Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Essä

Polisens prioriteringar av förebyggande arbete riskerar leda till ökande administration och byråkrati. Till slut riskerar personalen ha glömt hur brott bäst bekämpas. Därför måste polisens reaktiva arbete – med ingripanden och brottsutredning – prioriteras, skriver polisforskaren Micael Björk.

Tidöavtalet innebär att frågorna om polisens organisation kommer att vara fortsatt aktuella. Hur korten mer exakt är tänkta att spelas ut vet vi inte. Något regleringsbrev för polisen har ännu inte presenterats. Reformtakten är osäker. Vad vi däremot vet är att många av problemen är konstanta. Ett handlar om polisens behov av prioriteringar. Ett annat rör hanteringen av det brottsförebyggande arbetet, som lätt förloras i hyperadministration och diverse falluckor. Det blir för många idéer, för många projekt, för många lägesbilder och för många styrsignaler. För att nämna några av de många falluckorna.

Tidigare i år, några dagar före ”korankravallerna”, publicerades min bok Vad ska polisen göra? (Timbro förlag). Jag argumenterar där för att polisens prioriteringar behöver diskuteras på allvar. Nya utredningar om att lägga över vissa verksamheter (som pass, arrester och djurärenden) på andra organisationer räcker inte. Problemen kommer tillbaka. Vi måste förstå att prioriteringar är svårt, för att inte säga omöjligt, då Polismyndigheten har en organisationsstruktur som vidgar klyftan mellan nystartade satsningar och de tillgängliga resurserna. Ängsliga omvärldsrelationer sammanfaller med en styrning och ledning som skapar fortsatta misslyckanden.

Det reaktiva arbetet behöver uppvärderas, prioriteras och stärkas.

Polisen är sällan förebyggande. Möjligheten att agera innan brotten sker ligger i intervallet mellan nästan aldrig och väldigt sällan. Min ståndpunkt är därför att det reaktiva arbetet behöver uppvärderas, prioriteras och stärkas. Poliser i yttre tjänst arbetar med osäkerhetsreduktion och ingripandeverksamhet. De anländer när det oväntade har skett. Detta gäller i ännu högre grad för den brottsutredande verksamheten. Det betyder inte att utvecklingsmöjligheter saknas, men för att kunna realisera sådana behöver vi fråga oss: Vad vill vi att polisen ska göra och vilka mekanismer krävs för att få det gjort?

Vissa trender i det brottsförebyggande arbetet är direkt illavarslande. Jag tänker inte på den fromma förhoppning som kallas ”social prevention”. Det främsta skälet för att uppvärdera det reaktiva arbetet – ingripandeverksamhet och brottsutredning – handlar om att sluta mata den byråkratiska besten. Illusioner om ”planlagd brottsförebyggande linjeverksamhet” driver på i riktning mot en alltmer abstrakt polis. Kompetenser och omdömesförmågor tunnas ut, och till slut glömmer personalen hur brott bäst bekämpas.

Läs också:

Fokus hamnar i det läget på sådant som innovativ framåtsträvan, helhetsperspektiv, kulturförändringar, planerings- och uppföljningsprocesser, förmågemodeller, kommunikationsstöd, effektiva och kvalitetssäkrade metoder, kompetensutvecklingsinsatser, arbetsformer som ligger i framkant och annan självreproducerande nonsens. Konsekvensen blir att fler människor måste syssla med att planera, dokumentera och förvalta på alla nivåer, samt att verksamheten behöver vaktas av diverse tillsynsfunktioner.

Kort sagt: Det enda vi vet med säkerhet är att mycket av den ”proaktiva” orienteringen leder till mer administration, mer administration och fortsatt styrningskris.

Polisens reaktiva arbete måste uppvärderas. Här är polis på plats efter att en person hittats skjuten i Kristianstad tidigare i år. Foto: Johan Nilsson/TT

Ett motexempel: Framgångarna i arbetet mot gängkriminella miljöer i Göteborg bygger på att polisen jobbat med hög kvalitet i det brottsutredande arbetet – spaning, utredning, lagföring, och ett tydligt fokus på ”heta platser” och ”heta individer”. Gängaktiva på olika nivåer har kunnat gripas och dömas till långa fängelsestraff, vilket har lett till en tydlig skillnad i stadens utsatta områden. Upprättelse för brottsoffret har varit centralt och prioriteringarna har legat på det dödliga våldet och dess följdverkningar.

