Lovisa Lanryd: Liberalerna underminerar sin egen skolpolitik

När jag blev aktiv i Liberala Ungdomsförbundet hade vi många argument för varför skolan var viktig. Många av oss gick i flumskolan och stöttade helhjärtat Jan Björklunds förändringar, som tidigare betyg och fler och tidigare nationella prov. Vi stod ensamma och vi stod pall mot vänsterblockets ungdomsförbund som helst av allt ville slopa allt vad betygssättning och läroplaner heter. Vi pratade om kvaliteten, men vi pratade också om valfrihet.

Argumentationen kunde exempelvis se ut så här:

Du heter Kalle, är sex år och bor i Mariefred. Skolresultaten ligger i botten i Sverige när det gäller avgångsbetygen i den kommunala grundskolan. Du börjar i den kommunala skolan. Där finns det inga böcker, lärarna printar ut egengjorda stenciler när de ska lära dig om Sveriges statsskick. På stencilen står det att riksdagen i huvudsak har tre uppgifter. Att besluta om lagstiftning och om Sveriges statsbudget. Vad den tredje uppgiften är vet du inte, för den står inte på stencilen. Kommer du från ett resursstarkt hem kommer mamma och pappa kunna berätta mer om riksdagen. Men gör du inte det – ja, då är det rätt kört. 

I stället för fler skolböcker ska kommunen nu satsa 27 miljoner på en kommunal camping. 

Din kommun, Strängnäs, lägger hela 15 000 kronor mindre än riksgenomsnittet per elev och år i skolpeng. Det märks eftersom att ni inte har tillräckligt med material för att alla ska lära sig sticka i slöjden. Ni får helt enkelt turas om med stickor och garnnystan. Samtidigt är medelinkomsten för personer i förvärvsarbetande ålder i Strängnäs högre än i 85 procent av Sveriges kommuner och den kommunala skattesatsen ligger högre än genomsnittet för riket. Det är uppenbart att kommunen har prioriterat annat än din skolgång. 

I stället för fler böcker till dig och dina klasskompisar i den kommunala skolan ska kommunen nu satsa 27 miljoner på en kommunal camping. 

Detta är tyvärr inte ett fiktivt fall eller fiktiva summor utan helt sant. Barnen i Mariefreds kommunala skola har inte tillräckligt med skolböcker utan får hem stenciler inför proven. Strängnäs kommun ligger i botten vad gäller skolresultat. Att bygga en camping tycks för kommunen vara viktigare än skolan. 

***

I allt det vi i Liberala Ungdomsförbundet argumenterade för hade vi moderpartiet Liberalerna bakom oss. När de nu sedan två år tagit över utbildningsdepartementet framstår det som om regeringens skolpolitik står på två ben. Det ena är att göra allt man kan för att den svenska skolan ska få en förbättrad kvalitet. Svenska skolor ska ha fler läroböcker, färre skärmar, ett bättre betygssystem, centralt rättade nationella prov, mer undervisningstid för de som ser ut att inte klara grundskolan, tydligare läroplan, stärkt trygghet och studiero och en bättre lärarutbildning. 

Det andra benet verkar stå i en helt annan mylla. 

Exempelvis fortsätter diskussionen kring friskolornas vinster. I Ekots lördagsintervju i förra veckan tydliggjorde utbildningsminister Johan Pehrson att ett vinststopp inte är uteslutet. Den så kallade trianguleringen, där man närmar sig oppositionens ståndpunkter kring vinster i skolan, har jag skrivit om tidigare. Med nya krav och regelverk sätter man ribban så högt för friskolorna att endast de stora bjässarna, koncernerna, kommer ha råd att ha personal, kapital och jurister för att fortsätta bedriva skola. I stället för mångfald riskerar vi att få en oligopolmarknad med kommunala aktörer och ett fåtal stora skolkoncerner. Det går tvärt emot friskolereformens syfte. 

I stället för mångfald riskerar vi att få en oligopolmarknad med kommunala aktörer och ett fåtal stora skolkoncerner.

Trots alla goda reformer verkar inte regeringen tro på sin egen politik – vilket är synd. Man måste ta Johan Pehrson på orden. Han är trots allt partiledare och Sveriges utbildningsminister. Av intervjun framgår att han menar att friskolor i sig är ett problem, snarare än att ramverket som de verkar inom har givit plats för mygel och illojal konkurrens – och att man nu rättar till det. Pehrson framhåller att han och exempelvis Sverigedemokraterna, som nu försöker bredda sin skolpolitik, har olika ingångar – det spelar stor roll vem som driver skolor. Med ens avfärdar man den tidigare hållningen om att skolsystemet måste vara ordnat så att alla skolor ska kunna konkurrera med kvalitet. Och upphöjer den kommunala skolan, som även den har stora problem med brister i kunskapsuppdraget, stök och bråk samt betygsinflation, till norm.

***

Det riskerar att bli ett stort misstag. I Liberalernas försök att blidka (eller undvika?) högljudda skoldebattörer i vinstfrågan glömmer de bort varför partiet satte sig vid förhandlingsbordet och bildade regering. Det var för att vara partiet för Kalle och hans klasskompisar. Om du leder landet måste du såklart tro på och proklamera att din egen politik är tillräcklig för att förändra Sverige till det bättre, annars är det svårt för väljarna att förstå varför det är just du som ska inneha regeringsmakten och ministerposterna. 

Många av förslagen, som ett nytt normerande betygssystem, nya läroplaner och en betydande förändring av lärarutbildningen är både viktiga och tillräckliga verktyg för att komma till rätta med problemen. Det är också vad Johan Pehrson borde ha sagt. I stället spelade han ned de mycket viktiga och välkomna reformer som regeringen faktiskt genomför genom att redan på förhand döma ut dem som (kanske) otillräckliga.

Liberalerna borde ha mycket större självförtroende än så. Partiet har ensamt stoppat digitaliseringen av förskolan, innan skärmrekomendationerna kom på plats, samt startat ett reformarbete som socialdemokrater endast kan drömma om.

Den möjlighet Kalle och hans klasskompisar i Mariefred har till att få en bättre skolgång är att byta skola till den enda friskolan i staden, Gipsholmsskolan. Där råder ordning och reda, studiero och en bildningslust. Men alla kan inte gå i Gripsholmsskolan, och ingen kommer kunna gå där om Johan Pehrson beslutar sig för ett vinststopp.