I den amerikanska författarens Irving Washingtons saga Rip von Winkel ger sig figuren Rip ut i skogen i skuggan av Catskillbergen för att jaga ekorrar. När det börjar skymma stöter han på en märklig liten man, klädd i gammaldags flamländska kläder, som håller på att kånka en stor tunna dryck till en samling likartade små män. Under festligheterna som följer dricker sig Rip berusad på drycken. När han vaknar har skägget vuxit ned till fötterna, Han har sovit länge, i tjugo år närmare bestämt.  

När han förvirrad återvänder till sin by har frun dött och barnen vuxit upp och bildat egna familjer. Husen är större, finare och människorna fler. När Rip vandrar till bänken utanför byns krog, där han alltid brukade sitta med sina gamla vänner och berätta skrönor, är den också förändrad. Där sitter nu unga män som talar ivrigt om frihet, rättigheter och det stundande demokratiska valet. På krogens vägg sitter inte längre ett porträtt av George III utan ett av en general vid namn George Washington. Ovanför hänger en märklig flagga med ränder och stjärnor. Rips tupplur har skyndat på historien. Han lever nu inte i en brittisk provins utan i de fria Förenta staterna.

Rip fortsätter dock att sitta på sin bänk och berättar historier för barnen i byn. Han blir en länk till det förflutna, en symbol för att den som försöker skapa något nytt behöver stadga sig i berättelser från förr. 

Rip van Winkle blev det första exemplet på just amerikansk litteratur från en amerikansk författare.

Irving Washington skrev sin berättelse 1820, i en tid då den amerikanska nationen fortfarande var i sin vagga. Washington var oroad, trodde att den amerikanska kulturella väven var för svag, att det inte fanns tillräckligt mycket att förenas runt i en nation som bara byggde på idéer och inte på en gemensam historia. Som tidskriften The Atlantics redaktör John Swansburg beskriver i en artikel är det smått unika med Rip Van Winkle att sagan löste varje problem den problematiserade. Den blev det första exemplet på just amerikansk litteratur från en amerikansk författare. Berättelsen blev en internationell bästsäljare, sattes upp som teater runt om i USA, och berättades vid högtider och middagsbord – den blev en historia om Amerika som alla kände till och identifierade sig med.

The Atlantics oktobernummer var dock inte ett i mängden. Under titeln ”The Unfinished Revolution” ville tidskriften starta en diskussion om den amerikanska revolutionens idéer i dagens USA. Nästa år kommer det nämligen vara 250 år sedan den amerikanska nationen förklarade sin självständighet – födelsen av den moderna världens första demokrati. Det är en diskussion som inte bara är relevant för USA, utan som även säger mycket om liberalismens ställning, och om hur innebörden i att vara liberal har förändrats genom århundradena.

***

Något som utmärker texterna i numret är att den amerikanska revolutionens ideal om maktdelning och den enskilda människans okränkbara rättigheter beskrivs som allt mer  utdaterade för både landets höger och vänster.

Den intellektuella vänstern har dekonstruerat och gjort maktanalyser av revolutionens idéer till den grad att det knappt finns något enhetligt kvar. En generation intellektuella och politiker har fått lära sig att upplysningen lade grunden till rasismen, att grundlagsfäderna var hycklare och att det rationella samtalet som grund för demokratin enbart är ett retoriskt verktyg för att gynna samhällets mäktiga grupper.

För den populistiska högern upplevs självständighetsförklaringens målande beskrivningar av rättigheter och strävan efter den egna lyckan som en alltför en inkluderande syn på vad en nation ska vara, att USA är ett land som ska vara öppet för alla som ”har önskan och hjärtat att komma hit”, som Ronald Reagan uttryckte det i sitt sista tal till nationen. Men för Maga-rörelsens intellektuella ska USA vara till för amerikanerna, för de som blandat sitt blod med jorden. Och alla ideal om maktdelning förhindrar bara kanaliseringen av den sanna folkviljan från dessa sanna amerikaner.

Att den liberala demokratins idéer utmanas från flera håll är något som man inte bara har kunnat läsa i The Atlantic, utan i de flesta tidskrifter och tidningar det senaste decenniet, en problembeskrivning som blivit nästan lika slentrianmässig som mycket av talet om den liberala demokratin i sig. Det är också därför det är så uppfriskande att återvända till den amerikanska revolutionens tidiga år, där dess idéer var nya, oprövade och läskigt radikala. Den som gör det ser också att frihetens idéer även i dag har en liknande sprängkraft och radikalitet som när de först formulerades.

