Med Norden för Europa

Nordismen ”är inte bara bakåtsträvande, utan gravt impotent”. Den ”gör oss tråkigare, provinsiella men också mindre kapabla att lösa vår kontinents verkligt stora frågor”.

Det låter ju inte alls bra.

När Carl-Vincent Reimers vänder sig emot den ”Norden-feber” som drabbat svensk samhällsdebatt ser han en vilja att ”sälja den europeiska BMW:n för en nordisk flakmoppe”.

Norden är ett stickspår. De problem vi har att hantera ligger på europeisk nivå och måste finna sina lösningar inom det europeiska sammanhanget. Norden är och har alltid varit de antieuropeiska krafternas avledande manöver:

För bakom den harmlösa fasaden av hygge och problemfri likhetskultur flyttar nordismen tyst debattens fokus, bort från att bygga ett starkt Europa. Och det i en tid när vi nordbor behöver detta fokus som mest.

Det låter som sagt inte alls bra. Om det nu hade varit fallet. Lyckligtvis är det inte det.

Reimers har rätt i att Norden som politiskt projekt länge antingen var självklart eller irrelevant. Passunionen och den gemensamma arbetsmarknaden fungerar så väl att de knappt märks och större nordiska politiska projekt som Nordek och Skandek föll på sin egen irrelevans i det europeiska perspektivet, och på att de nordiska länderna hade olika agendor.

Passunionen och den gemensamma arbetsmarknaden fungerar så väl att de knappt märks.

Men skälet för att stärka det nordiska samarbetet handlar inte om att återupprätta Nordek eller Nordsat. Fördelen med ett stärkt nordiskt samarbete ligger inte i att vi ska fjärma oss från det europeiska, utan att vi genom att vara integrerade i de större europeiska och transatlantiska sammanhangen tillsammans kan påverka dessa i den riktning som jag förstår även Carl-Vincent Reimers önskar. Den nordism jag förespråkar syftar till att stärka Europa. Den riktar sig utåt mot europeisk försvarsförmåga och konkurrenskraft, inte inåt mot Norden som ett insulärt punschdoftande ”studentikost jippo” (för att låna Reimers inte odelat smickrande bild av nordismen).

***

Samtliga fem nordiska länder är med i Nato. Samtliga är antingen medlemmar i EU eller helt integrerade i EES. Den nuvarande norska politikergenerationen kommer antagligen ha svårt att mäkta med ett fullvärdigt medlemskap, minnena från de två folkomröstningarna lever kvar. Samtidigt fördjupar Oslo samarbetet med unionen på områden också utanför ekonomi och handel. Europeisk konkurrenskraft och utrikespolitisk koordinering är i allra högsta grad en viktig fråga för Norge. 

Då vi dessutom har en hyggligt gemensam syn på avgörande frågor för Europa är Norden mer linjerat i relation till EU och Nato än någonsin tidigare. Det är Kristersson, Fredriksen och Stubb. Inte Fälldin, Jørgensen och Kekkonen.

Norden har ett antal styrkepositioner som möjliggör ett ledarskap i Europa. Om vi är villiga att axla det ansvaret.

I en rapport jag publicerade för Frivärld i april argumenterar jag för att det nordiska samarbetet är viktigt för att det gör Europa starkare. Att det är en plattform för Sverige för att ta det ansvar i det europeiska samarbetet som vi inte har varit villiga eller kapabla att fullt ut ta sedan vi blev medlemmar för trettio år sedan. 

Norden har ett antal styrkepositioner som möjliggör ett ledarskap i Europa. Om vi är villiga att axla det ansvaret. De handlar inte främst om ”hygge” eller ”tillit”, även om också det får bokföras på pluskontot, utan om annat: 

• Vi är stabila demokratiska rättsstater utan systemhotande extrempartier. I Sverige är såväl Sverigedemokraterna som Vänsterpartiet för vårt stöd till Ukraina och de krafter som vill att vi lämnar Nato eller EU är svaga.
• Vi är mer innovativa, konkurrenskraftiga och företagsamma än Europa i övrigt. 
• Vi rankar högt vad gäller livskvalitet, lycka etc. 
• Vi genomför målmedvetna upprustningar av våra försvar. 
• Vi har en hygglig samsyn kring frågor som rör frihandel, regelliberalisering etc.
• Den nordiska länderna har starka band med Storbritannien, är historiskt transatlantister och har goda relationer även med andra länder i västvärlden som Japan, Kanada, Australien, Nya Zeeland och Sydkorea.

Inget av detta är perfekt. Men i ett bredare europeiskt perspektiv gör vi mer rätt än många andra. Och vi borde vara med och forma den europeiska politiken. Reimers viftar bort vår sammantagna ekonomi som ”en droppe i Donau”. Det låter futtigt. Men sanningen är att en sammantagen nordisk ekonomi skulle vara EU:s tredje största efter Tyskland och Frankrike. 

Sanningen är att en sammantagen nordisk ekonomi skulle vara EU:s tredje största efter Tyskland och Frankrike. 

Räkneövningen kan vara bedräglig. Men den visar att Norden är en bas för inflytande. 

Poängen med ett stärkt nordiskt samarbete skulle vara att föra oss närmare varandra. Inte för att blicka inåt, utan för att kunna agera starkare i europeiska och transatlantiska sammanhang. För att bättre uppnå exakt det som Reimers efterfrågar.

Jag tror att det kräver att vi gemensamt är överens om ett antal saker:

• Ett vidgat Nordenbegrepp som också inkluderar de baltiska staterna och Polen. 
• Ett stärkt militärt och försvarsindustriellt samarbete för att göra Natos norra flank starkare.
• Ett fokus på vad vi kan göra på det ekonomiska området för att stärka europeisk konkurrenskraft.
• En stärkt politisk samordning på områden som infrastruktur, energi, forskning och utbildning.
• Samnordisk tolkning och implementering av europeisk lagstiftning.

Inget av detta utgör ett alternativ till vad som behöver åstadkommas på europeisk nivå. Men det ökar möjligheterna att den europeiska utvecklingen går i den riktning vi önskar.

Att stärka det nordiska samarbetet är att ta ansvar för Europa.