Ekonomi Krönika
Med motorsåg i socialismens djungel
Javier Mileis radikala reformer har vänt Argentinas ekonomi från fritt fall till tillväxt. För en gångs skull kan ingen ifrågasätta vilken medicin som behövs i en förfallande ekonomi. Det kan bli inspiration inte bara för grannländerna, utan även för Sverige, skriver Joakim Broman.
Att reformera en förfallen ekonomi där incitamenten sedan länge snedvridits, där sparsamhet, flit, företagande och investeringar lönar sig sämre än svartjobb, bidragsfusk, skatteflykt eller korruption, är ofta både mödo- och otacksamt. Detta trots att receptet på flera sätt är ganska enkelt. Skattesystemet måste ge ekonomiska drivkrafter till arbete och företagande. Bidrag kan inte löna sig mer än arbete och får inte heller ge enkla möjligheter till fusk eller överutnyttjande. Statliga regleringar som motverkar fri prisbildning, skapar köbildning eller hindrar framväxten av vissa branscher måste avvecklas. Budgetunderskott och statsskuld måste minskas till hållbara nivåer, och snedvridande subventioner avskaffas. Statsförvaltningen kan därtill behöva omdaning, där korrupta element rensas ut eller där en ren kulturförändring måste till.
I Sverige genomfördes ett sådant mycket omfattande reformarbete av Bildt-regeringen 1991–94. Den fasta växelkursen, som alltför ofta lockat regeringar att underminera hushållens köpkraft för att försöka gynna exportindustrins konkurrenskraft, avvecklades. Skatter sänktes och branscher som telekom avreglerades. En del av reformerna genomfördes i samarbete med Socialdemokraterna. Under Göran Persson fullföljdes saneringen av statsfinanserna och genomförandet av det finanspolitiska ramverket, som gjorde slut på budgetunderskotten, lade statsskulden på en rimlig nivå och upprättade en rimlig budgetprocess i riksdagen.
Men otack är som sagt reformatorns lön. När den borgerliga regeringens reformer efter sex år lett till nya rekordår för den svenska ekonomin – tillväxten under perioden efter 1994 var lika hög som efter andra världskriget – ställde sig den socialdemokratiska statsministern Göran Persson och klappade sig belåtet på axeln. Den fina tillväxten, de stigande reallönerna, de sunda statsfinanserna var enligt Persson resultatet av socialdemokratins hårda ansträngningar att städa upp efter den borgerliga regeringens röra. Till och med det svenska IT-undret kunde man enligt Persson tacka Socialdemokraterna för, trots att de nya företagen vuxit fram i spåren av det rivna telemonopol som S hade velat behålla. Anne Wibble, folkpartistisk finansminister och kvinnan som både beställde och genomdrev det mesta av den legendariska Lindbeckkommissionen, glömdes bort.
Till och med det svenska IT-undret kunde man enligt Persson tacka Socialdemokraterna för.
Det svenska exemplet är långt ifrån det enda där politiker tagit åt sig äran av en utveckling de inte haft något att göra med (eller till och med motarbetat), eller tvärtom, skjutit ifrån sig skulden för en utveckling de frammanat. Det hör till politikens natur att framhäva förträffligheten i den egna politiken, och den ekonomiska vetenskapen är tillräckligt komplex för att det ska gå att grumla bilden om vad som faktiskt fungerar.
Avregleringar och skattesänkningar kan ge synliga effekter först efter några år, när nya investeringar lett till växande företag, nya jobb och skatteintäkter, och då kanske den politiska majoriteten är utbytt. I hyfsat rika samhällen är det inte heller säkert att en växande ekonomi märks särskilt tydligt. Man kan förstå varför Anne Wibble med viss ironi i rösten luftade tanken om att man borde ha en examen i nationalekonomi för att få rösta i val.
Det är ofta relativt enkelt att så tvivel om vad som orsakat en ekonomisk kris eller negativ utveckling, liksom en eventuell vändning. Och det är precis det som gör utvecklingen i Argentina så intressant att följa.
***
Ingen kan nämligen tvivla på att det är ett sammelsurium av regleringar, drakoniska skatter, subventioner, bidragsfusk och korruption som drivit Argentina till ruinens brant. 2020 ställde den argentinska staten in betalningarna på sina lån, en nollställning som inte medförde någon självinsikt hos den peronistiska elit som styrt landet huvuddelen av de senaste 35 åren. Snart var budgetunderskotten tillbaka på höga nivåer, sedelpressarna gick varma och inflationen steg följaktligen. Under 2023 eskalerade situationen till krisnivå, mot slutet av året var årstakten för inflationen över 1 400 procent. I stället för åtstramningar valde peronistregeringen att avskaffa inkomstskatten i ett desperat försök att dela ut valfläsk.