***

Den 19 april 1775 drabbade amerikanska miliser och brittiska styrkor samman i Lexington och Concord. Det blev början på det amerikanska frihetskriget, ”skotten som ekade runt världen” för att tala med poeten Ralph Waldo Emerson. Missnöjet rörde från början skattefrågor, framförallt den så kallade stämpelskatten: en extra skatt på tryckt material som ålades de amerikanska kolonierna för att finansiera den brittiska militären i landet. Men bakom diskussionerna om skattepolitik fanns även en önskan om självstyre, att ett lands lagar skulle ha sin grund i dess befolkning och inte en kung på andra sidan Atlanten. 

Amerikanerna fick en av sina första intellektuella i den brittiskfödde Thomas Paine, när han i den eldiga pamfletten Common Sense (1775) gick till attack mot det brittiska statsskicket. För Paine, som utgick från upplysningens naturrättsliga teorier, var stater ett nödvändigt ont, konsekvenser av att frihet och säkerhet inte kunde garanteras i ett fritt naturligt tillstånd. Eftersom den enskildes frihet var grunden för varje statsbildning var varje stat som inte byggde på dess invånares erkännande illegitim. Det var också därför den brittiska konstitutionen och staten, enligt Paine, till sin natur var förtryckande – dess hierarkiska ordning med monarkin och aristokratin var en skymf mot människans naturliga rätt. 

Här finns även den kanske mest intressanta aspekten av den amerikanska revolutionen: dess grund var inte enbart en fråga om självständighet. Självständighetskrig och tvister kring landområden har varit ständigt återkommande genom mänsklighetens historia. Men revolutionens ledande företrädare såg sig ha universella anspråk – deras sak var förbunden med hela mänskligheten, inte bara en specifik landmassa. Paine inledde exempelvis Common sense med att slå fast att:

The cause of America is in a great measure the cause of all mankind. Many circumstances hath, and will arise, which are not local, but universal, and through which the principles of all Lovers of Mankind are affected, and in the Event of which, their Affections are interested

Det kan låta som ett retoriskt grepp, vilket det nog delvis också var. Men de universella anspråken kom även från de teoretiska källor som de tidiga amerikanska intellektuella hämtade sin inspiration ifrån. Det syns kanske tydligast i de så kända rader Thomas Jefferson skrev i det andra stycket av den amerikanska självständighetsförklaringen:

We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness. That to secure these rights, Governments are instituted among Men, deriving their just powers from the consent of the governed.

Där finns tydliga kopplingar till den liberala naturrätt som John Locke formulerade nästan hundra år tidigare, där människan fick sitt värde genom att vara just människa, inte genom att vara inordnad i en hierarki eller undersåte till en kung. Människan kom först, samhället och staten sen. Den filosofiska grunden utgjorde det centrala moraliska argumentet om varför amerikanerna skulle ha rätten att styra sig själva, men där fanns också ett löfte om vad detta självstyre skulle centreras runt, både då och i framtiden.

Abraham Lincoln är kanske den som uttryckt poängen bäst när han beskrev Jefferson som ”the man who, in the concrete pressure of a struggle for national independence by a single people, had the coolness, forecast, and capacity to introduce into a merely revolutionary document, an abstract truth, applicable to all men and all times, and so to embalm it there, that to-day, and in the all coming days, it shall be a rebuke and a stumbling-block to the very harbingers of re-appearing tyranny and oppression”.

I Lincolns formulering finns även den tanke som utgör utgångspunkten för The Atlantics ambition att återaktualisera den amerikanska revolutionens idéer för vår tid: Det var aldrig en revolution som tog slut, de ideal som skrevs in i självständighetsförklaringen – och senare den amerikanska konstitutionen – har varit något som amerikanska politiker ständigt strävat efter och refererat tillbaka till. Abraham Lincoln använde dem som den självklara grunden för avskaffandet av slaveriet, kvinnorättsrörelsen för utökandet av kvinnans rättigheter och lika rösträtt, och medborgarrättsrörelsen för att göra upp med rassegregationen. Som Martin Luther King noterade blev ordet ”all” i ”all men are created equal” ett löfte för framtida generationer.

