Klimatförändringar är ett allvarligt miljöproblem som vi behöver ägna betydande uppmärksamhet. De förlänger säsongen för skogsbränder, höjer havsnivåerna och gör orkanerna starkare. De bidrar till översvämningar och till mindre skördar i fattiga länder. Dessutom riskerar klimatförändringarna att bidra till förvärrad torka, svårare värmeböljor och spridning av sjukdomar. 

För många var översvämningarna, bränderna och värmeböljorna sommaren 2021 inte bara bevis för att klimatförändringar är verkliga, utan också för att de redan får förödande konsekvenser. Översvämningar tog livet av mer än 150 personer i Tyskland. Kraftiga bränder drog genom skogar på den amerikanska västkusten. Hundratals människor dog i värmeböljor runt om i världen. 

Men klimatförändringar är inte den viktigaste faktorn bakom dessa problem, som i själva verket kan lösas, genom fortsatta framsteg och större rikedom och välstånd. Med den moderna luftkonditioneringen har exempelvis USA lyckats halvera antalet värmerelaterade dödsfall sedan 1960. Den tillgängliga vetenskapen visar inte heller på någon global förvärring av torkan sedan 1980. I USA har torkan tvärtom minskat. 

Det är sant att världen i år har återgått till att använda kol, att utsläppen ökar och att uppvärmningen framtiden kommer att öka. I ett desperat försök att tillfredsställa vinterns efterfrågan på värme upphävde Kina nyligen miljö- och säkerhetsregleringar för kolbrytningen. Jämfört med förra årets utsläpp kommer de flesta länders utsläpp att öka detta år, i och med den ekonomiska återhämtningen från coronakrisen. Och en mer omfattande uppvärmning, på fyra till fem grader, är värre än dagens 1,1 grader uppvärmning jämfört med förindustriella nivåer.

Men de globala utsläppen når sannolikt ändå sin topp under nästa årtionde. 2018 var utsläppen i Europa 23 procent lägre än 1990 års nivåer. I USA hade utsläppen 2020 sjunkit med 22 procent jämfört med 2005. I utvecklingsländer, inklusive Kina och Indien, kommer utsläppen sannolikt att nå en toppnivå för att sedan sjunka redan under nästa årtionde.

Till följd av detta kommer den framtida uppvärmningen att vara mycket lägre än vad folk trodde för bara fem år sedan. Enligt de vanligast förekommande bedömningarna kommer den globala medeltemperaturen att stiga till 2,5 grader över förindustriella nivåer, vilket är långt ifrån de hysteriska och apokalyptiska förutsägelser om temperaturökningar på sex grader som gjordes för inte så länge sedan.

Därför visar den främsta forskningen nu att den globala temperaturen antagligen inte kommer att stiga mer än tre grader över förindustriella nivåer. Det bästa hade givetvis varit noll uppvärmning, eftersom all uppvärmning förändrar förutsättningarna för både människor, djur och växter. Men tre grader är inte en katastrof för samhällen och ekonomier, och än mindre ett existentiellt hot.

Vad gäller innevarande års ökning av kolproduktionen, beror den huvudsakligen på klimataktivisters kamp mot en expansion av olje- och gasproduktionen i Europa och USA. Det är ett vanligt mönster. Just de personer som utger sig för att vara mest oroade över klimatförändringar är också de som sätter käppar i hjulen för den enda möjliga lösningen: naturgas och kärnkraft.

De som hävdar att klimatförändringar dömer fattiga afrikaner till en tillvaro med krig, torka och fattigdom är samma rika, västeuropeiska och nordamerikanska organisationer, inklusive Världsnaturfonden, World Economic Forum och Oxfam, som försöker förvägra fattiga afrikaner naturgasanläggningar, vattenkraftsdammar och finansiering av gödsel, vägar och traktorer.

