Rutger Brattström i Buenos Aires:
Liberalismen segrade i Argentina
Utblick Reportage
Trots att ekonomin skakat under hösten röstade det argentinska folket för fortsatta liberala reformer i söndagens kongressval. Rutger Brattström är på plats i Buenos Aires.
Opinionsundersökningar i Argentina har nästan alltid fel. 2023 överraskade Javier Milei i både första och andra valomgången. I början på september genomfördes provinsval i Buenos Aires, och då förutspåddes Mileis parti La Libertad Avanza dra jämnt med peronistpartiet, men skillnaden blev hela 13 procentenheter. Peronisterna överraskningsseger utlöste en regelrätt finanskris på grund av risken för att deras populistiska ekonomiska agenda skulle kunna återkomma på nationell nivå.
I söndags var det dags för det så viktiga mellanårsvalet till kongressen. Denna gång var Mileis parti nederlagstippat. Frågan var om La Libertad Avanza ens skulle kunna skrapa ihop de 43 platser som krävs för att kunna skydda presidentens veto mot att kongressen klubbar igenom peronistiska lagförslag de kommande två åren.
I 18 år, undantaget för 2017, har argentinarna ändrat sina röstmönster vartannat år. Regeringspartierna har därmed förlorat tre av de fyra senaste mellanårsvalen (2009, 2013 och 2021). Opinionsundersökningarna visade ett stöd för Mileis parti på mellan 30 och 35 procent, vilket skulle vara på håret för att kunna skydda vetot, och långt ifrån någon valseger.
Peronisterna föreställde sig en storseger och möjligheten att kunna leverera på sitt vallöfte ”att sätta stopp för Milei”. Inom rörelsen handlade valet om vilken företrädare som skulle positionera sig bäst för att ta över presidentposten 2027. Med valresultatet från september i ryggen ledde Buenos Aires-provinsens guvernör Axel Kicillof för tillfället. Med budskapet att folket ”inte står ut med åtstramningsåtgärderna längre” var tanken att han skulle återupprepa sin seger, och snart skulle presidentposten vara hans.
Inte ens den annars så självsäkre Milei har vågat tala om någon valseger.
Inte ens den annars så självsäkre Milei har vågat tala om någon valseger sedan korruptionsskandalen som påstås inkludera hans syster briserade och följden av den ekonomiskt skakiga hösten. Inte blev det bättre av att Donald Trump, som till synes har mer likheter med peronismen än med Milei, gick ut och villkorade sitt senaste stödpaket med att Milei måste vinna valet. Om det finns något som argentinska väljare hatar, så är det amerikanska presidenter som lägger sig i.
***
Vallokalerna öppnar 8.00. Strax därefter ger jag, och min följeslagare Olivia, oss ut på promenad genom staden. Den är öde. På Avenida de Mayo, en av Buenos Aires huvudgator, syns bara enstaka bilar och alla tidningsstånd är stängda. Torget utanför presidentpalatset Casa Rosada är förberett med barriärer mot anstormande demonstranter, men här syns bara enstaka hundägare på promenad.
Vi fortsätter vidare till kulturhuset Palacio Libertad. Senast jag var i Argentina hette det Centro Cultural de Kirchner, döpt av den tidigare presidenten Cristina Fernández de Kirchner efter sin framlidne man, Néstor Kirchner, tillika hennes företrädare på presidentposten. Under Mileis regering har den enorma byggnaden bytt namn, och de nära på nordkoreanska hyllningarna till Néstor Kirchner har bytts ut mot information om den argentinska demokratins historia. Häromdagen var vi här och lyssnade på en konsert med klassisk musik, i dag är byggnaden en enorm vallokal.
Efter viss förvirring lyckas vi få en intervju med vallokalens chef Carlos. Han förklarar hur systemet fungerar. Numera används endast en enda jättestor valsedel på vilken man kryssar i vilket partis senatorer och diputados (representanter i underhuset) man vill rösta på. Partierna har själva satt listorna på förhand, så personval är det inte fråga om. Får ett parti två platser är det de två översta namnen som kommer in.
