Rutger Brattström i Argentina:
Med väskan full av peso
Utblick Reportage
I ett land där man behöver ryggsäck för att växla pengar och småföretag måste lämna in 1 500 deklarationer om året är behoven av ekonomiska reformer enorma. Rutger Brattström kånkar runt på pesos och betraktar Javier Mileis försök att hantera de omfattande problemen.
Efter att ha köat länge kommer jag till slut fram till kassan. Damen bakom plexiglaset får en trött, glansig blick när hon inser att jag fört över 5 000 kronor som jag nu vill ta ut i peso. ”Har du en väska?” frågar hon. Jag klappar på min lilla midjeväska som jag hängt över ena axeln innanför jackan. Hon skakar på huvudet och suckar medan hon lastar upp bunt efter bunt med 500-peso-sedlar på disken.
Den inflation som härjat i Argentina har lett till att priserna har ökat med nästan 300 procent det senaste året. Sedlar som tidigare var användbara är bokstavligen inte längre värda lika mycket som pappret de är tryckta på. Regeringen har svarat med att trycka den nya valören tiotusen peso (ungefär 80 kronor), och tjugotusen peso (160 kronor) är på väg. De stora valörerna är dock fortfarande ovanliga. De vanligaste sedlarna i cirkulation är tusen och femhundra peso, värda 8 respektive 4 kronor.
Min lilla väska blir snabbt proppfull. Jag behöver trycka in sedelbuntar i jackans alla fickor och det är precis så att de får plats. Med sprängfyllda bröstfickor känner jag mig som en Michelin-gubbe när jag promenerar tillbaka till hotellet för att dela upp pengalasten med min reskamrat Carissa.
Att mäta inflationen på årsbasis blir dock missvisande för att ge en bild av nuläget. Sedan Javier Milei tillträdde i december förra året har den månatliga inflationen snabbt sjunkit från 25 procent till att stabilisera sig kring fyra. Internationellt sett är det så klart högt, men mycket av prisökningarna nu drivs av borttagna eller nedtrappade subventioner. Att ta bort elsubventionerna som har uppgått till hela 95 procent av elpriset ökar inflationen, men det kan ändå vara nödvändigt för att priset ska spegla utbud och efterfrågan, samt för att statens budget ska gå ihop.
Och budgeten går faktiskt ihop nu. Januari i år var den första månaden sedan 2008 som den argentinska staten gjorde ett plusresultat. Ännu har ingen månad uppvisat röda siffror. Man ser också att avregleringarna börjat ge resultat. Efter att hyresregleringen togs bort i januari har hyrorna sjunkit med 40 procent i reala termer och utbudet av hyresrätter i Buenos Aires har ökat med över 300 procent.
Efter att hyresregleringen togs bort i januari har hyrorna sjunkit med 40 procent i reala termer.
Samtidigt är långtifrån allt frid och fröjd i den argentinska ekonomin. Enligt landets statistikmyndighet levde över hälften av befolkningen i fattigdom under första halvan av 2024. Några av de viktigaste reformerna som Milei utlovade, som skrotade valutarestriktioner och dollarisering, lyser dessutom med sin frånvaro.
Officiellt ska man kunna köpa en dollar för omkring 950 peso. Växelkursen finns dock bara på pappret. Den argentinska centralbanken har inte tillräckligt stora valutareserver för att kunna tillhandahålla dollar till dem som vill köpa. Internationella bolag som verkar i Argentina och gör vinst, får sina pengar fastlåsta i peso. När de handlar med utlandet kan de inte betala i utländsk valutor, eftersom de inte kan få tag på dem. Högen med peso och högen med obetalda fakturor växer samtidigt.
***
Iván Carrino är en ung professor i nationalekonomi vid Buenos Aires statliga universitet. Han förklarar varför regeringen inte har tagit bort de skadliga restriktioner som hindrar argentinsk handel och gör att företag tvekar inför att investera i landet.
– Man säger att man är rädd för hyperinflation, men det är inte sant. Att lyfta restriktionerna skulle öka inflationen rejält under en månad medan obalanserna jämnar ut sig och de låsta peso-tillgångarna lämnar landet. Den kommer inte fortsätta på den höga nivån efteråt, och det behöver inte skapa en större störning. Nej, den verkliga anledningen att restriktionerna är kvar är för att det är politiskt obekvämt att ta bort dem. Sjunkande inflation är det enda positiva som regeringen kan visa upp för väljarna just nu.