Efter 1776 gick en våg av demokratiska revolutioner genom Europa.

Den amerikanska revolutionen var dock inte unik för sin tid. Efter 1776 gick en våg av demokratiska revolutioner genom Europa. Där fanns såklart den franska 1789, slavupproret på Haiti 1791 och den något bortglömda 1809 års revolution i Sverige. Alla grundade de sig på olika sätt på de idéer som hade inspirerat de amerikanska grundlagsfäderna: demokrati, maktdelning och den enskilde människans frihet och rättigheter.

Likt i USA var det även ideal som inte realiserades direkt utan har präglat frihetsrörelsers arbete fram tills långt in på 1900-talet. För varje generation fortsatte idéerna att vara relevanta och fulla av sprängkraft, utgjorde målbilder för nya politiska projekt. Då handlade det ofta om att utsträcka löftena om lika rättigheter och deltagande i det demokratiska beslutsfattandet, inkludera grupper som tidigare varit exkluderade: män utan egendom, kvinnor, ursprungsbefolkningar och färgade.

I dag fortsätter idealen att vara aktuella. Som sagt, hur ofta har vi inte talat om den liberala demokratin och hoten mot den under det senaste decenniet? Men nu handlar dess aktualitet om andra aspekter. Om att stå i vägen för andra typer av politiska projekt.

Detta är kanske den mest underskattade delen i 1700-talets demokratiska revolutioner och de ideal de grundade sig på. De handlade inte bara om människors lika rätt och strävan efter lyckan, utan också att det var statens grundläggande uppgift att garantera dessa värden. En sådan syn på statens roll sätter tydliga gränser för vad politiska projekt kan innebära och åstadkomma.

Liberaler, de som en gång var revolutionärer, har blivit förvaltare, försvarare av systemet.

I dag är den liberala demokratins ideal inte ett löfte om framtiden likt när de först formulerades, utan snarare utan en motverkande kraft: Till för att, genom domstolar, konstitutioner, och rättighetskataloger sätta stopp för politiska projekt som står i konflikt med dess ideal. Mot 1900-talets slut, under kalla krigets dagar, handlade det om att förhindra socialismens och kommunismens anspråk på att kollektivt beslutsfattande över samhällets ekonomiska sfär skulle gå före individens rätt att själv välja arbete och bestämma över frukterna från det. Det senaste decenniet kommer hotet främst från den auktoritära populismen, från idén om den sanna och enhetliga folkviljan.

Gemensamt för de som utmanar den liberala demokratin är att de ser individens frihet och rättigheter just som ett hinder, något de måste undanröja för att forma det samhälle de vill skapa, oavsett om det är ett samhälle som har kollektiv kontroll över den ekonomiska sfären eller ett Sverige bara för svenskarna.

Liberaler, de som en gång var revolutionärer, har blivit förvaltare, försvarare av systemet. Men samtidigt, det som är dammigt och gammalt kan också vara sexigt: det är en del av effekten av just berättelser. Det är kanske det som är den viktigaste lärdomen från den amerikanska revolutionen. I USA har berättelserna, och även myterna, om frihetskriget, grundlagsfädernas liv och idealen de satte på papper varit så starka och berättats så ofta att de utgjort inspirationer för generation efter generation politiker och intellektuella. Fram tills alldeles nyligen, då både högern och vänstern på allvar börjat ifrågasätta giltigheten i de berättelser som format landet. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Och kanske säger det även något om liberalismens ställning i stort. Liberaler har blivit för dåliga på att odla sina egna myter – vi saknar en Rip von Winkle som utgör en länk mellan det gamla och det nya. Om man inte ständigt påminns om var idéer kommer ifrån, vilken roll den än gång spelade, är det svårt att återaktualisera dem för en ny tid. Då blir värden som frihet, mänskliga rättigheter, öppenhet och tolerans tomma begrepp utan tyngd, saker som sveps undan när någon kommer med en mer lockande berättelse. 

Så, låt oss sätta oss ner på bänken och börja berätta en god historia.

Omslagsbilden föreställer tavlan The Battle of Lexington av William Barnes Wollen, Public domain via Wikimedia Commons.