Detta är inte jordens undergång

En del har hävdat att klimatförändringar kommer att göra epidemier som covid-19 vanligare och allvarligare, men det som orsakade pandemin var inte på något sätt klimatet. Skulden ska läggas på den kinesiska regimens oförmåga att skydda befolkningens hälsa. Det är anledningen till att IPCC betonar ”fattigdomsbekämpning, folkhälsoåtgärder som tillhandahållande av infrastruktur för vatten och avlopp, samt förvarningssystem för katastrofer och epidemier” som centrala för att minska den framtida risken för sjukdomsspridning, inte utsläppsminskningar.

Medan världens havsnivåer steg med 19 centimeter mellan 1901 och 2010, uppskattar IPCC att havsnivåerna kommer att stiga med så mycket som 66 centimeter fram till år 2100 i dess medelscenario och med hela 83 centimeter i dess mest drastiska scenario. Även om den faktiska ökningen visar sig vara långt större än dessa uppskattningar, kommer havsstigningens långsamma takt ändå ge samhällen gott om tid för anpassning. 

Är då inte extrema väderhändelser ett tecken på att läget förvärras? Vi står inför en intensifiering, men variation och slump förekommer fortfarande, och allt beror inte på klimatförändringar. USA upplevde sina värsta värmeböljor under 30-talet, långt innan någon klimatförändring gick att skönja. Torka, alltså perioder av vattenbrist, var vanligt förut. Under 800- och 1000-talen, när världen var svalare, hade Kalifornien perioder av megatorka som varade årtionden och inte bara år.

Klimatförändringar är som din narcissistiska vän som tror att allt som händer omkring henne har med henne att göra. ”Allt handlar inte om dig” vill du säga till henne.

Till exempel drar FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO, slutsatsen att den framtida matproduktionen i Afrika kommer att påverkas mer av tillgången på traktorer, bevattning och gödsel än av klimatförändringar. Det vill säga precis som det var för dagens rika länder under 1900-talet.

Sedan toppen för dödsfall i naturkatastrofer per årtionde nåddes under 1920-talet har en minskning med 92 procent ägt rum. Det årtiondet dödade naturkatastrofer 5,4 miljoner människor. När bokslutet gjordes för 2010-talet hade siffran sjunkit till 0,4 miljoner. Globalt hade den femårsperiod som slutade 2020 det lägsta antalet dödsfall orsakade av naturkatastrofer av någon femårsperiod sedan år 1900.

Denna minskning skedde under en period när den globala befolkningen nästan fyrdubblades och temperaturen steg en grad över de förindustriella nivåerna. Även länder som är fattiga och sårbara för klimatförändringar, såsom Bangladesh, upplevde en massiv minskning av dödsfall tack vare billiga väderövervaknings- och varningssystem, samt stormskydd. 

Skulle dödsfallen ha varit ännu färre om temperaturen inte hade stigit med den där graden? Kanske, men det kommer vi aldrig att få veta. Kraftiga minskningar av antalet dödsfall mer än kompenserade för varje ytterligare dödsfall som mer omfattande katastrofer orsakade.

Framtiden kommer att vara ännu bättre

Skulle framtida temperaturökningar kunna stoppa den sjunkande dödligheten? Det är möjligt, men IPCC tror inte att det kommer att hända. Det är, återigen, delvis eftersom vi nu är så mycket bättre på att skydda människor från naturkatastrofer, oavsett om de är klimatrelaterade eller inte.

Det är sant att amerikanska myndigheter förutspår att maxstyrkan hos atlantiska orkaner och tropiska stormar kommer att öka med fem procent under 2000-talet. Men samma forskning förutspår också att antalet kommer att minska med 25 procent.

Klimatalarmisterna ignorerar envist vår anpassningsförmåga. För att bara ta ett exempel: År 2006 hade Frankrike 4 000 färre dödsfall orsakade av värmeböljor än förväntat tack vare bättre sjukvård, ett förvarningssystem och, som en följd av en dödlig värmebölja tre år tidigare, en större allmän medvetenhet om riskerna.