Enligt Iván är det en riskabel strategi att inte lyfta valutarestriktionerna så fort som möjligt.
– Det finns en risk att det skapar mer inflation totalt sett, om än utspritt över en längre tid. Varje dag som det här fortsätter lider vår handel av allt trassel.
På det stora har Iván hopp om att det kommer gå bra och han förstår till viss del varför avregleringen av valutan dröjer.
– Den tidigare högerregeringen under Mauricio Macri (Argentinas president 2015–2019, reds. anm) hade liknande dilemman och valde att lyfta valutarestriktionerna för tidigt. Skillnaden är att Macri aldrig fick kontroll på finanserna och aldrig skapade ett budgetöverskott. Man har lärt sig fel läxa. Samtidigt har Milei ett mycket erfaret team omkring sig och de har satt upp bra mål – få ner inflationen, stabilisera och liberalisera.
”Vi måste stänga centralbanken och kasta bort nyckeln.”
Enligt Iván är det pragmatiskt, givet det svaga stödet i parlamentet, att driva en traditionell ortodox ekonomisk politik i början. Det stora målet med Mileis libertarianskt inspirerade politik är dock att dollarisera, stänga centralbanken och förskona Argentina från sina återkommande populistiska konjunkturcykler som kommit till följd av den flitigt använda sedelpressen.
– Vi måste stänga centralbanken och kasta bort nyckeln. Är det en perfekt lösning? Nej. Men en imperfekt lösning är bättre än ingen lösning alls.
Iváns kritiska men i grunden positiva syn på politiken delas av många nationalekonomer. En som inte håller med är Roberto Cachanosky. I landet där ekonomer betraktas som rockstjärnor spelas flera av Robertos låtar på topplistan. Utöver sin forskning har han varit kolumnist i flera av Argentinas största tidningar, haft sitt eget tv-program och är en av Javier Mileis största kritiker – från höger. Roberto möter mig och Carissa på en anrik restaurang i den hippa stadsdelen Recoleta, vi hinner knappt slå oss ner innan en strid ström av ord sprutar ur den äldre, frisyrbefriade mannen.
– Jag känner Milei personligen. Han är helt galen och han ljuger. Han har lovat en hel mängd saker som han visste att han inte kunde genomföra.
Roberto Cachanosky räknar sig igenom en punktlista med lögner och sträcker upp ett finger för varje löfte som presidenten inte hållit.
– Ett! Han lovade att han skulle dollarisera ekonomin omedelbart. Jag vill dollarisera lika mycket som han men centralbanken har inga dollar. Inga dollar alls.
– Två! Han lovade att IMF skulle låna honom pengar för att dollarisera. Det var inte sant.
Roberto Cachanosky räknar sig igenom en punktlista och sträcker upp ett finger för varje löfte som presidenten inte hållit.
– Tre! Han sa att han skulle skära av sig sin arm innan han skulle höja några skatter. Men han har höjt PAIS-skatten (en skatt på att köpa dollar, reds. anm), inkomstskatten och bränsleskatten och han försökte höja exportskatten också.
– Fyra! Han lovade att ta bort valutarestriktionerna, men de är kvar. När man exporterar borde man få 1 500 peso för varje dollar man får betalt från utlandet, men man får bara 900, resten behåller staten.
– Inget av det här är liberalt! Han är ingen liberal!
Sedan jag pratade med Roberto har den informella dollarkursen sjunkit till omkring 1 150 peso per dollar. Det är bättre, men fortfarande ett stort gap till centralbankens formella kurs. Jag sticker in en försiktig fråga om det inte är bra att regeringen tagit tag i budgetunderskottet.
– Jo, det är väl bra, men det är inflationen som har löst problemet åt honom. Priserna har ökat mer än pensionerna och bidragen och på så sätt har staten sparat pengar. Men inte ens det räcker. Hade Milei inte höjt skatterna hade han fortfarande haft ett underskott. Han borde ha minskat utgifterna, inte höjt skatterna. Ingen liberal höjer skatterna!
Under hösten har regeringen sänkt PAIS-skatten från 17,5 till 7,5 procent, och man har lovat att ta bort skatten till årsskiftet som ett steg i att avskaffa valutarestriktionerna.