Den självförvållade ekonomiska krisen bäddade för Javier Milei och hans motorsåg. Och det reformarbete som påbörjades då är – kanske – början till en sällan skådad tvärvändning av en ekonomi. Som Timbros egen Argentina-expert Rutger Brattström noterade i en av förra årets många informativa artiklar, rapporter och X-trådar vändes det kraftiga budgetunderskottet – 13 procent av BNP under 2023 – till överskott redan i januari 2024, månaden efter att Milei tillträtt.
Milei avskaffade hyresregleringen – vilket ledde till att hyrorna föll med så mycket som 40 procent i Buenos Aires – och inledde en översyn av sjukpensionen som avslöjade och stoppade enorma mängder bidragsfusk. Han tillsatte en avregleringsminister som avskaffat eller föreslagit avskaffande av en rad märkliga lagar, privilegier och regleringar: krav på researrangörer att visa statlig turismreklam, gratis parkering för parlamentsledamöter, subventionerade resor för skådespelare i teatersällskap, krav på tillstånd för att i olika syften använda kartor över Argentina. Brevduveägare behöver inte längre registrera födelseår för tävlingsduvor hos brevduvefederationens nationella register över brevduvors utveckling och potential.
Bränsle-, lokaltrafik och energisubventioner avskaffades eller trappades ned, valutan devalverades (först kraftigt och sedan gradvis) för att spegla den verkliga växelkursen mot dollarn, och reallönerna föll. Chockterapi är sällan roligt, och fattigdomen ökade inte oväntat till en början.
Det remarkabla är dock de många indikationer som finns på att utvecklingen i Argentina redan vänt.
Det remarkabla är dock de många indikationer som finns på att utvecklingen redan vänt. Andelen argentinare som lever i fattigdom var 34 procent för fjärde kvartalet 2024, jämfört med 42 procent när Milei tillträdde och 53 procent under våren 2024. Inflationen i december var 2,7 procent, och ekonomiska bedömare spår en tillväxt på 5–6 procent under 2025. Investmentbanken JP Morgans landriskbedömning, som mäter risken för investeringar i olika länder genom att jämföra räntegapet på statsobligationer i olika länder, har fallit under 500 punkter, jämfört med höjden på 2 500 punkter i slutet av 2023. De utländska investeringarna har också mycket riktigt ökat och är nu på den högsta nivån som uppmätts på 2000-talet.
Men det finns ett (eller flera) kanske. I slutet av veckan kom uppgifter om en riksrättsprocess riktad mot Milei relaterad till kryptoaffärer. Mileis parti har inte majoritet i parlamentet och har därför inte kunnat genomdriva en större skattereform. Man har avvaktat med en dollarisering av rädsla för att inflationen ska återkomma.
På längre sikt är det troligen de två reformerna som blir avgörande för om förtroendet för den argentinska ekonomin ska återupprättas. Utan en skattereform kommer drivkrafterna för arbete och företagande fortsatt att vara svaga. En dollarisering är antagligen enda utvägen för att förhindra framtida regeringar från att finansiera kraftiga budgetunderskott med nytryckta pengar.
Av de skälen blir, som även Rutger Brattström konstaterat, mellanårsvalet i oktober ett ödesval. Lyckas Milei säkra en majoritet och behålla framåtdriften i sitt reformprojekt kan Argentina bli en ekonomisk oas på en kontinent som till stor del präglats av ekonomisk eftersatthet, inflation, korruption och socialistiska experiment. Grannländernas väljare kommer att titta förundrat på utvecklingen och fråga sig om liberalismens och marknadsekonomins skamfilade rykte i Latinamerika verkligen är berättigat. Lyckas Milei kommer det framför allt att vara otvetydigt vad som förändrade allt. Inga peronister kommer att kunna ta åt sig äran.
Och det väcker frågan om Sverige har något att lära av Milei och Argentina. En avregleringsminister kunde vara en början. Men det finns även skäl att fundera på om lagstiftnings- och budgetprocesserna skulle kunna ändras. Fler undantag från beredningskravet, fler solnedgångsklausuler på regleringar och förbud, möjlighet att ta in dynamiska effekter i budgetprocessen (som Erik Lakomaa skrev om i Smedjan nyligen) är bara några idéer. Det är kanske svårt att föreställa sig några motorsågar plockas fram i den försiktiga svenska politiken, men det vore uppfriskande om någon åtminstone kunde vifta med en häcksax.