Kolla på Oslo – Stockholm är inte dömt att vara rött

Den norska lokal- och regionvalrörelsen är i full gång och valdagen den 11 september närmar sig. Det är nästan två år sedan Jonas Gahr Støre bildade en rödgrön regering efter stortingsvalet. Sedan dess har Arbeiderpartiet kollapsat från valdagens 26,3 procent till 18,6 procent i opinionsmätningarna. Samtidigt går Høyre mot storslam och har ökat med tio procentenheter, till att i mätningar nu ligga på 30 procent. I Oslo, där de rödgröna länge dominerat, talar nu alltmer för maktskifte i höst.

Samtidigt ser det mörkt ut för borgerliga partier i storstadsmiljöer i hela västvärlden. I Europa är det bara Helsingfors, Madrid och Berlin som styrs av center-höger partier. CDU blev största parti i Berlin först efter 20 år av vanskött ekonomi och ökande brottslighet, och trots det fick vänsterblocket 49 procent.

I Helsingfors kommer borgmästaren från Samlingspartiet, men den rödgröna sidan kommer allt närmare egen majoritet och de andra borgerliga partierna är i princip utplånade. På andra sidan Atlanten ser det inte ljusare ut, inte ens för mer liberala republikanska kandidater. Det finns ingen republikansk borgmästare i någon av de tio största städerna. 

Det ser mörkt ut för borgerliga partier i storstadsmiljöer i hela västvärlden.

De svenska, borgerliga, partierna lyckades inte heller vända denna internationella trend under förra årets val. Ju mer urbant valdistriktet var, desto sämre gick det i regel. Moderaterna i Stockholms stad gjorde sitt sämsta valresultat på 50 år, och liknande resultat såg man i urbana områden i kommuner som Sundbyberg, Solna, Huddinge, Uppsala, Linköping och Göteborg. Hur städerna röstar är viktigt för att det bor så många människor där – storleken på valkretsen spelar roll. Bara krets 3 i Stockholms stad (Norrmalm-Östermalm-Gamla stan) har fortfarande i dag fler M-röster än 17 av totalt 29 nationella riksdagsvalkretsar, alltså hela län.

Därför är den norska valrörelsen, i synnerhet den i Oslo, så intressant för svenska politiker. I Poll of polls ligger Høyre just nu på 37,2 procent och har därmed ökat mer i Oslo än i riket i stort. Även Fremskrittspartiet ökar, om än inte lika mycket.

***

Kristin Clemet, vd på den liberala tankesmedjan Civita och tidigare utbildningsminister, menar att regeringens dåliga nationella siffror spiller över till lokalvalen. Hon menar också att det var ett strategiskt misstag från vänstersidan att skapa splittring och gå hårt mot enskilda grupper.

– Jag anser att Arbeiderpartiet och regeringen gjorde ett stort misstag när de kopierade Mette Frederiksens (Danmarks socialdemokratiske statsminister, reds. amn.) valstrategi och övergav sin roll som ”catch all-parti” och i stället satte upp en polariserande och splittrande retorik mellan ”vanliga människor” och ”rika”.

Ett exempel på hur retoriken mot rika fått faktiskt genomslag i den förda politiken är att den rödgröna regeringen höjt förmögenhetsskatten till 1,1 procent på förmögenheter över 1,7 miljoner norska kronor. Detta samtidigt som allt färre EU-länder beskattar tillgångar på det sättet, i dag är det bara Spanien, Nederländerna och Italien som har någon form av förmögenhetsskatt kvar – och då med flera undantag och med högre beloppsgränser.

Detta har fått konsekvenser på den reala ekonomin, trots att skattehöjningen nyligen introducerats. Över 60 entreprenörer och idrottsstjärnor har flyttat från landet, däribland Norges rikaste person Kjell Inge Røkke. Han betalade innan flytten över 200 miljoner i skatt årligen, skatteintäkter som Norge nu förlorar.

