Samhälle Essä
”Kunskapsnationen” som glömde bort kunskaperna
Forskningsläget är tydligt: lärarledd undervisning är det bästa sättet att säkra kunskapsresultaten hos skolelever. Att utbildningsetablissemanget håller fast vid elevstyrda metoder äventyrar Sveriges framtid som kunskapsekonomi, skriver Hannes Snabb.
Det välstånd som vi i Sverige åtnjuter har vi till stor del vårt skolsystem att tacka för. Just därför borde det oroa oss att vi haft ett stort kunskapstapp under en längre tid. Trots att raset i bland annat PISA har stabiliserat sig på senare år, håller inte svensk skola måttet för en kunskapsnation. Detta trots att vi spenderar mer pengar på utbildning, sett till procent av BNP, än genomsnittet i OECD.
Vi i Sverige lägger dubbelt så mycket resurser på skolan som Singapore, som besitter ett av världens bäst presterande skolsystem. Samtidigt som vi spenderar cirka 5,5 procent av BNP på utbildning är Singapores motsvarande siffra cirka 2,5 procent. Det är dock inte helt enkelt att jämföra kostnader mellan två olika skolsystem. Lärarlöner, migration och skolans uppdrag är några aspekter som bidrar till att siffrorna varierar mellan länderna. Jämförelsen är likväl talande för att bristen på pengar inte orsakat Sveriges kunskapstapp.
Trots att vi i dag vet hur barn lär sig och vad som visat sig höja kunskapsresultat har det pedagogiska etablissemanget i Sverige valt att ignorera denna kunskap.
Matematikdidaktikern och universitetsadjunkten Ulla Öberg lanserade förra året en ny lärobok. Lärarfackens medlemstidningar Läraren och Skolvärlden var inte sena med att skriva om boken. Det som stod ut med läromedlet var att den inte skulle innehålla några svar som kunde betraktas som rätt eller fel. Redan här började varningsklockorna ringa för mig. Men eftersom hon glatt hejades på av andra lärare i både kommentarsfält och diverse diskussionsgrupper bestämde jag mig för att ge boken en chans. För vad vet väl en lärarstudent om lärande i jämförelse med en universitetsadjunkt? Jag kom dessvärre inte långt innan jag tvingades ge upp.
Jämförelsen med Singapore är talande för att bristen på pengar inte orsakat Sveriges kunskapstapp.
Öbergs tes var att traditionella genomgångar tråkar ut eleverna och att de i stället bör få skapa sina egna läroböcker. Problemet med hennes tes är bara att forskning visat det motsatta. Det är strukturerade, lärarledda genomgångar som är det effektivaste sättet för elever, som ännu inte är ämnesexperter, att lära sig om ett ämne.
I den vetenskapliga artikeln Why minimal guidance during instruction does not work: an analysis of the failure of constructivist, discovery, problem-based, experiential, and inquiry-based teaching (Kirschner, Sweller och Clark, 2006) dementerar forskarna teorin om att lärarledda genomgångar skulle vara en ineffektiv metod för lärandet. Tvärtom konstaterar de att det finns ett tydligt stöd för undervisning som grundar sig på starka instruktioner och en tydlig vägledning från läraren.
Man brukar benämna den nya kunskapssynen som progressiv. Det innebär enkelt förklarat att ämneskunskaper ersatts av förmågor och att lärarledd undervisning ersatts av en elevstyrd undervisning. Dagens läroplan präglas av flera progressiva inslag. Bland annat står det att eleverna ska planera undervisningen tillsammans med läraren. Bara det borde få många att höja på ögonbrynen. Inte minst då det tenderar att finnas ett negativt samband mellan elevernas preferenser och deras lärande. Men eftersom lärandet inte längre handlar om att inhämta kunskaper så betraktas själva lärprocessen som det centrala.
Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi, berättar vid ett föredrag om ett barn som genomfört ett arbete om Kanada i skolan. Notera att jag inte skrev att barnet “lärt sig om Kanada”. Vid en traditionell kunskapssyn skulle läraren, som är den ämneskunniga experten i klassrummet, gett eleverna kunskaper om landets valuta, statsskick, folkgrupper och klimat. I stället fick eleverna inhämta sina egna kunskaper och själva välja vad som var väsentligt. Lärarens roll var i sammanhanget inte att undervisa eleverna utan skulle snarare agera som en passiv ”coach”.
Eftersom lärandet inte längre handlar om att inhämta kunskaper så betraktas själva lärprocessen som det centrala.
Eleverna skulle dessutom endast välja en stad i Kanada att söka information om. Det är inte svårt att dra en parallell till anekdoten om de blinda barnen som alla känner på olika delar av en elefant. Ett barn känner på snabeln, ett barn känner på svansen och ett barn känner på magen. Alla får olika intryck och ingen har en aning om hur elefanten i sin helhet ser ut.
Kunskapen de får med sig utformas till något minst sagt subjektivt och blir därmed också omöjlig att bedöma. I stället bedöms andra förmågor såsom i vilken mån eleverna kan resonera om källorna de använt. Eleverna i exemplet riskerade att gå miste om basala kunskaper men de riskerade också att få en skev bild av landet. Vad vet man egentligen om Kanada om man ämnar att endast lära sig om en stad?
