Samhälle Granskning
Knypplingsbidragen är en relik från DDR-Sverige
Från vänster hörs ofta röster om att dagens Sverige präglas av marknadslogik och nyliberalism. Nämnden för hemslöjdsfrågor är ett bevis på att det inte stämmer. Carl Albinsson har tittat närmare på vilka viktiga hemslöjdsprojekt skattebetalarna finansierar.
Ett stenkast från den klassiska Bajenkrogen Gröne Jägaren mitt på Södermalm har Nämnden för hemslöjdsfrågor sitt kontor. Det blev en självständig myndighet 1981 och har i uppdrag att främja hemslöjd med skattepengar.
Genom åren har många gjort sig lustiga på Nämnden för hemslöjdsfrågors bekostnad. Från höger har myndigheten närmast fått tjäna som symbol för slöseriet inom offentlig sektor. När en moderat får frågan vilka myndigheter han eller hon är beredda att lägga ned är det ofta just Nämnden för hemslöjdsfrågor som hamnar högst upp på listan.
Kanske är det namnet som gör att myndigheten har blivit så utsatt? Hemslöjd känns inte så modernt, och framför allt inte så viktigt att denna kulturyttring behöver en särskild myndighet.
Men det går inte att döma ut en hel myndighet enbart på grund av dess namn. Därför har jag grävt djupare i Nämnden för hemslöjdsfrågors verksamhet i syfte att utröna vad de egentligen sysslar med där på kontoret på Södermalm. Samt försökt ta reda på vad vi får för våra statliga hemslöjdsmiljoner.
Först och främst vill jag framhålla att myndigheten både är transparent och tillmötesgående. På hemsidan finns projekten som fått bidrag tydligt redovisade och det gick snabbt att få ut alla handlingar jag bad om trots att myndigheten är så liten.
Nämnden för hemslöjdsfrågor fick i den senaste budgeten närmare tolv miljoner kronor i anslag.
Nämnden för hemslöjdsfrågor sorterar under Kulturdepartementet och i finansminister Elisabeth Svantessons senaste budget fick myndigheten närmare tolv miljoner kronor i anslag. Sett till hela statsbudgeten är det såklart en struntsumma, men det är trots allt viktigt att följa upp vad myndigheten gör med våra gemensamma resurser.
En del av medlen går, inte oväntat, till olika projektbidrag. Under fjolåret betalade man ut över två och en halv miljoner kronor i bidrag till 24 olika projekt. Bland annat fick Romska Kulturcentret i Malmö 300 000 kronor för projektet ”Romskt hantverk 2.0”, och det Mariestadbaserade projektet ”Biodlingsskulpturer i folkkonsten” tilldelades 125 000 kronor. Totalt fick alltså enbart dessa två projekt över 400 000 kronor i bidrag från den svenska statskassan.
Det dyraste projektet under hela 2023 var ovannämnda ”Romskt hantverk 2.0”, vilket kostade skattebetalarna 300 000 kronor. Projektet drevs av det romska kulturcentret i Malmö och hade som syfte att revitalisera det romska hantverket bland barn och unga. Det är inte första gången som Nämnden för hemslöjdsfrågor delar ut bidrag till det romska kulturcentret i Malmö. Totalt har myndigheten slussat nästan fyra miljoner kronor enbart till denna institution sedan 2016.
På kulturcentrets hemsida beskrivs projektet med stor entusiasm:
Med romska barn och ungdomar skapas nya förutsättningar för det romska hantverkets överlevnad och modernisering. Ny design med inspiration från det traditionella hantverket skapar oändliga möjligheter.
Men hur gick det då? Lyckades bidraget på 300 000 kronor skapa nya förutsättningar för det romska hantverkets överlevnad och modernisering?
Sannolikt inte.
Enligt utvärderingen har projektet endast haft mellan åtta och tio deltagare under perioden. Visserligen slås det fast att ingen av dessa individer hade fått ta del av, eller ökat sin kunskap kring, romsk hantverkshistoria och smyckestillverkning utan projektet.
Det stämmer sannolikt. Deltagarna har ju fått åka på studieresa till Konstfack, besökt folkhögskolan i Svalöv och designat smycken för skattepengar. Om detta inte hade resulterat i ökad kunskap vore det förvånande.
Tyvärr presenteras inte någon tydlig evidens för att det romska hantverket har fått ”nya förutsättningar” tack vare bidraget.
Tyvärr presenteras inte någon övertygande evidens för att det romska hantverkets överlevnad har fått ”nya förutsättningar” tack vare bidraget. Däremot menar romska kulturcentret i Malmö att man genom projektet bidrar till att ”avdramatisera stereotypa bilder av romska ungdomar”.
