Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Ekonomi Ledare
Livsfarligt med eftergifter till Trump
Von der Leyens undfallenhet är en större svaghet för EU än konkurrenskraften. En tull på 15 procent bör ses som en eftergift och inte en överenskommelse. Det skriver Hannah Stutzinsky.
Sent under söndagskvällen (27/7) skakade EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen hand med president Donald Trump, inför blixtrande kameror och med belåtna miner från dem båda. Han sitter avspänd och självsäker, hon lyser stolt och rör sig fogligt. Han beskriver avtalet i olika superlativ och hon berättar om hur avtalet kommer medföra förutsägbarhet och stabilisering.
Men en generell tull på 15 procent är långt ifrån något för kommissionen att vara stolt över. Det är en tullsats som kommer omöjliggöra för en del producenter att överhuvudtaget exportera till USA och företag med internationella värdekedjor – som är marknadsledande i en fri marknad – riskerar att gå omkull i stället för att utvecklas. Det är emellertid inte kantringen av marknadens kärnmekanism som är det mest allvarliga med avtalet som von der Leyen signerat, utan självuppgivelsen.
EU har tvärtom en stark konkurrenskraft på flera sätt.
Det senaste året har europeiska ledare själva frammanat bilden av att USA varit draghunden för den kälke som de europeiska ländernas teknologi, välstånd och säkerhet vilat på. Bilden stämmer delvis, det har funnits bättre förutsättningar för innovatörer att snabbt utveckla sina produkter och ta dem till marknaden på andra sidan Atlanten. Men det är långt ifrån den korrekta helhetsbilden. Nationalekonomen Harry Flam visar exempelvis i en artikel till institutet SIEPS att BNP per arbetad timme rensat för skillnader i inflationstakten, prisnivåer och växelkursförändringar ökat med 18 procent sedan 2009 i USA och med 15 procent i EU under samma tid. En tämligen odramatisk utveckling.
Frågan om EU:s konkurrenskraft är något som allt fler länder radar upp som ett fokusområde när de tar över det roterande ordförandeskapet i ministerrådet. Sverige gjorde det våren 2023 och därefter har alla efterföljande länder som innehaft ordförandeskapet förutom Polen följt efter. Det är onekligen viktigt för en handelsunion att hålla frågan om konkurrenskraft högt på agendan, men bara för att något står på agendan betyder det inte att det är en svaghet. EU har tvärtom en stark konkurrenskraft på flera sätt. EU har starka forskningskluster och exportvärden inom läkemedel, likaså gällande tunga maskiner och fordon. Det finns också ett starkt humankapital, hög sysselsättningsgrad och något högre arbetskraftsdeltagande jämfört med USA.
Det farligaste EU:s företrädare kan göra nu är att sätta punkt för tullförhandlingarna.
Det finns med andra ord rätt goda skäl för en amerikansk president att vilja ha starka och friktionsfria handelsflöden mellan marknaderna. Trots detta går von der Leyen, som EU:s främsta företrädare, med på president Donald Trumps initiativ att ta fram ett nytt handelsavtal. Presidentens initiativ bryter mot den ordning som den transatlantiska dialogen bygger på och mot det tillvägagångssätt som politik mellan de demokratiska länderna utförs genom. Därtill väljer hon att åka till den skotska västkusten där presidenten har sin semesterbostad, sannolikt så att han kan hinna med en 9-hålsrunda på kvällen. En nickedocka skulle ha mer agens.
Det är varken produktiviteten eller innovationstakten som är EU:s egentliga svaghet, utan oförmågan att spänna musklerna när det behövs. Det blev tydligt under presskonferensen när von der Leyens största vinst i förhandlingen verkar ha varit att ha fått fram en pappersbit de båda kunde signera. Precis som den tidigare europaparlamentarikern Gunnar Hökmark kommenterat är det inte ett bra avtal “bara för det kunde varit sämre”. Inte minst är von der Leyens lättköpthet ett svek mot de enskilda medlemsländerna. De illustreras bäst av den franska premiärministern Francois Bayrou som valde att använda ordet “underkastelse” i sin första kommentar till avtalet.
En generell tull mot USA på 15 procent är en eftergift, inte ett rättvist avtal. Det farligaste EU:s företrädare kan göra nu är att sätta punkt för tullförhandlingarna och infinna sig som svansviftare till den amerikanska. Det här avtalet måste ses som ett temporärt tillstånd, inte ett nytt normalläge.