Systemet är nytt för det här valet, tidigare har varje parti behövt distribuera sina egna valsedlar, men nu tas valsedeln fram av valmyndigheten. Det nya systemet kan underlätta för nystartade partier som inte har uppbyggda organisationer med volontärer – som Mileis La Libertad Avanza. Tanken är också att det ska hindra det valfusk som tidigare skett genom att partiers valsedlar tagits bort eller förstörts.
Carlos säger att vi inte får intervjua väljare utanför vallokalen. De 48 sista timmarna innan vallokalerna stänger får man inte kampanja, och vi får inte störa de som är på väg att rösta. Det är ändå inga argentinare som vaknat trots att klockan närmar sig halv tio.
I stället går vi och köper ett antal olika tidningar från det enda tidningsstånd som till slut har öppnat: Clarín, Pagina12, La Nacion och Perfil. Samtidigt som vi ska betala använder vi för första gången den enkla intervjuteknik som kommer att visa sig vara otroligt effektiv under dagen. Vi säger till tidningsförsäljaren ”det verkar vara val i dag?” och när han bekräftar frågar vi ”hur tror du att det kommer att gå?” De flesta argentinare uppskattar bara en sak mer än sin asado – det är att prata om sig själva och sina åsikter. Jag blir stående med sedeln i handen en god stund.
Det är därför Argentina aldrig kan få någon förändring, det hinner nämligen aldrig bli bättre mellan valen.
Tidningsförsäljaren tror att peronisterna kommer att vinna. När människor har dåligt med pengar byter de regering. Det är därför Argentina aldrig kan få någon förändring, det hinner nämligen aldrig bli bättre mellan valen. Han ser verkligen inte fram emot att peronisterna återkommer, men anser inte att Milei är mycket bättre. Argentina har ingen ljus framtid oavsett vem som styr. Det enda som är bra är att argentinare alltid löser saker på egen hand, men i allmänhet läser de för lite och är för dåligt informerade. ”Fler borde köpa mina tidningar” skrattar han ur sig innan han till slut blir avbruten av att det kommer en annan kund.
Vi går och sätter på anrika Café London City och bläddrar i tidningarna. En sak är de överens om, det här valet handlar om mycket mer än om hur många platser de olika partierna får i kongressen. Ekonomins trovärdighet är i gungning, men om det är Milei eller peronisten Axel Kicillof som sitter med svaren, det beror på tidning.
När vi lämnar caféet använder vi vår intervjuteknik igen. Kyparen är snart igång. Han har inte mycket tid eftersom han har fler bord att ta hand om, men han hinner få ur sig några kärnfulla ord. ”Jag hoppas verkligen att Milei vinner. Socialismen är inte bra. Vi måste se till att de som jobbar får behålla det de har förtjänat.”
Därefter besöker vi en vallokal inhyst i en skola en bit från centrum. Häromdagen besökte vi den svenska ambassaden och den argentinske receptionisten rekommenderade oss att åka hit. Han ska känna någon som är funktionär här, men när vi kommer fram känner de inte till någon señor Cuoto och blir irriterade över att det dyker upp vad som uppfattas som svenska valobservatörer oannonserat. Men vi hade inte varit i Argentina om det inte var så att planerade möten skulle försvinna, och ersättas av oväntade.
I stället för señor Cuoto blir vi visade runt i vallokalen av en militär som bevakar valet på ett annat sätt än vi. På ryggen hans hänger en automatkarbin i en obekväm replösning som han rättar till då och då. Han är uttråkad och svarar glatt på våra frågor om valsedlar och röstbås. Det visar sig att han själv inte har möjlighet att rösta. Hans egen vallokal ligger långt härifrån och plikten gör det omöjligt för honom att rösta. Förtidsröstning är bara tillgängligt för de som bor utomlands. Men han verkar inte anse att det är ett problem.