Denna typ av undervisning är inget enstaka undantag. Vi har en läroplan som indirekt styr lärare till att tillämpa denna typ av pedagogik. Bland annat nämner Skolverket elevernas egna kunskapssökande flertalet gånger i kursplanerna samtidigt som lärarens kunskapsförmedlande roll helt bortses från. Denna utveckling fortlöper i våra klassrum trots att vi i dag vet att det inte är en effektiv metod för lärandet.
Läs också:
I studien The consequences of history-cued and means-ends strategies in problems solving (Sweller, Mawer och Howe, 1982) visar forskarna att elever som spenderar mycket tid på att lösa problem på egen hand inte nödvändigtvis behöver lära sig någonting alls. I studien deltog 72 studenter som tilldelades matematiska problem som de skulle lösa på egen hand. De allra flesta kunde inte ens lösa enkla problem inom hundra försök. Detta utfall benämns som Einstellung-effekten och åsyftar människors förmåga att fastna i samma resonemang vid problemlösning. Undantaget var när deltagarna fick information om att det resonemang som de påbörjat inte skulle komma att lösa det aktuella problemet.
Utfallet är särskilt oroväckande då dessa typer av arbetssätt etablerat sig i de svenska klassrummen. Elever kan i praktiken gå hela dagar i skolan utan att erövra någon ny kunskap i långtidsminnet överhuvudtaget. Ändå frågar man sig varför våra kunskapsresultat inte stiger. Förvisso fick jag redan på min första kurs på lärarutbildningen höra att resultaten i PISA, som mäter 15-åringars kunskaper i matematik, läsförståelse och naturvetenskap, inte var något att bry sig om då vi i Sverige besitter en annan syn på kunskap. Vad den synen är verkar det inte finnas något riktigt svar på. En linje som tycks drivas är att vi skulle utmärka oss som experter på de analytiska förmågorna.
Elever kan gå hela dagar i skolan utan att erövra någon ny kunskap i långtidsminnet överhuvudtaget.
I slutet av det förra året skrev Tom Hedrup, kommunfullmäktigeledamot för Moderaterna i Stockholm, att elever inte längre behöver kunna ”rabbla fakta” då allt redan finns i deras telefoner. I stället menade han att det är viktigare att eleverna kan analysera fakta. Även Skolverket skriver i läroplanen att det är ”nödvändigt att eleverna utvecklar sin förmåga att kritiskt granska fakta”. Det är dock en missuppfattning att det vore en generell förmåga som kan appliceras i alla ämnen oavsett ämneskunskaper. Kognitionsforskningen har länge visat att den analytiska förmågan är beroende av den mängd ämneskunskaper som eleven besitter i långtidsminnet.
När det kommer till utbildningsvetenskap vill jag påstå att min förmåga att analysera information är relativt god. Skulle jag däremot ombes att analysera forskning inom det medicinska området skulle jag troligen inte åstadkomma något av värde överhuvudtaget.
Forskarna Clark, Kirschner och Sweller slår i den vetenskapliga artikeln Putting students on the path to learning fast att elever blir skickliga på ett ämne när deras långtidsminne innehåller stora mängder kunskaper om just det ämnet. Det innebär alltså inte att den analytiska förmågan är oviktig. Tvärtom är det centralt att elever kan analysera information. Ingen förnekar nog att eleverna har tillgång till mycket information i sina telefoner som de behöver kunna granska. Men memorerade ämneskunskaper är en förutsättning för just den förmågan. Annars skulle vi alla vara experter på allt.
Elever blir skickliga på ett ämne när deras långtidsminne innehåller stora mängder kunskaper om just det ämnet.
När jag var sju år följde jag med min pappa till den lokala älven för att fiska. Han lärde mig då att göra en fiskeknut för att knyta samman linan med kroken. Han visade mig, gav mig instruktioner och lät mig därefter öva på egen hand. Nästa gång vi fiskade fick jag repetera samma sak igen.
Denna typ av lärande, att kunskaper överförs från en person till en annan, har sedan urminnes tider varit drivande i människans utveckling. Vi har inte behövt uppfinna hjulet på nytt – kunskapen har överförts från generation till generation. För mig var det naturligt att min pappa, som besatt mycket kunskap om fiske, också var den som skulle lära mig om det. Samma utgångspunkt bör också gälla i skolan. Läraren behöver stå vid katetern och undervisa, förklara samt vägleda eleverna i deras lärande innan de övar på egen hand.
Att kunskaper överförs från en person till en annan har sedan urminnes tider varit drivande i människans utveckling.
Skolans undervisning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad verksamhet. Ändå motarbetas den internationella kognitionsforskningen av ett pedagogiskt etablissemang som styr skolan efter egen agenda. Det är hög tid för dessa experter och tjänstemän att rannsaka sig själva.
När många elever lämnar grundskolan med skrala ämneskunskaper kommer det få effekter på vårt välstånd. Vi kommer att bli beroende av kunskapsimport från andra länder där kunskap värderas högre.
Alternativet är att vi vänder på utvecklingen. Med en förändrad syn på kunskap och lärande kan vi återigen få en skola i världsklass. Fler länder har gjort just den resan och vi i Sverige behöver inte vara sämre. Om vi inte värderar kunskap, vad återstår då av en kunskapsnation?