Det är sant att USA upplevt fler värmeböljor sedan 1960 och att högre temperaturer torkar ut de döda träden i skogen, vilket gör skogsbränderna häftigare. ”Klimatet torkar trädbränslet och förlänger brandsäsongen från mellan fyra och sex månader till att nästan vara året om”,  förklarade den ledande skogsforskaren Malcolm North för mig i somras. 

Men det som avgör om folk dör i värmeböljor är huruvida de har luftkonditionering, inte om temperaturen stiger till 46 i stället för till 40 grader. Beviset för detta är det faktum att värmerelaterade dödsfall i USA har minskat med mellan 50 till 75 procent sedan 1960, endast tack vare luftkonditionering, fastän värmeböljorna blivit fler, längre och intensivare. 

Vad som gör en skogsbrand hög- eller lågintensiv är mängden träd och sly. Klimatförändringar är inte ”det som avgör intensiteten hos bränderna [i bergsskogar]”, framhöll North. ”Det som avgör är brandbekämpningen och tillgången på träd och sly.”

Idag kan vi förändra vår omgivning långt mer än någonsin förut.

Skälet till att Kalifornien har misslyckats med skötseln av sina skogar är att delstatens politiska ledning i flera årtionden försummat investeringen i brandbekämpning, bland annat genom att flytta de pengar som delstatens elbolag kunde och skulle ha lagt på att ta bort växtlighet kring elledningarna och på så sätt minska risken för bränder.

Det är sant att jämfört med 1870 är större ytor mark översvämmade och fler människor är påverkade av översvämningar, men betydligt färre har dött i översvämningar och kostnaderna för översvämningar har minskat kraftigt.

Det finns bra exempel på framgångsrik anpassning till stigande havsnivåer. Till exempel har Nederländerna blivit rikt trots att en tredjedel av dess landyta befinner sig under havsnivån, däribland områden som är så mycket som sju meter under havsnivån till följd av att terrängen gradvis sjunkit.

Idag kan vi förändra vår omgivning långt mer än någonsin förut. Nederländska experter arbetar redan nu med regeringen i Bangladesh för att förbereda landet för stigande havsnivåer.

Hur är det då med matproduktionen? FAO har visat att skördarna kommer att öka betydligt, i flera olika scenarion med klimatförändring. Världen producerar idag tillräckligt med mat för att mätta tio miljarder människor, vilket är ett överskott på 25 procent, och experter tror att vi kommer att producera ännu mer i framtiden trots klimatförändringar.

Enligt den bästa ekonomiska modelleringen kommer den globala ekonomin år 2100 att vara tre till sex gånger så stor som den är idag. Kostnaden för anpassningen till en högre temperatur (4 grader) skulle då enbart medföra en sänkning av BNP med 4,5 procent.

Världens största överdrift

Är klimatförändringar medskyldiga till krig och politisk instabilitet i fattiga länder? Om klimatförändringarna är det, överskuggas de ändå av andra faktorer. Ett stort forskningslag konstaterade 2019 att klimatförändringar ”har påverkat organiserade väpnade konflikter inom länder. Emellertid bedöms andra drivkrafter, såsom begränsad socioekonomisk utveckling och en svag stat, vara avsevärt viktigare faktorer.”

Ett exempel är Demokratiska Republiken Kongo, ett land i Centralafrika där krig och instabilitet är en konstant. Människorna där har bara sig själva att förlita sig på för sin säkerhet och utveckling. Beroende på årstid plågas bönderna antingen av för mycket eller för lite regn. Den senaste tiden har landet drabbats av översvämningar vartannat eller var tredje år. Med jämna mellanrum förstör dessa översvämningar hem och bondgårdar.

Forskare vid Institutt for fredsforskning i Oslo noterar att ”demografiska och miljömässiga variabler har en väldigt måttlig effekt på risken för inbördeskrig.” IPCC håller med: ”Det finns starka bevis för att katastrofer driver människor på flykt världen över, men lite som talar för att klimatförändringar eller en högre havsnivå är den direkta orsaken.”

