlig väg mot stabilisering. Attackerna från Israel och USA är storskaliga och kommentarerna från bägge sidor tyder på att detta bara är början. Det är även den största amerikanska militära närvaron i Mellanöstern sedan invasionen av Irak 2003. Den iranska regimen står inför sitt största militära hot någonsin. Samtidigt präglas landet av redan stora interna spänningar, omfattande protester och ekonomisk kollaps. USA:s och Israels attack visar dels att regimen inte kan skydda landet; den militära kapaciteten är överraskande sårbar och toppfigurer som Khamenei och försvarsministern är redan eliminerade.
Om regimen blir kraftigt försvagad kommer Hizbollah och Hamas tappa stöd och hela sin position i Libanon och Gaza och utgör därmed inte ett hot mot Israel. Houthierna i Jemen förlorar sitt största stöd i Iran och då kommer attackerna i Suezkanalen skalas ned avsevärt. PMF-grupper i Irak går in i intern konkurrens och splittring i stället för regional aggression. Iran är den sammanhållande länken mellan dessa aktörer. En regim som kämpar för att överleva har inte kapacitet att driva proxykrig. Därmed kan utvecklingen leda till att Iran backar, att regimen faller eller att den ersätts av en svagare ledning. Mullornas maktstruktur i Iran är i dag så institutionaliserad att den inte längre är beroende av en enskild Ayatollah, flera efterträdare finns redo att ta över efter Khamenei och statsapparaten är robust. Redan nu har en tillfällig ledare utsetts i Alireza Arefi. Därför krävs att den amerikansk‑israeliska offensiven fortsätter med tillräcklig styrka och uthållighet för att försvaga regimens militära och politiska kapacitet, tills den antingen tvingas ge upp eller tills ett läge uppstår där det iranska folket kan genomföra ett regimskifte.
Sammantaget står Iran och hela regionen vid ett avgörande vägskäl: antingen eskalerar konflikten ytterligare och drar in stora delar av Mellanöstern i ett fullskaligt krig, eller så försvagas den iranska regimen till den grad att den tvingas backa, vilket kan öppna för ett maktskifte och en mer stabil regional ordning. Mycket avgörs nu av hur Iran reagerar på Khameneis död och de fortsatta attackerna och hur uthålligt USA och Israel driver sin offensiv. De kommande dagarna blir därför helt avgörande för om utvecklingen går mot regional konflikt eller mot en möjlighet till långsiktig avspänning och förändring, en regional fred.