Utblick Krönika
Mannen bakom Trumps massdeportationer
Trumps massdeportationer handlar inte om gränspolitik i traditionell mening, utan om att försöka förändra landets demografiska sammansättning. Janerik Larsson skriver om Stephen Miller, arkitekten bakom Trumpadministrationens stora migrationsprojekt.
Stephen Miller är officiellt Vita husets biträdande stabschef. I praktiken är han arkitekten bakom Trumpadministrationens stora migrationsprojekt – ett projekt som inte handlar om att kontrollera gränsen, utan om att på ett djupgående sätt förändra USA:s befolkningssammansättning. Varje chef inom Department of Homeland Security (DHS) – oavsett namn och titel – rapporterar till honom.
När Trump avskedade Kristi Noem som minister för inrikes säkerhet i mars och ersatte henne med senatorn Markwayne Mullin, tolkade många det som ett tecken på att administrationen dragit ned på ambitionerna.
Demokraterna hoppades att det civila motståndet i Minneapolis – där ICE-operationer ledde till dödsskjutningar – hade bromsat administrationen. Trumps mer extrema anhängare oroade sig å sin sida för att presidenten tappat modet. Båda sidorna hade fel. Millers agenda är densamma.
Detta är den bild jag ser baserad på rapportering från The Atlantic, CNN, Axios och andra medier. Jean Guerrero ger i boken Hatemonger (2020) en detaljerad bild av den vite nationalisten (i praktiken rasisten) Stephen Miller. Boken beskriver hans karriär från skolåren till det nära samarbetet med Donald Trump.
Målet om en miljon deportationer per år är inte ett politiskt slagord utan en konkret siffra som är inskriven i lag. Den så kallade ”One Big Beautiful Bill Act”, som Trump undertecknade den 4 juli 2025, lagfäste just detta mål. United States Immigration and Customs Enforcement (ICE) har en ordinarie årsbudget som uppgår till 5,3 miljarder dollar – men lagen tillförde nästan sex gånger det beloppet, 30 miljarder dollar, enbart för arresteringar och deportationer.
Under Kristi Noems 14 månader som minister genomfördes ungefär 400 000 deportationer – en bra bit under målet. Mullin ärver nu ett snabbt växande apparat med enorma resurser.
Miller driver sedan länge på för att bygga upp ett maskineri som ska göra massdeportationer möjliga i den skala han eftersträvar.
Miller driver sedan länge på för att bygga upp ett fysiskt och organisatoriskt maskineri som ska göra massdeportationer möjliga i den skala han eftersträvar. Det handlar om ett sammanhängande system av anläggningar, personal och juridiska befogenheter.
Nästan ett dussin lagerbyggnader som byggs om till megafängelser – en del med kapacitet för 10 000 intagna. 12 000 nya ICE-tjänstemän är under utbildning, vilket mer än fördubblar ICE:s styrka. Cirka 800 nya samarbetsavtal med lokala sheriffkontor och polismyndigheter har ingåtts och en ny flotta av deportationsflygplan anskaffas. Juridiska segrar i två appellationsdomstolar ger ICE rätt att hålla invandrare i förvar under pågående ärenden – vilket dramatiskt ökar antalet deporterbara.
Det övergripande systemet liknar ett distributionsnätverk: mindre anläggningar på 1 500 platser som sedan matar in internerna i större förvarsanläggningar med 5 000 till 10 000 platser, varifrån deportationerna genomförs.
Miller håller dagliga konferenssamtal med DHS-ledningen och cheferna för andra federala myndigheter, och kräver uppdateringar om allt: takten i ICE:s rekrytering, antal dagliga gripanden med mera. Han är känd för att skrika åt underordnade när siffrorna inte stämmer med hans agenda.
I maj 2025 satte Miller ett mål om 3 000 gripanden per dag – något som aldrig tidigare uppnåtts. Pressen på ICE-handläggarna har lett till att de inte bara griper papperslösa utan även personer med laglig vistelserätt i landet och i en del fall griper man även amerikanska medborgare.
Skräck används medvetet som ett verktyg.
Skräck används medvetet som ett verktyg. Deportationer av venezuelaner till ett högsäkerhetsfängelse i El Salvador – trots att den oberoende analysen visar att den stora majoriteten inte hade brottslig bakgrund – syftade till att sprida fruktan i invandrarsamhällen och uppmuntra till ”självdeportering”. Administrationen satsade även tungt på annonskampanjer med samma budskap.
Den formella hierarkin ser ut så här: presidenten, sedan DHS-chefen, sedan Tom Homan som ansvarar för gränsen, sedan ICE. Men den verkliga maktordningen är en annan. Miller ses av demokrater och republikaner i kongressen, av tjänstemän och av analytiker, som den faktiska beslutsfattaren. Noem uppgavs ha sagt till en kollega: ”Allt jag har gjort, har jag gjort på direktiv från presidenten och Stephen.”
Officiellt handlar agendan om att deportera dem som vistas olagligt i USA. Men ambitionen är en annan. I slutet av 2025 publicerade DHS ett inlägg på X som refererade till ett ”fredligt Amerika efter 100 miljoner deportationer”. Det är en siffra som omöjligen kan avse enbart papperslösa, vars antal uppskattas till 11–12 miljoner.
Parallellt driver Miller också på för att utmana en 44 år gammal dom från Högsta domstolen som garanterar alla barn – oavsett immigrationsstatus – rätten till skolgång. Administrationen argumenterar också inför Högsta domstolen för att avskaffa rätten till medborgarskap för den som föds i USA, en rätt som är garanterad i det 14:e tillägget till konstitutionen sedan 1868.
Detta handlar inte om gränspolitik i traditionell mening, utan om ett försök att strukturellt omdana landets demografiska sammansättning – ett mål som hittills ansetts ligga utanför den politiska möjlighetens gränser i USA.
Mullin kan som ny minister tona ner retoriken. Homan kan som chef för ICE byta taktik från spektakulära räder till mer målinriktade insatser. Men pengarna är redan anslagna, infrastrukturen byggs, rekryteringen pågår och lagen är stiftad. Och Stephen Miller är kvar vid rodret – och hans agenda har, åtminstone på papperet, ännu inte mött ett avgörande juridiskt eller politiskt hinder.
Intensiteten i Millers arbete påverkas nu säkert av möjligheten att mellanårsvalet i november leder till att den Trumptrogna majoriteten i representanthuset och senaten försvinner. Men Donald Trump (och Stephen Miller) kommer säkert även därefter att söka driva sin politik vidare med hjälp av de anslag som beslutats och Trumps åsikt att hans exekutiva ordergivning är det enda som räknas i maktutövningen i USA.