Bristfällig infrastruktur och brist på rent vatten är en grogrund för sjukdomar. Kongo har därför världens högsta nivåer av kolera, malaria, gula febern och andra förebyggbara sjukdomar. ”Låg BNP är den viktigaste faktorn för att förutsäga väpnade konflikter,” skriver Osloforskarna, som tillägger att ”våra resultat visar att resursbrist påverkar risken för konflikt mer i fattiga än i rika länder.”

Kostnaderna för naturkatastrofer stiger, men det kan helt förklaras av att välståndet nu är större.

Om det var naturresurser som avgjorde ett lands öde skulle Japan, som i stort sett saknar naturresurser, vara utblottat och alltid ha krig, medan Kongo skulle vara rikt och åtnjuta fred. Kongo är extremt rikt på mark, mineraler, skogar, olja och gas.

Kostnaderna för naturkatastrofer stiger, men det kan helt förklaras av att välståndet nu är större. Jämför till exempel två foton av Miami Beach, ett från 1926 och ett från 2016. 1926 syns bara ett höghus som kunde ta skada av orkaner. 2016 fanns det flera dussin höghus som riskerade att få sina fönster krossade eller att bli vattenskadade om en orkan svepte in.

Det som huvudsakligen avgör hur sårbara olika länder är för översvämningar är om de har moderna vatten- och översvämningskontrollsystem, vilket min hemstad Berkeley i Kalifornien har, men inte Kongo.

En orkan som träffar Florida kan göra det utan att döda någon, men när samma orkan träffar Haiti kan den döda tusentals som drunknar eller insjuknar i epidemier i dess spår. Skillnaden är att Florida är rikt och har stabila byggnader och vägar, avancerade väderprognoser och utvecklad krishantering. Haiti är däremot ett fattigt land som saknar modern infrastruktur och moderna system.

Hur ska man då se på så kallade tröskelpunkter, tipping points, såsom hastig och accelererande förlust av is på Grönland och västra Antarktis, uttorkande och utdöende av Amazonas regnskog och en förändring av Atlantens havsströmmar? Den stora osäkerheten som omgärdar var och en av dessa, och en komplexitet som är större än summan av alla dess delar, gör många tröskelpunktsscenarier ovetenskapliga.

Det innebär inte att ett katastrofalt tröskelpunktsscenario är omöjligt, utan enbart att det inte finns några vetenskapliga bevis för att ett visst scenario skulle vara mer sannolikt eller katastrofalt än ett annat möjligt katastrofscenario, såsom ett asteroidnedslag, en supervulkan eller ett ovanligt dödligt influensavirus.

Betänk de andra hot som mänskligheten nyligen har behövt hantera. NASA meddelade i juli 2019 att de hade överraskats när en ”stadsutplånande” asteroid passerade jorden – på bara en femtedel av avståndet mellan jorden och månen. I december samma år fick en vulkan på Nya Zeeland oväntat ett utbrott, vilket kostade 21 människor livet. Under 2020 och 2021 dödades fyra miljoner människor av coronaviruset.

Har stater investerat tillräckligt för att upptäcka och förhindra asteroidnedslag, supervulkaner och dödliga influensor? Kanske, kanske inte. Länder vidtar rimliga åtgärder för att upptäcka och förhindra sådana katastrofer, men de vidtar vanligtvis inte radikala åtgärder, av det enkla skälet att det skulle göra deras samhällen fattigare och sämre rustade att möta alla sorters stora utmaningar, inklusive asteroider, supervulkaner och epidemier. Och rika länder är mer motståndskraftiga, vilket är en av anledningarna till att katastroferna nu gör mindre skada. 

Pengar, makt och religion

Varför påstår i så fall vissa klimatalarmister att klimatförändringar gör katastroferna värre? Delvis för att de ska kunna använda världens mest uppseendeväckande och dramatiska händelser, såsom bränder, översvämningar och värmerelaterade dödsfall, för att fästa väljarnas uppmärksamhet på klimatfrågan.

