”Kriminalitet handlar inte om socioekonomiska faktorer”

Undersöker man skilsmässostatistiken i Maine, USA finner man att antalet skilsmässor tydligt överensstämmer med den amerikanska per capita-konsumtionen av margarin. Harvardstudenten Tyler Vigen som hittade sambandet möttes av leenden och ett bokkontrakt för sitt kreativa sätt att illustrera hur saker som följer samma kurva långt ifrån alltid har med varandra att göra.

Några år senare ifrågasatte en svensk forskare i beteendegenetik det synbara sambandet mellan fattigdom och kriminalitet. Borta var leendena, och de akademiska artiklarna var svåra att få publicerade. Medan få bygger sin karriär på relationen mellan äktenskap och margarin, finns det nämligen hela forskningsfält som kretsar kring antagandet att fattigdom och utsatthet leder till brott – och att fattigdomsbekämpningen därmed är nyckeln till att bekämpa kriminalitet.

– När jag skrivit artiklar som inte uppfattades vara kontroversiella gick det snabbt att få dem accepterade i vetenskapliga tidskrifter. Men när jag skärskådade förhållandet mellan fattigdom och kriminalitet… Vi använde samma typ av data, samma typ av modeller, men beroende på vilket ämne vi tittade på var det stor skillnad i hur det uppfattades.

”Hur många studier av korrelationen mellan fattigdom och negativa utfall behöver vi? Vi vet redan att de korrelerar.”

Amir Sariaslan var från början sociolog. Han arbetade med ”eländesperspektivet” – socialbidrag, arbetslöshet, lite kriminalitet på ett hörn – och började redan då utveckla en skepsis till de kriminologiska studier han senare blivit känd som kritiker av.

– Allt man gjorde var att bekräfta bilden man redan hade. Hur många studier av korrelationen mellan fattigdom och negativa utfall behöver vi? Vi vet redan att de korrelerar.

2015 doktorerade han i epidemiologi. Han skriver på sin blogg: ”Min doktorsavhandling undersökte huruvida socioekonomiska faktorer orsakade kriminalitet, missbruk och psykiatrisk sjuklighet i Sverige (kort svar: nej).”

Det var genom den Amir blev kontroversiell. Han tog korrelationen mellan utsatthet och brottslighet och skärskådade den. Han började med utsatta bostadsområden och tittade på syskon och tvillingar som vuxit upp i samma familj men olika bostadsområden, för att familjen hunnit flytta. Det visade sig att bostadsområdet inte spelade någon roll. De som växte upp i bättre områden löpte samma risk att begå brott som sina syskon. Samma sak gällde när han tittade på sambandet mellan föräldrarnas ekonomiska situation och barnens brottslighet.

En annan stor studie på syskon och tvillingarna Amir varit med och genomfört visade att över 50 procent av risken att bli lagförd för våldsbrott kan kopplas till ärftliga faktorer. Andelen som beror på den miljö syskonen delar är knappt 15 procent.

”Jag har varit i kontakt med mer seniora forskare vid andra lärosäten som till exempel bett mig dra tillbaka artiklar för att de skulle gynna SD.”

Det man ärver är vissa individuella drag som ökar risken ett kriminellt beteende. Samma drag ökar risken för att hamna i fattigdom eller i ett sämre bostadsområde.

– Vi vet att ärftligheten för att bo i ett utsatt bostadsområde i Sverige är 65 procent. Vi vet att det finns en mängd individegenskaper, alltifrån impulsivitet till kognitiva förmågor och personlighetstyper, som är måttligt till starkt ärftliga och som korrelerar med såväl skolprestationer som arbetsmarknadsanknytning. Det förklarar i sin tur varför folk bosätter sig i olika bostadsområden. Just dessa egenskaper är också korrelerade med våldsbrottslighet och andra typer av problembeteenden.

Med andra ord: Hela den utgångspunkt som det kriminologiska fältet bygger på verkar inte stämma.

– När jag har riktat exakt samma kritik mot forskare inom andra fält, när man har tittat på hur fattigdom orsakar schizofreni till exempel, blir det ingen reaktion alls utanför forskningsfältet. Folk bryr sig inte om schizofreni på samma sätt som de bryr sig om kriminalitet, av förklarliga skäl. Men problemet har ju varit att kriminologerna har reagerat på ett helt annorlunda sätt.

