Idéer Essä
Kinas glömda liberala tradition
Det kinesiska kommunistpartiets ideologi präglas i dag allt mer av kejsardynastiernas auktoritära legalism. Men den ”kinesiska traditionen” rymmer också mer frihetliga filosofiska skolor som kommunistpartiet helst vill att vi ska glömma, skriver Leo Wei.
I Kina märks ett alltmer påtagligt narrativ om att demokrati och liberalism inte bara utgör ett hot mot den moderna kinesiska staten; de är även fundamentalt oförenliga med den kinesiska traditionen. Alla försök att realisera liberala ideal i ett kinesiskt samhälle kommer oundvikligen resultera i ett sisyfosarbete, sägs det.
Till försvar för denna uppfattning brukar man lyfta fram vaga resonemang om hur traditionella kinesiska samhällsvärderingar är inkompatibla med dessa ”främmande” ideal, samt att historien visar på den farliga disharmoni som uppstår när utomstående krafter får påverka den inhemska statsapparaten. Men vilken specifik inneboende kulturell faktor är det som egentligen motverkar demokratin i Kina, och är dagens auktoritära vändning bevis på att demokrati i Kina förblir önsketänkade?
För att förstå den samtida utvecklingen i Kina måste man först begripa kommunistpartiets ideologiska grund. Att enbart benämna partiets idémässiga grund som kommunistisk är naturligtvis inte fel, men det ger inte en fullständig beskrivning av partiets doktrin. För detta krävs en djupdykning i kinesisk politisk filosofi.
För att förstå den samtida utvecklingen i Kina måste man först begripa kommunistpartiets ideologiska grund.
Kommunistpartiets kärnideologi idag är en tunn förening av marxism-leninism och kinesisk legalism. Dagens marxist-leninistiska tradition i Kina är resultatet av flera omgångar revision, som har producerat allt från maoismen till Deng Xiaopings socialism med kinesiska särdrag. I och med att partiet rent programmässigt rört sig ifrån den ursprungliga formuleringen av marxism-leninismen har man i stället långsamt ersatt det ideologiska tomrummet med mer legalism, samtidigt som kommunistpartiet på ytan fortfarande vill bära marxismens fana.
Legalismen, en uråldrig filosofi bäst beskriven som den kinesiska motsvarigheten till machiavellismen, har länge präglat Kinas politiska styrning. Den legalistiska doktrinen betonar vikten av en stark och konsoliderad stat, som med sin lagstiftande makt och övriga styrmedel måste neutralisera befolkningens vilja och förmåga att tänka och agera i motstånd mot staten. Människan betraktas som en utbytbar resurs vars enda syfte är att tjäna landet.
Kinesisk politik har genom historien färgats av en mängd olika filosofier, såsom konfucianismen och buddhismen. Men den evigt närvarande filosofin som genomsyrat och definierat kärnideologin i nästan varje kinesisk stat – från den första kejsardynastin (Qindynastin) till den nuvarande Folkrepubliken – har alltid varit legalismen.
Den legalistiska doktrinen betonar vikten av en stark och konsoliderad stat.
Eftersom legalismens realpolitiska doktrin innerligt förringar människovärdet har man genom historien försökt dölja ideologin från allmänheten, medan konfucianismen, daoismen och buddhismen har haft ett större inflytande i det civila samhället. Dynastierna tillämpade ofta doktrinen ”utåtriktad konfucianism, inåtriktad legalism”, med legalismens kanon, exklusivt tillgänglig för kejsaren, som härskarklassens absolutistiska manual.
”Han Feizi” och ”Herren Shangs Bok” är två grundläggande legalistiska texter. Legalismens opopuläritet är även påtaglig här, inte minst när man jämför andelen översättningar av dessa texter med den konfucianistiska Analekterna och den daoistiska Daodejing. Gör man ett stickprov på kineser idag är det mycket vanligare att man har läst Analekterna, jämfört med de ovannämnda legalistiska texterna.
Läs också:
Jämfört med andra framträdande filosofier är legalismen oerhört pragmatisk. Den ägnar lite utrymme åt abstrakta ämnen, som traditioner och dygder, frågor som ofta berörs inom exempelvis konfucianismen. I stället läggs fokus på styrningen av landet, där statens makt prioriteras, och människan blir sekundär. Att legalismen lyckats befästa sin position i centrumet av kinesisk politisk filosofi beror mycket på doktrinens pragmatiska profil, som ytterst tjänat den för tillfället härskande klassen.