Om det erkändes att dödsfall orsakade av värme berodde på avsaknaden av luftkonditionering, att skogsbränder hade sin orsak i ansamlingen av träd och sly, att skulden för översvämningar låg hos regeringar som misslyckats med att förbereda städer och hem, skulle alarmistiska journalister, forskare och aktivister berövas de spektakulära händelser och nyhetskrokar som de behöver för att skrämma människor, samla in pengar och vinna stöd för sin politik.

Under mer än tre årtionden har eliter använt klimatalarmism för att rättfärdiga sina försök att kontrollera livsmedels- och energipolitiken i sina hemländer och i världen.

Enbart under det senaste årtiondet har klimatalarmister framgångsrikt styrt om Världsbankens och liknande institutioners stöd så att det inte längre går till ekonomisk utveckling utan i stället till välgörenhet, såsom solceller för bybor, vilket inte kan skapa tillväxt.

Inget globalt problem har överdrivits mer än klimatförändringarna. När klimatförändringarna har förvandlats från en komplicerad vetenskapsfråga till ett problem mitt i populärkulturen, har deras betydelse gått från ”genomsnittlig världstemperatur över 30 år” till ”arga gudar i himlen”. Människor använder uttryck i stil med ”om inte klimatet tar kål på oss alla”, som om ”klimatet” betydde ”arg gud i himlen” och inte ”den genomsnittliga världstemperaturen”.

Klimatförändringar är en religion. Den industriella revolutionen, möjliggjord av fossila bränslen, var vårt avfall och följden av den är, enligt FN, ”utplåning”. Det enda alternativet är puritanism: ät inte kött och ta inte flyget på semestern. Detta gav sedan upphov till avlat för de skyldiga rikingarna i form av koldioxidkompensation som säljs av flygbolagen. 

Klimatalarmismen bär på en stark kraft eftersom den har blivit den alternativa religion för påstått sekulära människor. Den ger dem många av de psykologiska förtjänster som den traditionella religionen gjorde. Av klimatalarmismen får de ett syfte: att rädda jorden från klimatförändringar. I dess berättelse är de hjältar. Och den ger dem mening i deras liv – samtidigt som den upprätthåller illusionen att de är förnuftiga och vetenskapliga människor, som inte står under inflytande av vidskepelser och fantasier. 

Det är inget fel med religiös tro. Religioner har under lång tid gett människor den mening och tröst som de behöver för att handskas med livets många utmaningar. Problemet med den nya miljöreligionen är att den blivit destruktiv.

Avskogning är inte längre den lukrativa nödvändighet som folk tror att det är.

Som en religion har klimatförändringarna av naturliga skäl en viss bedräglig karaktär. Genom olika ersättningssystem betalas rika landägare nu för att inte hugga ner träd som de ändå inte kunde tjäna på att hugga ner. Avskogning är inte längre den lukrativa nödvändighet som folk tror att det är. I den mån avskogning varit nödvändigt, har det varit det för att Greenpeace och Brasiliens miljöparti krävt att jordbrukarna i Amazonas regnskog ska avstå från att bruka 80 procent av sin mark i stället för att koncentrera sitt brukande till savannen, vilket är utanför det vi tänker på som Amazonas regnskog. 

När klimatreligionen avslöjats tillgriper den censur. Den amerikanska skogsvårdsmyndigheten censurerade en av Kaliforniens mest publicerade och respekterade forskare, Malcolm North, som för mig och andra journalister förklarat att högintensiva skogsbränder inte orsakas av klimatförändringar utan av tillgången på träd och sly. The Center for American Progress, som mottar tiotals miljoner dollar i finansiering från aktörer med intressen i naturgas och förnybar energi, har utövat påtryckningar mot Facebook för att plattformen ska censurera kritiker av förnybar energi.

