Anders Åslund:
Kriget har cementerat den ukrainska nationen
Utblick Krönika
Medan Ryssland är och förblir kollektivistiskt har Ukraina alltid varit individualistiskt. Med anledning av Ukrainas självständighetsdag den 24 augusti skriver Anders Åslund en personlig betraktelse över drygt tre decennier av ukrainskt nationsbyggande.
Västerlänningar brukade betrakta Ukraina som en sovjetstat förbluffande lik Ryssland. Ytligt sett var det kanske så. Bägge nationerna talade likartade östslaviska språk, tillhörde den Ryska Ortodoxa Kyrkan och såg ungefär likadana ut. Under ytan var emellertid skillnaderna påtagliga och de har vuxit sedan att Ukraina blev självständigt 1991.
Skillnaderna mellan Ryssland och Ukraina är fundamentala. Ryssarna är vana vid centralt auktoritärt styre under en tsar. När detta har kollapsat, talar ryssarna om anarki snarare än demokrati. Ryssland sitter fast i ett imperialistiskt tankesätt med Peter I och Katarina II som sina största hjältar, medan Alexander II som avskaffade livegenskapen numera förbigås med tystnad.
Ukraina är motsatsen. Dess tradition är främst de fria kosackerna ledda av hetmaner. Ukrainas bördiga svarta jord skapade relativt välstånd. Yaleprofessorn Timothy Snyders utomordentliga föreläsningar visar hur Ukraina har tillhört olika imperier och tagit till sig av alla deras traditioner. Ryssland, Polen, och Österrike-Ungern har alla lämnat stora avtryck. Därför har Ukraina en blandad befolkning, flera språk, en mångfald av kyrkor som inget annat europeiskt land och en förbluffande tolerans. Medan Ryssland är konformistiskt är Ukraina individualistiskt.
Så fort tåget korsade gränsen mellan Ryssland och Ukraina såg man ett annat land.
Under åren 1984-87 arbetade jag som diplomat vid den svenska ambassaden i Moskva och reste till Kyiv, Lviv, Odesa och Jalta. Så fort tåget korsade gränsen mellan Ryssland och Ukraina såg man ett annat land. De fattiga ryska timmerstugorna ersattes med rika vitkalkade ukrainska bondgårdar. Allting i Ukraina var rikare och renare. Caféer och restauranger var bättre än de ryska. Folk i restaurangerna talade högre och friare än i Ryssland. Samtidigt var KGB:s förtryck mer synligt i Ukraina. Vi diplomater förföljdes regelmässigt av KGB-agenter. Sovjetunionens flesta politiska fångar var ukrainare, ty kommunisterna fruktade ukrainsk nationalism mer än något annat, vilket nog var klokt.
Veckan före Ukrainas självständighetsförklaring i augusti 1991 tillbringade jag i Kyiv. Finansmannen George Soros hade bett mig och en kanadensisk-ukrainsk professor Oleh Havrylyshyn att tala med alla ekonomiska beslutsfattare. Vi träffade dem alla. Okunskapen var slående. På grund av Ukrainas extrema internationella isolering kunde endast en junior ekonom engelska. Dessa ”ekonomer” sade till oss att Ukrainas enda ekonomiska problem var Ryssland. Om de bara skar av alla kontakter med Ryssland skulle de inte längre ha några ekonomiska problem. De talade om marknadsekonomi men ville främst bygga upp den ukrainska staten med så många institutioner, anställda och statsföretag som möjligt. Jag tog mig för pannan, medan Oleh, som delade mina liberala ekonomiska idéer, som ukrainsk patriot blev vice finansminister.
Jag besökte Ukraina igen 1992 och 1993 och såg den förväntade ekonomiska mardrömmen orsakad av total okunskap. Den sovjetiska priskontrollen fortsatte så butikerna var tomma. Eftersom den ukrainska staten skulle stärkas privatiserades nästan ingenting. Ukraina drabbades av hyperinflation om 10 200 procent 1993 eftersom ingen brydde sig om makroekonomi. Under 1993-94 kom de första oligarkerna till makten och berikade sig genom gashandel med Ryssland.
Ukraina drabbades av hyperinflation om 10 200 procent 1993 eftersom ingen brydde sig om makroekonomi.
Lyckligtvis hade Ukraina blivit en demokrati. I juli 1994 valdes Leonid Kutjma till president. Till skillnad från hans snälla kommunistiske företrädare Leonid Kravtjuk var Kutjma beslutsför. Soros frågade mig om jag ville flyga med honom till Kyiv för ett möte med Kutjma. Jag sade ja, och Soros erbjöd Kutjma mina tjänster. Under ett år lyckades vi säkra Ukrainas första IMF-program och inflationen sjönk till anständig nivå. Men övriga reformer gick snart i stå. Jag drog mig tyst tillbaka 1997.
Den ukrainska ekonomin gick i botten 1999 och äntligen förstod alla att rejäla marknadsreformer behövdes för att få fart på ekonomin. Under de åtta åren 2000-2007 hade Ukraina en enastående årlig tillväxt om 8,6 procent. Kutjma hade balanserat mellan Öst och Väst. Östra Ukraina valde honom 1994, men 1999 var det västra Ukraina som gjorde det. 2004 stödde Kutjma emellertid sin dåvarande ryskvänliga premiärminister Viktor Janukovitj som sin efterföljare. Det ukrainska folket sade nej, men Janukovitj förfalskade valresultatet. Det var så uppenbart att den så kallade orangea revolutionen bröt ut i november 2004. Tack vare medling från Polen och EU gick regimen med på ett omval och den västlige, liberale, kandidaten Viktor Jusjtjenko vann.
Dessvärre visade sig Jusjtjenko ineffektiv som president och fick föga gjort. 2010 vann Janukovitj ett relativt trovärdigt presidentval, men hans mandatperiod karaktäriserades av massiv stöld av statliga medel och en ryskvänlig politik. 2014 var det dags för en ny demokratisk ukrainsk revolution för demokrati och EU. Den följdes omedelbart av Rysslands invasion av Krim och östra Ukraina. Väst reagerade sent och svagt. I februari 2022 började Ryssland ett fullskaligt krig mot Ukraina som alltjämt pågår.
Den prominente statsvetaren Charles Tilly formulerade tesen att nationer föds ur krig. Oavsett hur detta krig slutar har det cementerat den ukrainska nationen. Ukraina är nu en helgjuten nation. Den har definierat sig som en del av Europa och Nato. Men Ukraina behöver vår hjälp för att vinna sitt krig mot Ryssland.
Omslagsfoto: AP Photo/Francisco Seco