Mer ekonomiskt risktagande lyfter Europas säkerhet

Hela skillnaden mellan USA:s produktivitetstillväxt och den mycket lägre europeiska kan hänföras till ett antal techföretag. Europeiska politiker och företagsledare vill kratta i manegen för liknande europeiska framgångar, men förefaller inte redo att göra vad som då krävs.

Under de senaste 20 åren har amerikanska bolag som Apple, Alphabet, Facebook, Microsoft, Amazon och Tesla värderats upp dramatiskt, medan europeiska industrijättar har tappat. Det finns inget EU-företag med ett marknadsvärde på över 100 miljarder euro som har grundats under de senaste femtio åren, medan alla sex företag i USA med ett värde över en biljon euro har skapats under denna period. Många amerikanska techföretag vågade satsa på stora tekniksprång. Åtskilliga fallerade. Men de som lyckades hamnade långt före traditionella företag som ägnar sig åt inkrementella teknikförbättringar, vilket är det vanligaste sättet att driva innovation i det europeiska näringslivet.

Det är raka motsatsen av vad som fött fram de amerikanska techundren.

I sin rapport om europeisk konkurrenskraft skisserar den tidigare ECB-chefen Mario Draghi till exempel en strategi av stora mer koordinerade investeringar i sådant som man kommer överens om i en ”Competitiveness Coordination Framework”, en process där länderna kommer överens om vad som är framtidsteknologier, där offentliga pengar flödar och där utvalda företag ges konkurrensfördelar.

Det är raka motsatsen till vad som fött fram de amerikanska techundren. De har drivits av entreprenörer, som Steve Jobs, Elon Musk eller Sam Altman,  som satsat på sådant som nästan ingen trodde på då. Kring dessa har det vuxit finansieringskompetens som målmedvetet letar efter projekt som ter sig osannolika, varav de allra flesta misslyckas, men där några enstaka kan ge en oerhört stor vinst. Denna kompetens finns sällan hos offentliga institutioner eller för den delen hos stora befintliga företag som bär på sin egen barlast och byråkrati.

Sverige har visserligen varit duktigare än de flesta andra europeiska länder på att underlätta för start-ups. Ändå finns mer att göra. Regler för riskkapital bör förenklas. Tidsdräkten och mängden instanser för miljötillstånd, bygglovsprocesser, och andra regelverk kortas och förenklas. Det allmänna skattetrycket kan sänkas samtidigt som välfärden kan förbättras.

 Tillskottet som tillväxten skulle ge motsvarar fem gånger så mycket som EU-länderna i dag satsar på försvaret. 

Många andra EU-länder har ännu större potential att genomföra tillväxtreformer. I en tidigare analys visade jag att den europeiska ekonomin har potential att fördubbla tillväxten under en tioårsperiod. Tillskottet som detta skulle ge motsvarar fem gånger så mycket som EU-länderna i dag satsar på försvaret och skulle förutom att säkra Ukraina täcka både klimatomställningen, välfärden och en rejäl försvarssatsning. 

Nationella politiska låsningar står ofta i vägen för de reformer som behövs. EU kan dock skapa hävstänger för att stimulera marknadsreformer som ger ökad tillväxt, till exempel:

• Låt EU krossa överreglering enligt modellen som redan beslutats för gröna investeringar inom ramen för ”Net Zero Industry Act”. Enligt den skall, åtminstone för gröna investeringar, en enda myndighet vara ansvarig för alla tillstånd och processen skall normalt inte ta mer än ett år. Samma princip bör tillämpas för alla investeringar så som en svensk utredning nyligen föreslagit.
• Betala endast för verksamhet som ger resultat. Enbart den del av EU:s regionalpolitik som finansierar infrastruktur i fattigare EU länder har enligt utvärderingar bevisligen gett resultat. Övriga delar bör fasas ut. Liknande gallring bör göras för många av EU:s program.
• Entreprenörer och investerare bör få villkor inom EU som liknar USA:s med ett regelverk som sträcker sig över hela EU. 

Sådana reformer krattar i manegen för den sortens risktagande som föder superenhörningar. 

Sådana reformer krattar i manegen för den sortens risktagande som föder superenhörningar. En särskilt knivig fråga är dock hur EU och dess länder landar rätt i de fall där det ändå kan vara befogat med offentligt stöd. Enligt nationalekonomisk forskning är offentliga pengar sällan framgångsrika som ett led i en allmän industripolitik. Däremot finns situationer där statliga investeringar fyller en viktig funktion.

Offentliga myndigheter måste självfallet kunna investera i innovation inom sin egen verksamhet. I USA har försvarsmyndigheten DARPA drivit på tekniksprång inom sitt expertisområde. Sedan år 2010 driver de flesta amerikanska myndigheter nu så kallade Grand Challenge-tävlingar som syftar till tekniksprång inom myndighetens ansvarsområde. I en forskningsöversikt från Konkurrensverket visas att de empiriska resultaten av Grand Challenge-tävlingarna är positiva. Draghis vision däremot är att europeiska ”ARPA:s” skall befolkas av byråkrater och forskare som försöker att komma på utrymme för innovation i privata industriers expertområden. Det blir inte bra. 