– Man borde ha tagit bort, eller åtminstone inte inflationsjusterat pensionerna till alla dem som inte tjänat in någon pension själva. Man borde ha stängt ännu fler departement och faktiskt stängt de departement som blev nedgraderade till sekretariat. Man borde ha dragit in bidragen till de 12 miljoner som lever på staten.
Robertos telefon ringer.
– Det är radio. De vill att jag ska kommentera ekonomin i direktsändning. Är det okej om jag tar samtalet?
Vi svarar såklart ja och Roberto för telefonluren till örat. I några minuter pratar han om centralbankens komplicerade låneupplägg och hur det nu leder till underliga konsekvenser samt om hur Milei bara är en traditionell populist, för riktiga liberaler hade aldrig gjort det på det här sättet. När samtalet är avslutat frågar jag om Roberto är orolig för framtiden.
– Jag är mycket orolig. Folk både i och utanför Argentina tror att han står för klassisk liberalism. Många är beredda att se mellan fingrarna när det kommer till all dålig politik, för ”vi har ju åtminstone en liberal vid makten”. För mig är Milei en klassisk auktoritär populist som lärt sig om ekonomi på TikTok och insett att det går hem att skrika om det på tv. Liberalismen är en gimmick som särskiljer honom från de andra politikerna som han kallar ”den politiska kasten” och skyller alla Argentinas problem på. Jag är rädd att liberala idéer kan hamna i en tjugo år lång ökenvandring efter det här. Trump och Bolsonaro är ju knappast liberaler, men Milei har anslutit sig till dem.
”Avregleringsminister Sturzenegger gör också mycket bra saker, även om de ofta är ganska små.”
Samtidigt som Roberto är djupt orolig vill han lyfta att regeringen har gjort en hel del bra saker och att han förstår att regeringen måste fokusera på att vinna mellanårsvalet 2025.
– Att stoppa alla statliga byggprojekt var helt rätt. Där rann det ut mycket pengar i korruption. Liberaliseringen av arbetsmarknaden är också ett steg i rätt riktning, även om det finns mycket kvar att göra. Avregleringsminister Sturzenegger gör också mycket bra saker, även om de ofta är ganska små. Givet att regeringspartiet har så få platser i parlamentet kan man inte få igenom allt. Milei ville sälja alla 50 statliga bolag, men det blev bara fem-sex. Han kommer nog göra mer klassiskt liberala saker om han får möjlighet, men då måste han vinna nästa val. Problemet är att pesons värde kan implodera innan dess. Han måste ta sig till valet utan några omfattande ekonomiska problem, och att behålla valutarestriktionerna hjälper inte.
***
Argentina har inte bara problem med valutan och de stora bidragssystemen. Det är dessutom ett av de svåraste länderna att driva företag i. Vi träffar Gustavo Lazzari som inte bara är en känd argentinsk ekonom som ofta debatterar på tv, han är också företagare själv. I 60 år har hans familj drivit en fabrik som producerar korv, prosciutto och andra köttprodukter. I dag är Gustavo chef för företaget som anställer nästan 50 personer. Han träffar oss på ett café i centrala Buenos Aires för att förklara hur det över huvud taget kan finnas företag i landet. När Världsbanken senast räknade ihop alla skatter som ett genomsnittligt argentinskt företag borde betala om de gör allt rätt, då landade totalen på 106 procent av vinsten.
– Det finns tre sorters bolag i Argentina: de stora som har undantag, de små- och medelstora som inte deklarerar allt och de helt informella som inte finns i några register någonstans. Inget av dem betalar alla skatter.
Gustavos eget företag befinner sig i kategori två. Inget av dessa företag deklarerar alla sina intäkter, förutom Gustavos såklart. En vanlig modell är att 30 procent av försäljningen är dold.
Argentina har skatter på omsättning i tre nivåer, kommun, provins och stat. På den kommunala nivån kan mindre företag som Gustavos förhandla till sig avbetalningsplaner på skatten. Lokalpolitikerna vet att de inte får in någon skatt alls om bolaget går i konkurs och att betala senare blir praktiken en skattelättnad på grund av inflationen.
Större företag behöver skicka in omkring 1 500 deklarationer per år, sex formulär per arbetsdag.
