Utblick Krönika
Milei-revolutionen sprider sig till Bolivia
En två decennier lång socialistisk era lider mot sitt slut. I det bolivianska presidentvalet blir det två högerkandidater, båda inspirerade av utvecklingen i Argentina, som gör upp om segern i den andra valomgången, skriver Rutger Brattström.
Sedan 2005 har den tidigare presidenten Evo Morales vänsterrörelse dominerat politiken i Bolivia. Regeringens populistiska politik har fört in landet i den värsta ekonomiska krisen på 40 år. Nu kräver väljarna förändring. Morales parti Movimiento al Socialismo (MAS) utraderades nästan i presidentvalets första valomgång.
Vi backar bandet till den första maj 2006. På arbetarrörelsens internationella högtidsdag undertecknade Morales dekretet om nationalisering av Bolivias omfattande gasindustri. Kort därefter ockuperade militären symboliskt gasfälten. Även om dekretet angav att ”staten återtar äganderätten, besittningen och den totala och absoluta kontrollen” över produktionen av kolväten var det i praktiken del av ett förhandlingsspel. För fortsatt drift av pipelines och gasfält behövdes energibolagen, men med konfiskering som reellt alternativ kunde Morales förhandla sig till skattesatser på upp till 82 procent.
Initialt mångdubblades den Bolivianska statens intäkter från gas- och oljeindustrin. Vänsterregeringen fick ekonomiska muskler att driva en expansiv bidragspolitik. En rad nya sociala program sjösattes, en generös skolbonus för att uppmuntra barn att gå i skolan, direkta utbetalningar till gravida kvinnor och kraftigt höjda pensioner.
Med höga gaspriser under 2010-talets inledning växte den bolivianska ekonomin och den stora omfördelningen tog människor ur fattigdom. Men precis som liknande projekt i Venezuela och Argentina var framgången kortvarig.
De höga skatterna på naturgas och olja gjorde att nyinvesteringar blev olönsamma. De internationella energiföretagen lät de pågående projekten fortsätta, men när de existerande gasfälten sinade fanns inga nya som kunde ta vid. Idag har den bolivianska gasproduktionen nästan halverats sedan toppen 2014.
För att göra saken ännu värre föll världsmarknadspriset gas och olja efter 2014, men det bolivianska bidragssamhället lyckades inte anpassa sina utgifter efter de sjunkande intäkterna. Budgetunderskottet har tidvis legat på mer än 10 procent av BNP. De desperata försöken att upprätthålla den egna valutan, bolivianons, värde har utarmat centralbanksreserverna. Av de 15 miljarder dollar som fanns 2014, finns bara omkring två miljarder kvar idag.
Omfattande bränslebrist har under de senaste månaderna tvingat bolivianer att sova i sina bilar, köandes till bensinmackar. Inflationen, som fram till 2023 hölls under kontroll kring 2 procent, var över 16 procent på årsbasis i juli. De stora grupper som är beroende av statligt subventionerade livsmedel har tvingats stå i långa köer för att köpa bröd.
Men det pågående valet inger förhoppningar om en ljusare framtid. Hittills i år har bolivianska statsobligationer stigit med cirka 30 procent på grund av investerarnas optimism inför ett regeringsskifte. Båda kandidaterna som gör upp i den andra valomgången säger sig stå för ett välfungerande kapitalistiskt samhälle. Likt Argentina, som är på väg att transformeras av marknadsreformer, kan Bolivia nu slå in på en ny väg.
Under valkampanjen har Rodrigo Paz Pereira sammanfattat sitt budskap med slagordet ”Kapitalism för alla”.
Med 32 procent fick Rodrigo Paz Pereira flest röster i den första valomgången. Paz är son till en tidigare president och har tidigare varit både borgmästare och senator, men anses ändå vara lite av en outsider. Under valkampanjen har Paz använt sig av liknande ordval som Javier Milei, agendan har varit främst ekonomisk och sammanfattats med slagordet ”Kapitalism för alla”.
Paz lovar lägre tullar, sänkta skatter och lättare tillgång till krediter och riktar sig till de många väljare som tröttnat på ekonomisk stagnation och statlig kontroll. Den centrala punkten i hans regeringsprogram är ”50/50″-agendan”, ett radikalt förslag för administrativ och finanspolitisk decentralisering. Planen går ut på att överföra hälften av centralregeringens resurser till andra institutioner som landets provinser och universitet. Paz attackerar hårt den hypercentraliserade staten som byggts upp under MAS långa regeringsinnehav.
I den andra valomgången ställs han mot Jorge Quiroga som var Bolivias president mellan 2001 och 2002. Quirogas plattform är uttalat nyliberal och utgör ett ännu mer radikalt brott med socialismen. Huvudbudskapet är att det behövs en ”seismisk förändring” i den bolivianska ekonomin – ett åtstramningspaket i Javier Mileis anda – för att eliminera landets budgetunderskott. På agendan finns avskaffade bränslesubventioner och privatisering av olönsamma statliga företag. Den ekonomiska visionen är oförblommerat marknadsvänlig och förespråkar total avreglering av exporten, betydande skattesänkningar och strävar efter frihandelsavtal. Likt Milei vill Quiroga drastiskt minska antalet statliga ministerier. För att stabilisera ekonomin under denna övergång Quiroga han öppet deklarerat sin avsikt att söka ekonomiskt stöd från Internationella valutafonden (IMF).
Samtidigt som de två högerkandidaterna förbereder sig för nästa valomgång har den bolivianska vänstern knappt några spillror kvar att samla ihop. MAS straffades stenhårt av väljarna för misskötseln av ekonomin. Partiets officiella kandidat Eduardo del Castillo samlade bara 3,1 procent av rösterna, vilket innebar att man precis klarade treprocentsspärren för att behålla sin rättsliga status som politiskt parti.
Redan inför valet hade vänsterrörelsen splittrats i konkurrerande falanger. Andrónico Rodríguez, senatens talman, bröt sig ur MAS i ett försök att vinna över missnöjda väljare och samlade 8 procent av väljarkåren. Evo Morales själv försökte ställa upp i presidentvalet, trots att han redan suttit tre mandatperioder och den bolivianska konstitutionen enbart tillåter två.
Men i slutet av 2023 slog Bolivias författningsdomstol fast att obegränsat omval inte är en mänsklig rättighet och upphävde därmed ett tidigare, kontroversiellt beslut från 2017 som hade gett Morales rätt att ställa upp för en fjärde mandatperiod. Trots detta fortsatte Morales med sin politiska kampanj, och uppmanade sina anhängare att rösta blankt i protest. Blankrösterna utgjorde till slut 19 procent av totalen.
Hur den andra valomgången kommer att sluta är omöjligt att förutsäga i ett land där många väljare saknar telefon och opinionsundersökningar är svåra att genomföra. Men en sak är säker, för tillfället är Bolivias misslyckade socialistiska experiment över.