Manipulera inte med demokratibegreppet

Den viktigaste politiska konflikten i modern tid har varit den mellan demokrati och diktatur. När den allmänna och lika rösträtten fick sitt genombrott för cirka 100 år sedan fanns det naturligtvis debattörer som ifrågasatte utvecklingen. Sedan dess har demokratin varit så framgångsrik att dess motståndare sällan öppet bekänner sig till diktatur. I stället säger de sig vara anhängare av verkligt folkstyre i motsats till den skenbara demokrati som finns i länder som USA eller Sverige.

Rötterna till denna inställning kan föras långt tillbaka i idéhistorien, inte minst till Jean-Jacques Rousseaus uppfattning om den sanna ”allmänviljan”, som är annorlunda än de faktiska opinionerna.

Den positiva laddningen i ordet demokrati fick till och med diktaturen i Östtyskland att kalla sig ”Tyska demokratiska republiken”. Despoter som Robert Mugabe i Zimbabwe har försökt få legitimitet genom att tillåta val med flera kandidater, vars resultat sedan inte har respekterats.

Det allvarligaste angreppet på den västerländska demokratin på senare tid har kommit från en amerikansk president.

Det allvarligaste angreppet på den västerländska demokratin på senare tid har, märkligt nog, kommit från en amerikansk president. Att Donald Trump inte har accepterat valresultatet 2020 är unikt och chockerande. Trump beskriver sig naturligtvis inte som en motståndare till demokratin. I stället ser han sig som representant för den sanna folkviljan. När han höll sitt installationstal 2017 beskrev han sitt tillträde som en unik händelse, eftersom makten inte bara som vanligt överflyttades från det ena partiet till andra. Nu flyttades makt från Washington tillbaka till det amerikanska folket.

Har man den inställningen blir det svårt att acceptera att en majoritet av folket faktiskt har röstat för en annan kandidat. I stället förde Trump fram konspirationsteorier om valfusk. Dessa teorier har haft anhängare också i Sverige. Den 4 november skrev sverigedemokraten Björn Söder på Twitter: ”När Trump såg ut att vinna dök det helt plötsligt upp hundratusentals valsedlar till Bidens favör. Republikanska observatörer nekades att granska valsedlarna och helt plötsligt vann Biden.”

På senare år har nationalistiska och högerpopulistiska så kallade alternativmedier vuxit sig starka. Där finner man ofta uppfattningen att Sverige inte är någon verklig demokrati, att etablissemanget bestämmer utan att ta någon hänsyn till folkviljan, att det inte finns någon egentlig yttrandefrihet eftersom det är förbjudet att diskutera migrationspolitiken. Dessa åsikter kombineras inte sällan med konspirationsteorier om att västvärlden styrs av en liten grupp ”globalister”.

Uppfattningen att den västerländska demokratin är rutten är naturligtvis inte ny. Den var vanlig hos till exempel 1968-vänstern. Då var Herbert Marcuse en populär filosof, som översattes till svenska. Han beskrev det politiska systemet i väst som en form av totalitarism, den förmenta pluralismen var i själva verket ”repressiv tolerans”.

I den populära boken En orättvis betraktelse (1966) hävdade Göran Palm att det inte finns några demokratier i världen, det finns bara bra och dåliga diktaturer. Till den förra kategorin räknade han Kina och Nordkorea.

I ett debattinlägg, omtryckt i samlingen Skriftställning (1968), angrep Myrdal en svensk lärobok för grundskolan därför att den hade hävdat att Sverige är en demokrati. Detta är borgerlig propaganda, menade han. Vi har inte valt Wallenberg. Mot slutet av sitt liv skrev Myrdal i den högerextrema tidningen ”Nya tider”.

En orsak till att Palms och Myrdals idéer kunde få ett sådant inflytande var att Olof Lagercrantz blev chefredaktör på Dagens Nyheter. I en intervju 1986, efter att han hade pensionerats, hävdade Lagercrantz att det är fel att använda uttryck som den ”fria världen” eller ”fria pressen”. Vår värld styrs av opersonliga marknadskrafter. Regeringar och parlament är inte mycket mer än ”löss i pälsen på en mammut”. Den offentliga debatten är därför meningslös.

Vad man kan lära av dessa exempel är också att det är viktigt att vara noggrann med demokratibegreppet.

Vad man kan lära av dessa exempel är inte bara att demokratin är skör och behöver försvaras, som det brukar heta i högtidstalen, utan också att det är viktigt att vara noggrann med demokratibegreppet.

Professor Herbert Tingsten var en av de mer framträdande svenska demokratidebattörerna under 1900-talet. På 1920- och 30-talen vistades han i perioder i Italien, Tyskland och Spanien, och där såg han på nära håll demokratins kris. Han skrev böcker om nazism och fascism, och som chefredaktör för Dagens Nyheter 1946–59 skärpte han tidningens linje gentemot Sovjetunionen.

År 1945 gav Tingsten ut boken Demokratiens problem. I den konstaterar han att tron på demokratin inte är en politisk åskådning i samma mening som till exempel konservatism, liberalism och socialism: ”Den innebär en uppfattning om statsstyrelsens form, om tekniken för politiska avgöranden, icke om de statliga beslutens innehåll […] Den kan alltså betraktas som ett slags överideologi, i den meningen nämligen, att den är gemensam för skilda politiska åskådningar. Man är demokrat, men därjämte konservativ, liberal eller socialist.”

Många debattörer har frestats att baka in sina egna favoritfrågor i demokratibegreppet.

Det är viktigt att hålla fast vid denna definition: Demokratin är en form, inte ett innehåll. Många debattörer, från skilda politiska läger, har frestats att baka in sina egna favoritfrågor i demokratibegreppet. Det har till exempel hävdats att det är demokratiskt med en generös flyktingpolitik och odemokratiskt med en restriktiv politik. Att försöka tysta motståndare till invandring, till exempel genom att sabotera Sverigedemokraternas möten, kan då paradoxalt nog beskrivas som ett försvar för demokratin.

År 1996 ifrågasatte den tidigare SAF-ordföranden Curt Nicolin om Sverige var en demokrati, eftersom vi hade så höga skatter. Socialdemokraterna har i modern tid haft en unik maktposition i Sverige och periodvis haft långtgående socialiseringsplaner, till exempel genom förslaget om löntagarfonder. Olika borgerliga politiker och skribenter har gjort viktiga insatser för att förhindra en utveckling åt fel håll. Men kritiken mot Socialdemokraterna bör framföras utan lättköpta paralleller till DDR, som innebär en relativisering av kommunismens brott.

Ingen demokrati är perfekt. Det är naturligtvis viktigt att ifrågasätta åsiktskorridoren och den politiska korrektheten, att diskutera hur medborgarnas reella inflytande kan öka, hur kvaliteten på besluten och debatten kan förbättras. Men man måste göra det utan att manipulera med demokratibegreppet.