Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Låt Trägårdh fortsätta med Norden
Kultursverige väntar spänt på utredningen om en svensk kanon som väntas i augusti. Vad kommer steget efter det vara, undrar Karin Pettersson och blickar ut över Norden.
Debatten om den svenska kulturkanonutredningen, som ska presenteras i slutet av augusti, har väckt många frågor. I stor del har det vattnats ner till en bu eller bä debatt om kanon som sådant – vissa är för, andra emot, alla tycker motståndarna är anti-intellektuella.
Hur svensk den svenska kanonen kommer vara är ytterligare en fråga. Som alltid när kultur diskuteras blir böckerna mest omtalade, men utredningens kommitté har beslutat att den under de två huvudkategorierna konstarter och samhälle ska arbeta brett. Till den första hör utöver litteratur, bild och form, musik, film och scenkonst samt lärdom och sakprosa. För samhälle finns religion, lag och rätt, ekonomi, uppfinningar och offentlighet.
Kanon handlar ju om det gemensamma kulturella minnet.
Allt som saknas är en svensk motsvarighet till det engelska uttrycket everything but the kitchen sink för rubriken.
För att kunna identifiera vad som är svensk kulturkanon behöver man först identifiera svensk kultur, och därefter välja de mest framstående verken därinom. Kanon handlar ju om det gemensamma kulturella minnet, vilket utredningen reflekterar. Det finns utöver expertgrupperna en ventil som låter alla tycka till. Här gömmer sig allt från Skånes slott och herresäten till Ahlgrens bilar, ABBA och den elektrolytiska dissociationsteorin. Det hela börjar låta lite som Hugh Grants tal om Storbritannien i Love Actually (2003);
We may be a small country, but we’re a great one too. The country of Shakespeare, Churchill, The Beatles, Sean Connery, Harry Potter. David Beckham’s right foot. David Beckham’s left foot, come to that.
Förekomsten av Skånes slott och herresäten illustrerar på ett sätt definitionen av svenskheten för svensk kanon. Sedan 1658 är Skåne svenskt, vad det danska kolonaliseringsförsöket om Malmö som en del av The Greater Copenhagen Region än hävdar. Den pursvenska köttbullen kom hit först på 1700-talet genom Kung Karl XIIs resor till det Osmanska riket. Finland var svenskt till 1809, och Norge har tillhört oss då och då fram till sin självständighet 1905.
Denna högst övergripande historielektion är menad att poängtera att landsgränser är rörlig materia, och att kultur – vare sig det är matkultur, konst eller musik – rör sig över gränser. Själva kanonutredningen är ett exempel på dansk influens, även om utredaren Lars Trägårdh sägs föredra den nederländska.
Landsgränser är rörlig materia, och kultur rör sig över dem.
I direktiven till Trägårdhs utredning nämns uttryckligen att “svensk kultur och vår gemensamma historia utgör grunden för vår kollektiva identitet. Kulturen ger oss gemensamma referensramar samtidigt som den kan vidga våra perspektiv. Den kan lära oss att förstå både oss själva, vår historia och andra.” Det stämmer, bortsett från att vår historia inte riktigt är vår, eller i alla fall inte endast vår, och inte vår enda.
Det är glädjande att en svensk kanon äntligen uttryckligen definieras – finns gör den ju redan. Men vad som komma skall, när utredningen är färdig förblir ännu osagt. Då bör vi se över de nu gällande gränserna till våra nordiska grannar, och slå ett slag för den nordiska, skandinaviska kanonen.
H. C. Andersen, Jens Stoltenberg, Kent, Mads Mikkelsen, Mumintrollet, Zlatan Ibrahimovics vänsterfot.
Att en sådan utredning behövs är för att vi idag, trots vår gemensamma historia, inte har vårdat det gemensamma kulturella arvet. För få skolelever i Sverige har idag en relation till Madicken, än mindre till Ibsens Et Dukkehjem eller Ditlevsens Köpenhamnstrilogi. Den svenska kanonutredningen tillsattes för att definiera den kulturella lägereld vi gemensamt samlas kring. Att låtsas som att vi inte är ihoptrasslade med våra grannländer är att lämna arbetet halvfärdigt.
Försök har redan gjorts. 2005 togs ett nordiskt litteraturkanon fram vid Köpenhamns Universitet, finansierat av nordiska ministerrådet. Tjugo svenska författare representerades, dock inte Astrid Lindgren. Särskilt verkningsfyllt blev inte verksammanställningen. Antologin som projektet resulterade i, Nordisk litteratur till tjeneste, står idag inte att finna hos varken Adlibris, Bokus eller Akademibokhandeln (dock kan ett begagnat ex hittas på Bokbörsen).
Trägårdh har redan har klarat av det som Nordiska rådet misslyckades med 2005 – han har väckt kanonet till liv. Redan nu vittnar programmet för höstens bokmässa i Göteborg om att kanonprojektet, tillsammans med läskrisen, lär bli de stora diskussionsfrågorna. Vad utredningen än säger har diskursen om dess innehåll varit välgörande för Sverige, så låt oss lyfta den till nordisk nivå.
För att parafrasera Grant: Norden är litet, men har ett stort avtryck. Härifrån kommer H. C. Andersen, Jens Stoltenberg, Kent, Mads Mikkelsen, Mumintrollet, Zlatan Ibrahimovics vänsterfot, och Zlatan Ibrahimovics högerfot också för den delen.