Rebecka Undén: Medvetna missförstånd bromsar idéutvecklingen

För tio år sedan skrev Katarina Barrling, docent i statsvetenskap, en krönika med titeln “Ohederliga debattekniker kortsluter debatt”. Där lyfte hon den vetenskapsteoretiska generositetsprincipen, vilken i korthet innebär att söka förstå motpartens argument på ett så rationellt sätt som möjligt. Poängen är inte att snälltolka för att skapa god stämning, utan snarare att främja vetenskaplig rationalitet och undvika logiska misstag. Samma princip borde värnas i den offentliga politiska debatten, menade Barrling. 

Tio år senare är krönikan fortfarande lika relevant och förtjänar att lyftas upp igen. Några exempel från den gångna sommaren visar varför.

När Lovisa Lanryd skrev texten “Backpackingens sanna nota” här i Smedjan bestod inte det huvudsakliga efterspelet av diskussioner om alternativkostnader och huruvida det lönar sig att utbilda sig. Förvisso startades en annan intressant debatt, den om humanioras betydelse för individen såväl som samhället, men artikelns budskap försakades totalt. Vad hade hänt om även vänstern diskuterat alternativkostnader? Fanns det ingen som kunde betrakta frågan ur ett socialdemokratiskt perspektiv?

Havregrynstexten vreds och vändes på under några veckor, utan att Anderssons faktiska budskap bemöttes.

När Lena Andersson konstaterade att svenska barnfamiljer är långt ifrån svältgränsen, anklagades hon för att vara ond. Andersson förnekade inte att det finns familjer där ekonomin tryter eller där barnen går hungriga, utan vidhöll enbart att det är föräldrarnas fel om barnen går hungriga. I texten låg också en kritik mot hur ordet “hunger” använts rent politiskt-kommunikativt. Havregrynstexten vreds och vändes på under några veckor, utan att Anderssons faktiska budskap bemöttes. 

När Caroline von Seth, förbundsordförande för Centerpartiets ungdomsförbund tillika lärarstudent, i ett videoklipp sa “det är ju inte genier som pluggar på lärarutbildningen direkt” såg många rött. Såväl ordförande för Sveriges lärarstudenter, Emelie Fransson, som utbildningsministern, Lotta Edholm, valde att haka upp sig på ordvalet. Fransson kallade von Seths uttalade för ett “svek mot yrkesprofessionen” och Edholm krävde en ursäkt. I stället kunde de ha tagit tillfälle i akt att rida på vågen och göra frågan om lärarutbildningen till den hetaste.

*** 

Den gemensamma nämnaren för de tre exemplen? Medvetna missförstånd i olika tappningar. Debatten dödades genom oviljan att förstå, genom att flytta fokus, haka upp sig på avsändaren och märka ord. I stället för att få motståndare att ändra åsikt och förklara varför den egna sidan sitter på de rätta svaren, går politik allt för ofta ut på att få redan frälsta att hitta hem och att förvränga resonemang för att få motdebattören att verka verklighetsfrånvänd och korkad. Medvetna missförstånd är ett effektivt verktyg för att avväpna motståndaren, men det är ett ineffektivt otyg för idéutvecklingen.

Politik är mer än taktik, strategi, målgruppsanalyser och one-liners.

Politik är mer än taktik, strategi, målgruppsanalyser och one-liners. Politik är i grund och botten idéverksamhet, i bästa fall en hederlig intellektuell sådan. Utan nya idéer stannar politiken och utan strävan efter rationalitet och argumentationsmässig hederlighet stannar idéutvecklingen. 

En god debattör håller sig inom logikens ramar, där det inte finns utrymme för argumentationsfel eller vantolkningar. Som Barrling skriver i sin krönika: att dumma ner sin motståndare genom medvetna missförstånd är också att göra sig själv dummare än vad man faktiskt är. 

Vare sig tankar smids om alternativkostnader, politisk retorik eller framtidens lärare, måste idéutvecklingen få vara ett intellektuellt hantverk för att hålla högsta möjliga kvalitet. Utan ett mått av generositet i hur vi tolkar våra meddebattörer kommer vi ingen vart.