– Regeringen är historiskt impopulär bland företagsledare, bland annat på grund av skattehöjningarna. Det handlar dels om själva skattehöjningarna, som var stora, dåligt genomtänkta och dåligt utredda – men dels också om den brist på förutsägbarhet som nu etablerats i Norge. För första gången talas det om ”politisk risk” kopplat till Norge som investeringsland, konstaterar Kristin Clemet.

I takt med att Arbeiderpartiet kommit att uppfattas som allt mer fientligt inställt till den privata sektorn har det skett stora väljarförflyttningar från Arbeiderpartiet till Høyre. Många av dessa är vad som i Norge brukar kallas ”lila väljare”, det vill säga väljare som traditionellt kan rösta på både Arbeiderpartiet och Høyre.

Kristin Clemet menar att lokalvalet i Oslo kommer bli det mest intressanta att följa, eftersom det har stor symbolisk betydelse vilka som styr i huvudstaden. Precis som i andra europeiska storstäder tenderar yngre väljare att rösta grönt och vänsterradikalt. Många har därför tidigare menat att ett maktskifte i Oslo vore omöjligt.

– Nu verkar det trots allt vara möjligt, och jag tror att det delvis hänger ihop med att Arbeiderpartiet går så dåligt, och att högern i Oslo framstår som mer moderat och pragmatisk än Arbeiderpartiet som också är beroende av Rødt. Høyre, tillsammans med det socialliberala partiet Venstre, framstår också som modernt, grönt och liberalt i Oslo.

***

I jämförelse med de nationella partierna, är Høyre i städerna mer liberala än i glesbygden, konstaterar Kristin Clemet. Precis som i Sverige har även bilens roll i storstadsmiljöer, det vill säga om bilen tar för mycket plats på bekostnad av uteserveringar, promenadstråk och butiker, blivit en allt viktigare fråga. Men skiljelinjerna mellan Norges miljöpartister och moderater har med åren blivit allt mindre.

– Ja, detta har varit en stor fråga, särskilt i Oslo, efter att Miljøpartiet De Grønne kom till makten. De har stängt av många vägar för biltrafik, tagit bort parkeringsplatser och byggt många cykelvägar. I verkligheten skiljer sig politiken inte särskilt mycket från de konservativa och många konservativa tycker generellt att det är en bra utveckling. Men bland konservativa väljare är detta förmodligen mer kontroversiellt, och Fremskrittspartiet representerar ett tydligt motstånd mot denna politik.

***

En relativt stor skillnad mellan svensk och norsk politik är synen på Sverigedemokraterna respektive Fremskrittspartiet. I Sverige, särskilt i urbana miljöer, är SD-motståndet starkt och många väljare byter både parti och block för att manifestera sitt motstånd. I Oslo är rädslan inte alls lika utbredd, utan samarbetet mellan Høyre och Fremskrittspartiet är välförankrat och okontroversiellt. 

Det finns flera anledningar till det, framför allt att Fremskrittspartiet aldrig grundades i en vitmaktmiljö utan snarare som ett upprop för sänkta skatter och mindre byråkrati. På det sättet är partiets historia mer likt Ny Demokratis än Sverigedemokraternas. Dessutom har det hunnit rinna mycket mer vatten under bron, medan samarbete med ytterkantspartier fortfarande är relativt nytt i Sverige på högerkanten.

En skillnad mellan svensk och norsk politik är synen på Sverigedemokraterna respektive Fremskrittspartiet.

– Samarbetet mellan Høyre och Fremskrittspartiet är en ganska liten fråga i Oslo nu. Fremskrittspartiet i Oslo har haft en del interna problem och är små i Oslo. De försöker därför genomföra förändringar, både vad gäller politik, retorik och människor för att bli ett mer moderat, borgerligt parti. Den stora samarbetsfrågan i norsk politik är snarare om Arbeiderpartiet kommer vilja ingå i en mer formell koalition med Rødt, som fortsatt i sitt programmanifest vill införa kommunism, säger Kristin Clemet.

Det är med andra ord spännande veckor vi har framför oss i norsk politik. 

Men en sak står redan klart: det är ingen naturlag att huvudstäder ska vara vänsterstyrda.