Det sistnämnda påståendet väcker en del frågor. Att romer som grupp genom historien har behandlats illa av det svenska majoritetssamhället och att det sannolikt fortfarande förekommer diskriminering gentemot gruppen är knappast en ny fråga. Däremot är det svårt att förstå hur ett tiotal romska ungdomars smyckestillverkning skulle hjälpa till att avdramatisera stereotypa bilder av romer som grupp?
För att utröna vad som ligger till grund för påståendet vände jag mig återigen till Nämnden för hemslöjdsfrågors handläggare som tyvärr inte kunde ge något konkret underlag för påståendet. Skattebetalarna får helt enkelt lita på det romska kulturcentret i Malmö när de hävdar att skattepengarna har bidragit till att avdramatisera stereotyper av romska ungdomar.
Tyvärr får inte heller den övergripande frågan varför det skulle vara en statlig uppgift att finansiera romska ungdomars intresse för smyckeshantverk något tydligt svar. 300 000 kronor är visserligen en lite summa sett till hela den statliga budgeten, men på ett principiellt plan är det svårt att motivera varför verksamheten måste finansieras via skattsedeln.
Det romska hantverket är dock inte det enda märkliga projektet som Nämnden för hemslöjdsfrågor har sponsrat under 2023. Det tidigare nämnda projektet ”Biodlingsskulpturer i folkkonsten” i Mariestad väcker också en hel del frågor.
Kvinnan som drivit projektet har tilldelats 125 000 kronor. Enligt projektbeskrivningen har hon för dessa medel försökt besvara frågor av typen:
- Hur ska ett odlingslandskap där varje bikupa också är en egenhändigt tillverkad skulptur läsas?
- Och vad säger detta om vår kollektiva uppfattning om värden, tid och ekonomidrivna handlingar kontra handlingar som drivs av en oavbruten lek?
Kalla mig tråkig, men jag föreställer mig faktiskt att det finns bättre ändamål för våra skattepengar än att använda dem till att undersöka biodlingsskulpturer utifrån dessa frågeställningar. Även om projektägaren, enligt egen utsago, har lyckats stärka någon i tron på ”slöjden som ett inkluderande och ickekonfrontativt verktyg för att närma sig frågor och hållbarhet och omställning” är detta inte ändamålsenligt spenderade statliga medel.
Självfallet förekommer även i den här projektbeskrivningen välkända nyckelbegrepp som varje svensk bidragsansökan eller utvärdering måste innehålla för att bli godkänd. Mötena som projektet har möjliggjort har såklart blivit ”Språngbrädor” och ”Plattformar”. Luddiga begrepp som är närmast omöjliga att följa upp. Går det över huvud taget att utvärdera om något har blivit en språngbräda?
Går det över huvud taget att utvärdera om något har blivit en språngbräda?
Sammantaget är det en dyster bild som framkommer vid granskningen av Nämnden för hemslöjdsfrågor. Jag har visserligen bara lyft upp två exempel i den här texten, men det finns mängder med projekt som går att gräva djupare i för den som vill. Exempelvis projektet ”Stor filtad matta” i Östra Ämtervik som fick 50 000 kronor, eller ”Knyppling som hantverk och näring” i Vadstena som tilldelades hela 100 000 kronor.
Å ena sidan är det provocerande att Nämnden för hemslöjdsfrågor fortfarande finns kvar. Å andra sidan är jag fascinerad över att myndigheten har lyckats överleva så länge. Såväl under socialdemokratiska som borgerliga regeringar har handläggarna på Södermalm ostört fått fortsätta dela ut skattemedel till hemslöjd runt om i landet.
Nämnden för hemslöjdsfrågor är närmast att betrakta som en relik från ett annat Sverige. Ett Sverige där det var naturligt att politikens makt och medel genomsyrade och finansierade det mesta. På många sätt har vi lämnat den samhällsmodellen bakom oss, men när det kommer till just hemslöjd är vi kvar i DDR-Sverige.
Från vänsterkanten hörs det ofta röster som påstår att dagens Sverige präglas av marknadslogik och nyliberalism. Det stämmer tyvärr inte.
Så länge de tolv miljonerna till statlig hemslöjd finns kvar i den nådiga luntan som finansministern envisas med att släpa till riksdagen varje höst har marknadslogiken inte sipprat ändra ut i att alla de statliga kapillärerna. Nämnden för hemslöjdsfrågors blotta existens är nämligen ett bevis på att borgerligheten har mycket jobb kvar att göra innan man helt och fullt har gjort upp med den socialdemokratiska samhällsmodellen.