Efter ett tag visar det sig att han till vardags står vakt utanför Casa Rosada i vad som kan liknas vid det svenska livgardet. Jag kan inte hålla mig, jag måste ställa en fråga som jag gått och grubblat på länge. I presidentpalatset bor inte bara Javier Milei, utan också hans fyra hundar, alla klonade från hans första hund Conan, som dog 2018. Ett vida spritt rykte gör gällande att klonerna Milton, Murray, Robert och Lucas (döpta efter ekonomerna Milton Friedman, Murray Rothbard och Robert Lucas) inte kan etablera någon dominansordning till följd av att de är identiska. Därmed ska de ständigt bråka med varandra, vara tvungna att hållas i separata burar och bara få leka med husse en och en. Kan det vara sant?
”Haha nej”, skrattar soldaten. ”Jag har träffat hundarna massor av gånger och de är mycket väluppfostrade och snälla. De leker ofta med varandra.”
Stadskärnan i Buenos Aires är ett starkt fäste för liberalismen.
Vi går in och ut ur butiker, caféer och restauranger och genomför korta intervjuer. Under hela dagen träffar vi bara människor som säger att de ska rösta på Milei. Stadskärnan i Buenos Aires är ett starkt fäste för liberalismen, även om många som väljer att rösta på La Libertad Avanza inte tror på någon verklig förändring. Däremot hatar de peronismen mer än Milei. På väg tillbaka in mot centrum ger vi oss i kast med att hitta någon med motsatt åsikt.
Avenida Corrientes är en av Buenos Aires livligaste gator. Här ligger det argentinska Broadway, teatrar och musikaler samsas om utrymmet med välbesökta restauranger och barer. Här finns också en inbjudande liten bokaffär inklämd, som helt saknar vägg mot gatan. Ett av bokborden är fyllt av socialistisk litteratur – bingo.
Olivia hittar en antologi om Malvinas, det argentinska namnet på Falklandsöarna, och rör sig fram till kassan. Bakom den står en skäggig man med yvigt hår och glasögon vars bågar är breda som fingrar. Innan han hinner plocka fram kortmaskinen säger vi: ”det verkar vara val i dag?” Det kommer dröja 45 minuter innan vi får betala.
– Milei kommer att vinna här i stan, men ute i provinsen, där det bor så många fler, där är peronismen fortfarande stark. Där vet man att Milei är en katastrof och att peronismen är det enda svaret på Argentinas problem. Varje gång peronisterna sitter vid makten minskar fattigdomen och ekonomin utvecklas. Nu är livet ett helvete för pensionärerna och när de demonstrerar möts de med tårgas.
Det behövs inga följdfrågor, bokhandlaren maler på på eget bevåg och viftar inlevelsefullt med de utsträckta armarna.
– Milei är helt psykopatisk, det är som om han lever i en låtsasvärld, lite som ett barn, och han tror fortfarande på tomten. Fast hans tomte heter Donald Trump. Han har fått för sig att han kan få saker helt gratis, utan att ge något i utbyte. Det är helt verklighetsfrånvänt, alla jag känner är överens om att Milei är galen. Men pengarna han får från IMF och USA, de kommer ju inte komma det argentinska folket till del, han lär ju stoppa dem i egen ficka.
Några andra kunder tränger sig fram för att köpa böcker, men så fort de har betalat är mannen igång igen. Den här gången om Falklandsöarna.
– Det finns två sätt att vinna tillbaka dem. Den ena är allians med Kina, och den andra med USA. Men Milei vill bli partnerland med Nato, och då kommer vi ju aldrig kunna få tillbaka våra öar. Peronisterna har inte varit så bra här heller, de har fokuserat för mycket på en självständig linje, men vi kan inte ta tillbaka Malvinas ensamma.