Dessutom har alla de tre nivåerna egna byråkratier och det kan krävas tillstånd från alla för enkla saker som sophantering. Större företag behöver skicka in omkring 1 500 deklarationer per år, det är sex formulär som ska fyllas i per arbetsdag. Totalt behöver exempelvis Gustavo tjugosex olika tillstånd för att transportera sina köttprodukter till återförsäljare runt om i landet, och då har han valt bort några provinser som är för krångliga. En ansenlig andel av den argentinska arbetsmarknaden gör ingenting annat än skickar meningslös information till staten.
De enda företagen som gör allt helt enligt lagar och regler i Argentina är de stora internationella bolagen, som kunnat förhandla till sig undantag från både skatter och byråkrati. Gustavo är kritisk till att Mileis regering fortsätter undantagspolitiken och inför skattelättnader för investeringar på 200 miljoner dollar eller mer. Han hade hellre sett att skattereglerna gjordes om i grunden och blev lika för alla, men inser att en så omfattande omreglering är svår med tanke på regeringens svaga position i parlamentet.
– 30 procent av verksamheterna i Argentina är helt informella. Det handlar inte bara om små butiker och uberförare. I Buenos Aires och andra större städer kan man hitta hela köpcentrum som inte existerar i formell mening och som bara har öppet på natten.
I grund och botten finns det en konkurrenskraftig råvaru- och tjänsteekonomi i Argentina och Gustavo tror att tillväxten kan komma igång rejält om regeringen lyckas fixa tre saker: ett helt nytt skattesystem, göra sig av med större delen av byråkratin, och reformera den trasiga arbetsmarknaden (hans eget företag kommer exempelvis aldrig skaffa fler än 50 anställda på grund av att facket då får fler representanter och mer makt). På det stora hela tycker han att regeringen är på väg i rätt riktning – men det finns väldigt mycket kvar att göra.
***
Det är inte bara små och medelstora företag som är svåra att driva i Argentina. De internationella storbolagen granskas nog och har inga möjligheter att undvika regelverk och skatter som de små.
Privatchauffören glider upp till mig på trottoaren. ”Ska du till Scania?” Ja, det ska vi. Den svenska lastbilstillverkarens huvudkontor i Argentina ligger 40 minuter från Buenos Aires centrum. Byggnaden omges av ett högt stängsel och besökare behöver passera genom en säkerhetskontroll. Andres Leonard är chef för Scanias hela Amerika-region, han bjuder oss på trerätters lunch i huvudkontorets egen lunchrestaurang.
– Det är väldigt svårt att driva företag här. Den politiska instabiliteten leder till makroekonomiska komplikationer. I 30 år har vi haft systematiska budgetunderskott som först finansierats med lån och sedan med tryckandet av nya pengar. Gång på gång har vi fått skenande inflation. Den här negativa cykeln handlar om mer än penningpressen, det har inte funnits någon som helst medvetenhet om att man inte kan spendera mer än man har.
Scania gör allt enligt reglerna, men för dem ligger skatterna inte på 106 procent. Fordonsindustrin har förhandlat fram undantag med de tidigare regeringarna och deras skatt ligger omkring 45 procent av vinsten. Det är dock svårt att veta på förhand hur mycket skatt man kommer betala, inflationen gör att man inte riktigt vet om det blir 30 eller 55 procent. Trots detta är inflationen inte de internationella företagens största problem.
– För att kunna handla i Argentina måste vi ha en fabrik här, Volvo har inte det och de har behövt lämna den argentinska marknaden. De senaste peronistiska regeringarna satte en kvot på vår handelsbalans så vi har inte kunnat importera delar, ens från våra egna fabriker i Sverige, om vi inte också exporterar. Varje månad har vi förhandlat direkt med regeringen om hur mycket import vi får göra. Vi har ofta haft fordon som stått vid gränsen och väntat på att komma in i landet och säljas.
Valutarestriktionerna har också fått stora konsekvenser.
– Vi har inte kunnat få tag på dollar eftersom centralbanken inte har haft några att sälja till oss. Vi har byggt upp stora skulder till företag i andra länder i och med att vi helt enkelt inte kunnat betala fakturorna. Samtidigt har vi skapat ett allt större berg av pesos här i Argentina. Förra hösten var det väldigt stressigt när vi visste att en devalvering var på väg.
Under 2023 lovade den argentinska centralbanken att man kunde köpa en dollar för omkring 500 peso. Det var dock i praktiken omöjligt att växla sina pengar till den kursen. På den svarta marknaden var en dollar värd det dubbla. Alla kunde förstå att en devalvering var nära förestående, frågan var bara när, och hur stor den skulle bli.