Apokalyptiska klimataktivister har tagit kontroll över världens största bolag och fått dem att censurera och smutskasta de som kritiserar alarmismen och förnybar energi. Facebook censurerade dessa kritiker på uppdrag av organisationen Climate Feedback, som vägrar uppge varifrån den fått sin finansiering. Climate Feedback har tidigare censurerat den prisbelönte journalisten John Stossel, så väl som den ansedda danska nationalekonomen Bjørn Lomborg.

Vi ser nu hur klimatalarmisternas arbete slår tillbaka mot västvärlden. Klimatalarmisternas aktieägaraktivism var endast symbolisk mellan 2010 och 2015, men efter det, när nya investeringar i olje- och gasutvinning skulle ha gjorts, resulterade påtryckningar från stora finansiella institutioner i en global halvering av investeringar i olje- och gasutvinning mellan 2011 och 2021.

Det största hotet mot rikedom, och således miljön, är alltså klimataktivister. Brist på naturgas var det som fick Kina att återöppna kolgruvor och det som tvingade Europa, Nordamerika och resten av Asien att elda mer kol. Om klimataktivister inte hade bekämpat hydraulisk spräckning, ”fracking”, i USA och utökad borrning efter olja och gas i Europa, skulle världen inte uppleva sin värsta energikris på femtio år nu.

”En stor del av internationella oljebolags minskade investeringar de senaste åren kan förklaras av miljömässiga, sociala och politiska hänsynstaganden”, skrev Financial Times oktober 2021, ”liksom investerarnas flykt från olje- och gasmarknaderna.” Tidskriften Bloomberg instämmer: ”marknaden kännetecknas nu av hänsyn till klimatförändringar och minskad aptit på investeringar i fossila bränslen.”

Samtidigt håller sanningen om de förnybara energislagens skadeverkningar på att uppdagas. 2019 publicerade New York Times en lång artikel om giftiga solceller och batterier som ”skadar människor som för hand letar efter förnybara material” i fattiga afrikanska samhällen. Discover Magazine bekräftade i en artikel 2020 att det ofta är ”billigare att kasta solcellerna på soptippen eller att skicka dem till utvecklingsländer. När solceller ligger på soptippen kan de giftiga metallerna de innehåller läcka ut i omgivningen och bli en hälsorisk om de når grundvattnet.”

Ändå hävdades i artiklarna att en del solceller redan återvanns och att ännu fler skulle återvinnas framöver. ”Europeiska unionen kräver att solcellsföretag samlar in och återvinner sina solceller”, noterade Discover Magazine, ”med kostnaden inbyggd i priset.” Solcellsanalytikern som anklagade mig för att lägga fram ogrundade påståenden sa att skälet att ”få solceller återvunnits hittills [är] att de flesta av dem fortfarande är i gott skick.”

Rikedom och bättre miljö går hand i hand.

Men en betydelsefull ny studie av solkraftens lönsamhet, som publicerades i Harvard Business Review (HBR), visar att det avfall som produceras av solceller kommer att göra elektriciteten från cellerna fyra gånger dyrare än världens ledande energianalytiker har trott. ”Solkraftens lönsamhet”, skriver Atalay Atasu och Luk N. Van Wassenhove vid INSEAD, en av Europas ledande handelshögskolor, och Serasu Duran vid University of Calgary, kommer att ”visa sig stå på en skakig grund när industrin kollapsar under tyngden av sitt eget avfall.”

Rikedom och bättre miljö går hand i hand. Koldioxidutsläppsminskningarna kom från hydraulisk spräckning och djuphavsborrning efter naturgas, vilket också sänkte elpriserna. Det handlar helt om teknisk innovation. Mer innovation resulterar i lägre energipriser, vilket i sin tur gör det möjligt att minska användningen av naturresurser genom att låta mänskligheten gå från ved till kol, till naturgas och vidare till uran.

Omslagsbild: Shutterstock
Översättning: Benjamin Juhlin