Offentliga stöd kan vara motiverade utifrån en säkerhetsanalys.

Offentliga stöd kan vara motiverade utifrån en säkerhetsanalys. Som en illustration stödde det amerikanska energidepartmentet många osannolika tekniker för att göra USA oberoende av olja och gas från mellanöstern eller Ryssland. Efter 30 år lyckades slutligen så kallad fracking. Europa ratade initiativet, importerade rysk gas i stor skala, och nu amerikansk frackinggas som till hög kostnad transporteras till Europa.

Draghi drar inga lärdomar av denna och liknande händelser. Ändå är liknande säkerhetsrisker högaktuella för Europa. Kina har sedan 2020 i tysthet klippt exporten av grafit som behövs för elbilsbatterier till Sverige. Sent omsider har EU antagit förordningen om kritiska råmaterial, men den saknar tillräcklig finansiering.

För tyska eller franska företag och staten kan det då vara motiverat att investera för att säkra batteriproduktion till sin bilindustri. För Sverige, som inte längre har någon egen personbiltillverkare, är dessa skäl svagare men inte obefintliga eftersom batterier behövs till mycket annat än bilar. Därutöver kan hela EU ha goda skäl att förbättra villkoren för återvinning av batterier.

Utifrån dessa överväganden kan det alltså vara rimligt för EU att ta fasta på att batterier tillverkade i EU är cirka 40 procent renare än kinesiska batterier. En väl utformad miljöstandard kommer åtminstone på kort sikt att gynna grönare produktion inom EU och på längre sikt få kinesiska företag att anpassa sig till de gröna regler som EU inför. 

Det är goda skäl att skynda på med den batterifond på tre miljarder euro som tillkännagavs sent förra året. En del av finansieringen bör avsättas för att utveckla nya, lovande batterikemier som natriumjon. Att toppa upp EU-bidragen med statligt stöd bör tillåtas. Det är dock avgörande för europeisk konkurrenskraft att bidragen ges på ett sätt som upprätthåller god konkurrens mellan tillverkare.

För det tredje skulle EU kunna inleda en undersökning av statsstöd till kinesisktillverkade celler, vilket sannolikt leder till tullar som uppmuntrar kinesiska företag att producera i Europa. En kinesisk batterifabrik som ligger inom EU bör anses vara lika säker som en europeisk. Den kan inte flytta och kan i en krissituation nationaliseras. Tillsammans skulle detta stöd ändå förbli blygsamt jämfört med det amerikanska, men skulle säkra tillgång till batterier i Europa.

Det nyligen föreslagna stödet till kärnkraft i Sverige och i flera andra länder kan motiveras av politisk skapad osäkerhet.

Det kan också vara befogat med offentlig riskdelning när staten själv skapar stora politiska risker. Det nyligen föreslagna stödet till kärnkraft i Sverige och i flera andra länder kan motiveras av politiskt skapad osäkerhet, samt det samhällsekonomiska värdet av stabil och fossilfri baskraft. Ett motsvarande resonemang för fossilfritt stål skulle vara följande. Enligt EU:s fastslagna plan på utsläppshandelssystemet emitteras inga nya utsläppsrätter efter 2040. Om Sverige inte har ställt om stålproduktionen till dess måste den läggas ner. Samtidigt är det knappast troligt att andra ställen i Europa har bättre förutsättningar för fossilfri stålproduktion. 

Här finns två motiv för offentliga stöd. Det ena handlar om teknikutveckling vars samhällsekonomiska värde de första företagen inte helt kan lägga beslag på eftersom kunskapen läcker. Det andra motivet är att tekniken kräver stora eltillskott vars tillgång är helt styrd av politiska processer. Det är inte orimligt att staten lyfter av en del av risken. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Det finns också flera situationer där mer offentligt stöd inte är befogad. Att andra länder subventionerar sina industrier är inte ett skäl att subventionera egna industrier. Att Kina subventionerar solceller gör det billigt för Europa att installera sådana, och de sitter där de sitter. Ett avbrott i leveranserna är knappast något stort problem. 

Offentliga investeringar bör inte heller ske genom direktiv till offentliga bolag. Kostnaden förblir otydlig och de offentliga bolagen tappar mot konkurrenterna. Det är också tveksamt att fördela allt mer innovationsstöd via universiteten. Studier visar att universiteten står för större delen av offentligt innovationsstöd, men för en liten andel av viktiga innovationer, medan fristående innovatörer står för en överraskande stor del. Därtill kommer att mycket av universitetsforskning blir allmängods och därför ofta inte blir grund för inhemska investeringar eller säkerhetsrelaterade försteg.

Sammanfattningsvis måste EU lära sig investera rätt i högriskprojekt. Europa kommer inte att komma ikapp USA enbart med mer pengar till byråkratiska satsningar. Det krävs en helt annan förståelse för vad som gjort de amerikanska techbolagen framgångsrika.

Artikeln bygger på Stefan Fölsters nya rapport ”Draghi missar chansen – EU kan lyckas med tekniksprång” som är utgiven av Frivärld.