Utvecklingen i dagens Kina är därmed inget mindre än en rörelse i riktning mot en flertusenårig legalistisk tradition. Naturligtvis sker detta i en ny era, där den kinesiska staten, med sina teknologiska färdigheter, upplever en oförliknelig förmåga att befästa sin makt, men strategin som sådan är uråldrig.
Mot bakgrund av denna historiska kontext finns således en tydlig kontinuitet i kommunistpartiets ageranden. Det är därför inte förvånande att partiet under Xi Jinping numera flitigt använder slagord som direkt hänvisar till legalismen. Fraser som 依法治国 (styr landet i enighet med lagen) klär väggar och anslagstavlor på många håll i Kina, och 法治 (lagstyre) är numera en av tolv kärnvärderingar i kommunistpartiets partiprogram.
När cyniska röster hävdar att demokrati är diametralt motsatt den kinesiska kontexten görs det med hänvisning till just den legalistiska traditionen. Detta är givetvis en fullkomligt rimlig slutsats, eftersom den per definition innebär en inskränkning av allmänhetens röst.
Däremot är det felaktigt att låta legalismen definiera kinesisk filosofi och kultur i stort.
Däremot är det felaktigt att låta legalismen definiera kinesisk filosofi och kultur i stort. I Kinas långa historia finns en uppsjö övriga prominenta filosofiska skolor som är kompatibla med ett frihetligt samhälle. Till skillnad från legalismen, som främst gjort sig gällande i maktens korridorer, har många andra filosofier haft en betydligt större roll i den bredare befolkningen.
Daoismen, en filosofisk skola med rötter äldre än legalismen, som i västvärlden oftast förknippats med yin och yang-symbolen, styrker denna tes. Daoister anser att världen i dess ursprungsposition befinner sig i en naturlig och harmonisk jämvikt. Alla försök till att rubba denna jämvikt, vare sig den har sitt ursprung hos staten eller folket, ses som onaturligt och bör fördömas.
Centralt i denna filosofi är begreppet wuwei (icke-handlande), ett ideal som staten och kejsaren uppmanas följa. Genom icke-handlande kan man bevara det harmoniska tillståndet i landet, vilket höjer befolkningens välstånd.
Lao Zi (500-talet f.Kr.), daoismens fader, beskriver i boken Daodejing varför ett land bör styras i enlighet med wuwei:
”Ju fler förbud som finns, desto fattigare blir folket. Ju fler lagar som finns, desto fler banditer uppstår. Därför säger den vise mannen: så länge jag inte agerar kommer folket ta hand om sig själva. Så länge jag omfamnar tystheten kommer folket ledas rätt. Så länge jag agerar inaktivt kommer folket blomstra.”
Det Lao Zi och daoismen främst bevisar är att det finns inhemska kinesiska traditioner som sömlöst kan integreras med frihetliga ideal.
Daoismen har bland annat varit populär inom den amerikanska libertarianismen. Ronald Reagan inledde till och med sitt sista State of the union-tal med att citera Lao Zi: ”Govern a country as you would cook a small fish: don’t overdo it”.
Daoismen är poetisk, vacker och stundtals radikal. Det är därför knappast överraskande att Lao Zis filosofi ibland beskrivits som protolibertariansk. Det Lao Zi och daoismen främst bevisar är att det finns inhemska kinesiska traditioner som sömlöst kan integreras med frihetliga ideal. En förlängning av denna tes innebär även att det finns, bland den kinesiska allmänheten, en relevant kontext och förmåga att anamma sådana ideal.
Att låta kommunistpartiet definiera kinesisk kultur är inte bara felaktigt; det är även en skymf mot viktiga frihetliga tänkare i Kinas historia .
Att demokrati och frihet är förenligt med den kinesiska kontexten borde egentligen inte vara förvånande. Det mest koncisa beviset för detta är Republiken Kina (Taiwan), ett traditionellt kinesiskt samhälle med en fungerande demokrati.
Att låta kommunistpartiet i allmänhet, och legalismen i synnerhet, definiera kinesisk kultur är inte bara felaktigt, det är även en skymf mot de tänkare i Kinas historia som dedikerat sig till frihetliga ideal. Daoismen och likasinnade kinesiska skolor är inte enbart intressanta från ett teoretiskt perspektiv. De utgör även ett hopp för framtiden – förhoppningen att deras idéer en dag kan utgöra grunden för en frihetlig samhällsutveckling.