Litauen visar att det går att stå upp mot Kina

I skuggan av kriget i Ukraina fortsätter den kinesiska kommunistdiktaturen sina ekonomiska aggressioner mot Litauen. Ett litet baltiskt land med 2,8 miljoner invånare och en BNP som motsvarar en tiondel av Sveriges står mot världens näst största ekonomi, och i mitten balanserar den omtvistade örepubliken Taiwan.

Konflikten har sin grund i att Litauen under hösten tillät Taiwan att öppna ett representationskontor under eget namn i landet. I andra EU-länder, inklusive i Sverige, går den taiwanesiska närvaron under namnet Taipei Mission, efter öns största stad tillika republikens de facto huvudstad.  Denna ordning är en diplomatisk teater som Kina håller hårt på, trots att namncharaderna kan låta väl ytliga. ”Alla” vet att det är Taiwan som stat som söker diplomatisk kontakt, även om de klär ut sig till en storstads kulturrepresentation.

Ett litet baltiskt land med en tiondel av Sveriges BNP pressas hårt av världens näst största ekonomi.

Litauen har inte erkänt Taiwan som stat, utan menar sig fortsatt respektera den diplomatiska ”Ett Kina”-doktrinen. Likväl innebar godkännandet av representationskontorets namn en signal om vänskaplig inställning som inte gick Kina obemärkt förbi.

Konsekvensen har blivit handelskrig.

Litauen uppges ha strukits helt från Kinas tullregister, vilket effektivt stryper all litauisk export till den kinesiska marknaden. Klart är att varor stoppas eller rentav försvinner av mer eller mindre dimhöljda anledningar. Även litauisktillverkade smådelar uppges kunna ”smitta” varor producerade i andra länder, och föranleda kinesisk bojkott även av dessa.

Ändå står Litauen fast vid sin linje. Trots att det handelsberoende landet har utestängts från en av världens största marknader och möter följdkomplikationer även på andra marknader bedömer utrikesminister Gabrielius Landsbergis att det är en strid värd att ta – för något så enkelt som att taiwanesisk representation är naturligt, och ja, rätt.

***

Litauen, som en försvinnande liten andel av världens befolkning lär kunna placera någotsånär rätt på en jordglob, har fått grundmurat stöd från den taiwanesiska befolkningen och dess regering. 

I januari upprättade Taiwan en särskild fond om 200 miljoner dollar för investeringar i Litauen. Det talas rentav om att en ”Litauenfeber” drabbat Taiwan. 20 tusen flaskor litauisk rom som skulle till Kina köptes i stället upp av den taiwanesiska motsvarigheten till Systembolaget, och salufördes sedan energiskt med drinktips och rekommendationer.  

Vilnius har drivit Bryssel framför sig.

Exemplet Litauen är ett inspirerande exempel på att det är fullt möjligt även för små handelsberoende länder att bedriva värdebaserad utrikespolitik. Ibland är kortsiktiga ekonomiska förluster värda att ta. En markering mot Kina – eller Ryssland, för den delen – kan dessutom ge en oväntade vänner på andra håll.

Efter en tids träta och tilltagande ekonomiska sanktioner från kinesiskt håll slöt också Europeiska unionen upp bakom Litauen. Mot slutet av januari inledde EU-kommissionen ett ärende hos Världshandelsorganisationen, WTO, då den anser att Kinas sanktioner bryter mot reglerna för den internationella handeln. För att vara en så central aktör i världshandeln har EU länge varit tämligen undfallande gentemot Kina. Unionen har konsekvent undvikit att behandla handeln som en möjlig utrikespolitisk ingång – trots att Kina använder denna ingång som hävstång helt utan skrupler.

I detta avseende har Vilnius drivit Bryssel framför sig. Även om EU:s handelspolitiska reaktion är defensiv, och den generella linjen även fortsatt bör vara restriktiv, är den nyfunna kraften att markera skarpt mot handelspolitiska aggressioner ett steg i rätt riktning för att befästa unionens ställning som en global aktör att räkna med även när andra ekonomier växer.  

***

Frihandel är ett grundläggande värde för alla som tror på marknadsekonomi och en frihetlig världsordning. ”Öppenhet är inte någon slags uppoffring, utan ett sätt att göra oss själva starkare”, som Johan Norberg skrev i Smedjan angående västvärldens handelsrelationer med Kina. Samtidigt är handeln intimt förbunden med diplomatin och andra aspekter av försvaret för grundläggande fri- och rättigheter världen över. Vi bör inte vara rädda för handeln, men vi får heller inte låta handeln göra oss rädda för den värdebaserade utrikespolitiken.

Ekonomiska verktyg har en central roll att spela i frågor som handlar om liberala värden i bred bemärkelse.

Exemplet Ukraina och Ryssland har givit ett än mer brännande exempel på att ekonomiska verktyg har en central roll att spela i frågor som handlar om liberala värden i bred bemärkelse. Konflikten mellan Litauen och Kina är förstås en i grunden annan, men båda situationerna visar på behovet av liberala demokratiers kraft att bemöta statliga aktörer som både kränker sina och andras medborgares fri- och rättigheter – och dessutom åsidosätter ömsesidigheten i frihandelns institutioner. 

Litauen gjorde ett diplomatiskt drag och möttes av handelssanktioner. Ibland är situationen den omvända. Kortsiktiga ekonomiska och diplomatiska smällar kan vara värda för liberala demokratier att ta för att försvara för den världsordning vi tror på.

Om man aldrig gör det finns det snart inte mycket kvar att försvara.