***

Polisen är en bakåtriktad mekanism. Verksamheten syftar till reparation och underhåll, ett slags hoplappningstjänst. Brottsproblemet är evigt men skadeverkningar kan reduceras och människor få upprättelse, så att livet återgår till det normala. Det är ett vanskligt åtagande, bland annat därför att den operativa ledningsmodell som polisen använder sig av, generellt sett, ”inte omfamnat de kriminalpolisiära behoven” (enligt Framtidsgruppen för Polismyndighetens utredningsverksamhet 2018). Svagheterna i styrningen behöver utvecklas på många områden men i grund och botten gäller det, enligt en kriminalchef, att polisen måste bli bättre på vad som skulle kunna beskrivas som mottagandet av brott: ”Jag skulle vilja vara mer händelsestyrd och bättre kunna planera för vem som ska ta emot vad och när och hur.” Det handlar om att hitta nya former för ”mottagandet” av brotten genom bättre kunskapsunderlag, bättre forensiska processer, bättre bevisvärdering med mera.

Polisen är en återhållande kraft. Prioriterat är att hålla tillbaka det privata våldet.

Jag instämmer, och argumenterar för att polisen är en återhållande kraft. Prioriterat är att hålla tillbaka det privata våldet. För detta krävs kriminalpoliser och ordningspoliser som i samordnade insatser kan verka för rättsliga avgöranden. 

Därtill behöver poliserna arbeta med att skola människor i demokratiska vanor. Det innebär att poliserna behöver berätta och förklara, med språkliga medel, vad som präglar den demokratiska kulturen. Det handlar om att bidra till socialiseringen av toleranta individer och fria val, till en homogenisering av det demokratiska livet, en homogenisering som upprätthåller gränsens funktion i fråga om moral, förnuftsanspråk och självbilder. Avvikelser ska tolereras, men inte regelbrott. Ingen livsföring kan rättfärdigas med hänvisning till våldsamma identitetskällor. Då har vi passerat gränsen till en annan politisk ordning.

Hellre en polishund än en byråkratisk best. Foto: Anders Wiklund/TT

Polisens arbete handlar om kulturkonflikter. Det är konflikter som uppstår till följd av skilda uppförandeformer (från kriminella subkulturer till religiösa släktskapssyndrom), samtidigt som en överordnad normkälla ska regleras: Lagen som skyddar den liberala demokratin.

Berättelsen om vad det innebär att leva i ett fritt samhälle måste berättas, om och om igen. Uppdraget tillkommer i sista hand polisen, att tala för den balanserade skepsis som demokratins fortsatta existens förutsätter. ”Vi pratar ändå om människor och av det följer en instruktionsbok med många blanka sidor”, observerar en spaningsledare. Men just därför att denna pragmatiska klarsyn alltid fördunklas av det potentiellt farliga i samhällsutvecklingen krävs även andra medel. 

***

Polisen arbetar med osäkerhetsreduktion, lagreglering och demokratisk skolning i en verklighet där det värsta redan har hänt. Dessa funktioner är väl förenliga med situationell brottsprevention, därför att åtgärder av det slaget införs med syfte att motverka redan kända brottsförekomster. På den punkten träffar Polismyndigheten rätt i sin nya ”strategi” för det brottsförebyggande arbetet. Problem med stölder regleras med larm och kameror, problem med våldsbrott regleras med fokuserad avskräckning och geografisk kontroll, problem med bedrägerier regleras med brandväggar och digitala betalningslösningar – och människor i sin vardag skyddar sig själva genom att undvika hotfulla platser och gångstråk. 

Har jag fog för min teori måste två saker göras samtidigt: Polisverksamheten behöver fortsatt tillföras resurser, parallellt med att det konkreta arbetet prioriteras. Tillbaka till grunderna med andra ord, utan några illusioner om en perfekt planering.

Alternativet, som jag ser det, är att byråkratiseringen fortsätter, att det privata våldet inte kan tryckas tillbaka och att ofriheten ökar.

Omslagsfoto föreställande en polisavspärrning: Johan Nilsson/TT

Micael Björks bok Vad ska polisen göra? är utgiven på Timbro förlag. Boken finns att köpa här.