– Jag har varit i kontakt med mer seniora forskare vid andra lärosäten som till exempel bett mig dra tillbaka artiklar för att de skulle gynna SD.

Du drog inte tillbaka dem?

– Nej, skrattar Amir.

– Alltså, de har vanligtvis inga argument. Jag är ju öppen med exakt vad vi har gjort med statistiken. De kör ju oftast med härskartekniker, och det funkar ju inte på mig. Jag gör det här av en anledning. Man är inte alltid inom akademin för karriärmöjligheterna.

Vad är du i akademin för då?

– Jag är genuint nyfiken på vad som orsakar vad. Jag blir frustrerad över hur lite vi vet om allting. Den allmänna debatten kretsar ofta kring… Fan, det här kommer du att ta med, eller hur? Det handlar ofta om att vi måste ha mer resurser till saker och ting, vi måste skjuta till pengar. Jag menar, om du tittar på Lyxfällan, deras problem är ju inte att de har brist på stålar. Skulle du ge deltagarna 200 000 mer i månaden skulle många bränna upp dem direkt, i de flesta fallen. I vissa fall är det en viktig poäng att ha mer resurser, men man måste ju först veta vad man ska lägga dem på.

”Man är inte alltid inom akademin för karriärmöjligheterna.”

Så att rusta upp bostadsområden för att åtgärda kriminalitet är en sorts lyxfälla för politiker?

– Nja. Om man förbättrar ett bostadsområde kanske det inte spelar någon roll för kriminalitet, men däremot kommer det att påverka andra utfall. Man kanske får bättre skolprestationer och livskvalitet och en massa annat. Men om det primära målet är att få ned brottsligheten spelar det ingen roll, av allt att döma. Tänk efter, vad har underlagen för policyförslagen varit de senaste trettio åren i kriminalitetsfrågan? Det har varit att vi måste förbättra bostadsområden och så. Vart har det lett oss någonstans?

– Jättebra bostadsområden, föreslår jag ironiskt.

– Frågan är vad man vill ha. Vill man må bra av att säga att bostadsområden spelar roll och att vi ska förbättra dem av det skälet, eller ska vi försöka gå in på vad som faktiskt påverkar de utfall vi är intresserade av? Det kan jag, som inte är tjänsteman eller politiker, tycka är viktigare.

– Sedan har jag stor förståelse för att politiker behöver göra någonting, de kan ju inte bara sitta och vänta på att forskare ska identifiera orsakssamband, men man kanske bör tänka på att utvärdera insatserna betydligt mer än vad man gör i dag.

Amir nämner Obamaadministrationens försök att förbättra amerikanska barns prestationer i skolan. Tre miljarder dollar – det motsvarar dubbelt så mycket som Sverige beräknar att spendera på migration 2018 – lades på olika utbildningsinsatser.

– Inga effekter på skolprestationer, inga effekter på hur många som klarade av high school, inga effekter på hur många som hamnade på college. Visst, det var välvilligt, men det är en massa pengar man skulle kunna använda till annat. Jag är inte emot att man spenderar pengar, tvärtom, men gör det på rätt saker.

”De som hade ordentlig randomisering var kommunismens Polen.”

Har du något exempel på någon insats som varit lyckad?

En talande tystnad följer.

Något som haft mer verklighetsanknytning, i alla fall? Något utomlands?

Mer tystnad. Sedan:

– Problemet med de här interventionerna är ju oftast att det inte är slumpmässigt vem som får hjälp.

Som exempel nämner Amir ett socialt experiment som genomfördes i USA på nittiotalet, ”Moving to opportunity”. 4 600 fattiga familjer i utsatta områden tilldelades checkar att spendera på boende, och även om det inledningsvis var svårt att identifiera några tydliga effekter, har vissa positiva resultat senare gått att identifiera. Studien framhålls som slumpmässig, men eftersom det var frivilligt att delta i projektet har det redan skett ett urval. Det som kräver en aktiv handling gynnar initiativtagare, som kanske redan från början har bättre chanser.

– De som hade ordentlig randomisering var kommunismens Polen. Där tvingade man familjer att flytta kors och tvärs runt hela Warszawa, i alla fall. Sedan, på sjuttiotalet, gjordes en studie som publicerades i Science, som tittade på om bostadsområdet barnen hade placerats i hade någon effekt på IQ-tester och kunskapsprov. Det fanns inga effekter alls.

