Kvinna, bränn offerkoftan!

Vi tjänar mindre. Har färre maktpositioner. Får lägre pensioner. Bara var fjärde miljonär är kvinna.

Alltför ofta framställs kvinnor som orättvist behandlade, och som lösning kommer förslag som kvotering eller pappamånader. Nu senast aviserade EU-kommissionen att man kommer kräva att börsbolag har minst 40 procent kvinnor i styrelserna. 

Men det är inte konstruktivt att se sig själv som underprivilegierad. Vänsterfeministernas offerkoftor passiviserar. Klagan över brist på makt och pengar antyder att kvinnor är hjälplösa, och risken är att vi till slut tror på det själva. Att vi paralyseras av tanken att diskriminering placerar oss under ett glastak. I en bur. Bakom en mur.

Mäns övertag beror ofta på att kvinnor gör val som leder till sämre resultat.

Faktum är att mäns övertag ofta beror på att kvinnor gör val som leder till sämre resultat. År 2021 tjänade kvinnor i genomsnitt 90 procent av vad män tjänade, enligt Statistiska centralbyrån (SCB), men underrepresentation eller lägre lön är faktiskt många gånger självförvållat. 

Det betyder att det finns skuld. Men också handlingsutrymme. Vi har makt att få mer om vi agerar smartare. 

Exempelvis beror kvinnors generellt sett lägre lön ibland på att vi är sämre på att förhandla. Jag har själv accepterat löner och sedan upptäckt att manliga kollegor tjänar mer. Det är knappast arbetsgivarens fel att jag sa ”ja tack” till mindre och hade låga anspråk. Jag har hört samma historier från väninnor som varit både chefer, egenföretagare och anställda. Män bröstar upp sig. Kvinnor hukar.

Inte alla såklart, men tillräckligt många för att ett mönster bildas.

Två av tre kvinnor har arbetat deltid någon gång under sitt arbetsliv. Självklart får det effekter för karriären och lönen. Kvinnor har dessutom större sjukfrånvaro än män; 2019 var kvinnors sjukpenningtal nästan dubbelt så stort, enligt Försäkringskassan. 

Kvinnor är oftare borta från jobbet för att ta hand om barn. Vi tar ut 70 procent av föräldrapenningdagarna och cirka 60 procent av vab-dagarna.

Lägre pensioner beror ofta på att kvinnor har jobbat färre timmar eller i yrken där löneläget är lägre. Hon har kanske varit hemma med barn, vilket minskat chanserna att avancera i ansvar och ersättning. Pensionen baseras ju på inkomst, och om den är låg blir pensionen låg. 

Kvinnor sparar mindre till pension privat. Det kan visserligen förklaras med att vi ofta tjänar mindre, men det är svårt att kalla det orättvisa om utfallet sedan blir snett. 

Kvinnor har mindre kunskap och sämre självförtroende än män när det gäller ekonomi. 

Även det vanliga sparandet är lägre. Enligt Avanza månadssparar kvinnor 22 procent mindre än vad män gör.

Forskning från Linköpings universitet fann att kvinnor har mindre kunskap och sämre självförtroende än män när det gäller ekonomi. Det kan leda till att man fattar mindre rationella privatekonomiska beslut, eller inte törs ta risker som kan ge bättre utfall.

Det betyder krasst sett att kvinnor själva bär ansvar för sin situation. Att det inte enbart går skylla på diskriminering eller mäns makt.

Kvinnor behöver sträcka på ryggen, bli bättre på att löneförhandla och kräva jämlikhet i hemmen. När vi på allvar säger åt makar och barnens pappor att dela på ansvar eller flytta över pengar som kompensation blir jämställdheten organisk och förtjänad. 

Jag vet att tanken provocerar. Men den frigör också. Visst finns normer och strukturer som till viss del styr rekrytering och arbetsdelning i familjer, men vi kan alla bli rebeller mot det. Tänk vad härligt att inte behöva vänta på att politiker ska rädda en, utan själv ta och ha makten!  

53,8 procent av kvinnorna tyckte att jämställdhet var en ”mycket viktig” fråga i årets val. Jag håller med om den bedömningen, men vänster och höger står långt ifrån varandra vad gäller lösningar.  

Tankesmedjan Fores släppte en rapport om föräldraförsäkringen, i vilken man konstaterade att män bara tar ut mindre, vilket ”ger en statligt finansierad systematisk ojämställdhet”. Som att staten pressat fram obalansen och att lösningen är ett ändrat bidragssystem före förändrade val i vardagen. Så passivt! 

Från vänsterblocket jublades det när EU:s ministerråd i somras fattade beslut om kvotering i privata företag. ”Ett viktigt kliv för ett mer jämställt Europa”, tjoade EU-parlamentariker Heléne Fritzon (S).

Är det, tänkte jag? Borde inte meritokrati råda? Är det inte att göra sig till åtlöje att antyda att kvinnor inte kan ta sig fram, upp och in utan politisk intervention? 

Jag skulle hellre se att fler vågar vässa armbågarna och kliva uppåt av egen kraft. Min dröm är att flickor redan från barnsben blir superstjärnor på att säga ”jag kan”, ”jag vill” och ”jag kräver”.

I höstas jublades det över rubriker som: ”Magdalena Andersson är Sveriges första kvinnliga statsminister”. Men för en liberal feminist är kampen vunnen när statsministerns kön är irrelevant. När man pratar mer om kompetens. 

Offerkoftan blir som en hämmande tvångströja. Det är dags att bränna den! Du passar bättre i paljetter.