***
Klockan 21 är det tänkt att det preliminära valresultatet ska presenteras, men det är försenat. En halvtimme hinner passera innan regeringschefen Guillermo Francos kommer ut i sändning. Han pratar länge och väl om hur väl det nya valsystemet har fungerat. Det tycks vara en taktik för att förhala. Till slut kommer han till saken och berättar att mer än 90 procent av rösterna har räknats, det har alltså gått fort att räkna trots allt, men det är det ingen som bryr om just nu.
La Libertad Avanza har samlat närmare 41 procent av rösterna, långt fler än det stora peronistpartiet Fuerza Patrias cirka 25.
La Libertad Avanza har samlat närmare 41 procent av rösterna, långt fler än det stora peronistpartiet Fuerza Patrias cirka 25. Kartan han visar upp är närapå helt lila – till och med i provinsen Buenos Aires går La Libertad Avanza mot seger.
Inne på Hotel Libertador har La Libertad Avanza sin valvaka, på spanska kallad el búnker. Det råder feststämning både innanför och utanför byggnaden. Den normalt sett hårt trafikerade Avenida Córdoba har nästan fyllts av spontant ansamlade Mileianhängare, men man har lämnat plats för en fil med passerande motorfordon, många av dessa använder sin tutor till att delta i firandet.
De hundratals personerna utanför hotellet utbryter återkommande i slagord som ”Libertad! Libertad! Libertad!” och ”Argentina sin Cristina” eller sjunger ramsan ”Milei du älskade, ditt folk är med dig” medan de väntar på att presidenten ska dyka upp på storbildskärmar utanför hotellet. Till slut gör han det.
Milei är på gott humör och vill tacka alla till höger och vänster, sin syster, alla sina ministrar, sin spinndoktor Santiago Caputo och de miljontals argentinare som röstat för ”byggandet av ett storslaget Argentina” och för att ”sätta stopp för populismen”. Talet framförs i ovanligt lugn ton för att vara Milei. Han har sina läsglasögon på och är iklädd kostym i stället för sin sedvanliga skinnjacka.
Han passar också på att visa sig pragmatisk och vända sig direkt starka guvernörer som saknar nationella politiska rörelser. ”Från och med den 10 december kommer vi att ha den mest reformvänliga kongressen i historien”, förklarade han. ”I många provinser var den näst största kraften inte Kirchnerism utan det styrande provinspartiet”, noterade han och bjöd in ”guvernörerna att diskutera”.
***
De slutgiltiga resultaten ger La Libertad Avanza med allierade 40,68 procent av rösterna. Slår man ihop samtliga peronistiska partier samlar de 31,69 procent. Med det blir La Libertad Avanza, tillsammans med sin regeringspartner Propuesta Republicana den största politiska rörelsen i underhuset, med 103 ledamöter inklusive allierade. Peronisterna har 99 av de totalt 257. I senaten vann La Libertad Avanza i ännu större utsträckning går man starkt framåt och adderar 13 senatorer av de 24 tillgängliga senatorerna till de sex man redan hade. Kan Milei lära sig att förhandla finns stora möjligheter att få igenom de reformer som Argentina är i desperat behov av framöver.
Vad beror den överraskande valsegern på? Sannolikt insåg stora väljargrupper riskerna med att välja peronisterna efter debaclet som följde på provinsvalet i september. Dessutom har peronisterna varit splittrade och inte kunnat enas om mer än enkla budskap som att ”stoppa Milei” eller ”avsluta åtstramningarna”. När det kommer till kritan har Milei ännu inte fått en sportslig chans att genomföra sin politik till fullo. Väljarna vet redan att peronismen alltid slutar i inflationskris och fattigdom, varför inte fortsätta att testa Mileis lovande väg, även om den är skakig och saknar de familjära landmärkena?
Omslagsfoto: Luis Robayo/AFP. Övriga foton: Rutger Brattström