”Jag har alltid argumenterat för att gener och miljö spelar roll. Många andra försöker däremot hela tiden förminska genetikens roll.”

De flesta skulle förmodligen helst slippa att flytta till nya bostadsområden som byggstenar i överhetens sociala ingenjörskonst. Framför allt skulle nog ingen – möjligen med undantag av Lina Thomsgård, som enligt egen ökänd utsago ”gladeligen [skulle] stödja en lag som tvingade mig att bosätta mig i exempelvis Barkarby för att jämna ut klyftorna” – vilja bli tvångsförflyttad till en sämre del av stan i någon sorts utjämningssyfte.

Det som gör Amir så kontroversiell, är att kriminologi i Sverige är väldigt sociologiskt präglad. Den givna utgångspunkten att olika sociala grupper har olika livschanser, och ju större resurser man har desto större är ens möjligheter att välja bort brott.

– Jag har alltid argumenterat för att gener och miljö spelar roll. Många andra försöker däremot hela tiden förminska genetikens roll, säger Amir.

Det är inte bara akademiker han syftar på.

– Brå, till exempel. Det är en statlig myndighet som har till uppdrag att samla in all kunskap som finns om vad som orsakar kriminalitet, och de nämner inte beteendegenetik över huvud taget. Trots att ärftliga faktorer förklarar mer än hälften av variationen i kriminalitet. Tar Brå upp det i något enstaka fall, så pratar de om gen-miljöinteraktioner och är alltid noga med att påpeka att miljön spelar störst roll, baserat på ganska märkliga antaganden.

Vid sidan av gener och miljö, finns dessutom en slumpmässighet i livet som är svår att hantera.

– Det är mer komplext än folk inser. Man kan inte bara bestämma sig för att hamna på ett visst ställe, agera på ett visst sätt, och veta att man kommer att hamna där. Det är inte så att bara man verkligen kämpar kommer man att lyckas, man kommer bara ha en högre sannolikhet att lyckas. Men man kan inte göra vad som helst heller, det finns gränser, och de gränserna skiljer sig åt beroende på vem man är och vad man har för förutsättningar.

”Som läget ser ut i dag är det inte mycket som tyder på att jag skulle vara så framgångsrik med att skaffa forskningsmedel för de här frågorna.”

Amirs forskning verkar placera honom i opposition till såväl högerns som vänsterns instinktiva antaganden. Inom vänstern ser man livet som en produkt av strukturer, inom högern ser vi det som resultatet av våra egna val och värderingar. Att ärftligheten sätter gränser är en tanke som inte passar ihop med någondera antagande.

– Exakt. Jag säger dock inte emot strukturer i allmänhet. Det kan vara så att strukturer har vissa effekter, definitivt ur ett historiskt perspektiv. Men strukturella förklaringsmodeller som att din nuvarande inkomst i sig har en stor påverkan på dina framtida livschanser är inte helt tydliga, även om det förstås beror på vad man tittar på. För kriminalitet kanske det inte har någon effekt, men för andra saker kan det ha betydelse. Men det måste man ju studera. Man kan inte bara anta att det är så.

– På högersidan har man i stället fokus på den fria viljan, tanken att med lite jävlaranamma klarar man vad som helst. Det är positivt på många sätt, men alla klarar inte av det och alla har inte liknande förutsättningar för att klara av det heller. Sedan, och det gäller framför allt de konservativa, finns den här idén om att den starka kärnfamiljen har en överväldigande effekt på ens utfall i livet. Det finns inte mycket som talar för det.

Amir forskar inte längre om kriminalitet och fattigdom. I stället ägnar han sig åt molekylärgenetik och undersöker vilka gener som orsakar schizofreni. Jag frågar varför.

– Alltså, det är ju inte det att jag förlorat intresset, men man ska leva också. Man måste få forskningsmedel för att kunna upprätthålla sin karriär inom akademin, och som läget ser ut i dag är det inte mycket som tyder på att jag skulle vara så framgångsrik med att skaffa forskningsmedel för de här frågorna.

Och då är schizofreni mindre kontroversiellt?

– Det är mindre kontroversiellt, men det kan bli kontroversiellt.

Du gör ditt bästa?

Amir skrattar till.

– Nej, jag har nog med kontroverser att hantera som det är. Jag behöver inte fler.