– Vi var tvungna att försöka säkra upp vår balansräkning, det är en riktig konst som kräver mycket kreativitet. Vi kunde låna ut pengar till andra företag som behövde göra investeringar, men som inte ville föra in dollar i Argentina. Eftersom vi angav värdet på lånet i dollar var vi, som långivare, tvungna att betala ränta till låntagaren! Först var det fem procent, men närmare valet gick det upp till femton procent. Det visade sig att det var värt det, vi räddade miljoner av dollar från att försvinna i devalveringen.
Det starka anställningsskyddet skyddar tyvärr ingen utan tvingar ut människor på den svarta marknaden.
Andres är mycket nöjd med den nya regeringen som han menar gjort så gott de kan med en mycket svår ekonomisk situation.
– Regeringen har nu tagit emot de pengar som funnits fångade i landet. Vi har visserligen inte fått några dollar för att betala våra gamla skulder, det finns ju inga. I stället har vi har fått en obligation med ränta som faller ut 2027. Förhoppningsvis är allt annorlunda då. Men när vi gör nya importer har vi nu möjlighet att betala i dollar. Än så länge fungerar det bra och centralbankens dollarreserver håller på att öka.
Det finns dock mycket mer som behöver göras för att den argentinska ekonomin ska börja snurra ordentligt.
– Det absolut viktigaste är arbetsmarknadslagarna. Det måste bli mindre riskfyllt att anställa. Det starka anställningsskyddet skyddar tyvärr ingen utan tvingar ut människor på den svarta marknaden eftersom de inte kan få ett formellt jobb. Dessutom måste skatterna sänkas rejält och utrikeshandeln fungera. Får man igenom det kan Argentina blomstra. De två sista åren på Mileis mandatperiod kommer kunna vara riktigt bra för ekonomin, då kommer han också att bli återvald.
***
Det är inte lätt att reformera en ekonomi som är så överreglerad och överbeskattad som den argentinska. I varje vrå gömmer sig särintressen som har skapat sig fördelar på andras bekostnad. För någon vecka sedan kom avregleringsministern med hela 70 förslag på lagar som han vill avskaffa, och det är bara en start. Antalet lagar och regler som behöver tas bort eller omregleras är oöverskådligt. Regeringen fick bara igenom en tredjedel av sina reformer i sitt stora lagförslag som klubbades i början av sommaren.
Den senaste statistiken över ekonomisk aktivitet visar att ekonomin växer mer än förväntat.
Trots att valutarestriktionerna kväver handeln, byråkratin förlamar företagsamheten och skattesystemet gör det nästintill omöjligt för små företag att följa lagen, finns det vissa tecken på återhämtning. Den senaste statistiken över ekonomisk aktivitet visar att ekonomin växer mer än förväntat, och bryter man ner fattigdomssiffrorna från våren ser man att fattigdomen var högst i början av Mileis presidentperiod för att sedan börja sjunka något. Skattelättnaderna för stora investeringar har också fått effekt och flera stora investeringar i olje-, gas- och gruvindustri har gjorts eller är på gång. Kanske har Argentina nått botten nu och då kan det ju bara bli bättre.
Regeringens arbete med att minska budgetunderskottet, avreglera marknaden och locka stora investeringar visar på en tydlig vilja att förändra. De sjunkande hyrorna, den sjunkande inflationen och de nya investeringarna i olje- och gasindustrin visar att reformerna börjar bära frukt. Samtidigt har regeringen en lång väg kvar att gå, och den bristande politiska uppbackningen i parlamentet gör att varje steg framåt kräver hårda kompromisser.
Det är i detta klimat av både frustration och försiktig optimism som Gustavo Lazzari och andra företagare verkar. Och trots att många av hans landsmän fortfarande lever i fattigdom, finns det de som börjar tro på en ny väg framåt, även i de mest oväntade grupperna i samhället.
När Gustavo Lazzari reser sig för att lämna caféet där vi intervjuat honom blir han stoppad av en äldre dam. Hon uppskattar Gustavo på tv, ”jag och mina väninnor har blivit libertarianer” säger hon med ett leende.
Om till och med pensionärer kan bli libertarianer, då kanske förutsättningarna finns att förändra Argentinas ekonomi i grunden?
Omslagsbilden föreställer en marknad i Buenos Aires. Foto: Natacha Pisarenko/AP