Carl Bildt:
Mina samtal med Navalnyj
Utblick Essä
Aleksej Navalnyjs död är en tragedi. Men de som nu för hans arv vidare fortsätter att visa att det finns ett annat Ryssland, och hopp om en bättre framtid. Carl Bildt minns mötena med Aleksej Navalnyj.
Aleksej Navalnyjs död är en tragedi. Naturligt nog först och främst för hans familj, men i det bredare perspektivet för Ryssland och dess framtid. Han var för många hoppet om en bättre framtid.
Det var bara några veckor sedan jag besökte Aleksej Navalnyjs organisation i exil i Vilnius. Sedan någon tid har de bett mig att tillhöra en grupp av internationella företrädare som de då och då vill fråga om råd. Det var inte svårt att imponeras av engagemanget och kompetensen hos de långt fler än hundra unga människor som jobbade dag och natt med olika aktiviteter för att sprida sina budskap in i och över det stora ryska landet. Ständiga sändningar på YouTube och konstant aktivitet på Telegram och andra sociala kanaler.
Alla var de inspirerade av Aleksej Navalnyj och det han stod för – hans mod, engagemang, kompetens och faktiskt också humor. Han var – vid sidan av allt annat – också en genuint trevlig människa.
Jag vet. Jag hade möjlighet att träffa honom några gånger under åren för längre samtal.
Första gången var när jag 2011 var inbjudan att tala vid en konferens i Moskva som olika oberoende organisationer inbjudit till för att hedra minnet av Andrej Sacharov. Han hade ju först varit känd som den sovjetiske vätebombens fader, men blev sedan den liberala oppositionens symbol och portalfigur under den sena sovjetiska eran.
Det var måhända lite okonventionellt att jag som utrikesminister omedelbart tackade ja till denna inbjudan. Självfallet var jag hedrad att det var just mig från omvärlden som de ville lyssna på, men jag misstänkte samtidigt att förtjusningen hos min officiella motpart i den ryska ledningen kunde hållas inom bestämda gränser.
Här var en person som mobiliserade på gatorna och samlade alla som från olika utgångspunkter ville ha förändring.
Då var Aleksej Navalnyj ett rätt nytt namn, och det fanns åtskilliga också inom de mer traditionella dissident-kretsarna från den sovjetiska tiden som hade sina frågetecken. De hade bedrivit sin opposition främst med penna och papper – här var en person som mobiliserade på gatorna och samlade alla som från olika utgångspunkter ville ha förändring.
Jag ville veta mer om honom, och jag bad vår ambassadör Tomas Bertelman att se om vi inte kunde träffas.
Det blev en lång och intressant frukost. Mycket handlade om hans övertygelse att det var genom att dokumentera och exponera den omfattande korruptionen i maktens kretsar som man kunde öppna för den nödvändiga förändringen.
I allt detta fann jag en man med djupa i grunden liberala övertygelser i förening med mycket tydliga uppfattningar om hur arbetet för att förändra Ryssland kunde föras framåt. Jag höll mitt anförande inför de som samlats för att minnas Andrej Sacharov och för att hedra deras arbete under viktiga svunna år – men för mig var det alldeles uppenbart att det var Navalnyj som representerade framtiden vad gällde liberal opposition i Ryssland.
Förtjusningen hos de makthavande över detta möte var uppenbarligen begränsad. Jag fick mig senare några slängar av utrikesminister Lavrov. Och lite senare dök det i en regimen närstående tidning i Moskva upp en utförlig artikel med en serie av anklagelser mot såväl personer på svenska ambassaden som mig och Aleksej Navalnyj.
Redaktionen sade att den ”kommit över” en ljudinspelning av vår frukost – jojo – men något särskilt förgripligt hade man inte snappat upp – vi hade varit medvetna om risken för avlyssning. De frågade sig om det var gamla oförrätter efter Karl XII:s nederlag som låg bakom intresset för korruptionen i Ryssland. Att det kanske handlade om ett genuint intresse för framtid i ett för oss och hela Europa viktigt land kunde i alla fall den ”redaktionen” inte föreställa sig.
Det var en ny rysk opposition som höll på att växa fram.
Men Aleksej Navalnyj och jag hade nu lärt känna varandra. Jag visste hur han med stor kraft skulle exponera korruptionen hos de makthavande, hur han mobiliserat en mindre armé av dugliga människor för att hjälpa till och att det knappt fanns något som kunde stoppa honom.
Det var en ny rysk opposition som höll på att växa fram. Vi var överens om att hålla kontakt.
Något år senare var jag tillbaka i Moskva – det var åtskilliga besök på den tiden – också för att delta i avskedsmottagningen för vår ambassadör. Det var kanske lite ovanligt, men en bra förevändning för lite bredare kontakter i det ryska samhället. Sådana var viktiga – och då fortfarande möjliga.
Till den officiella mottagningen på svenska ambassaden bjöds också Aleksej Navalnyj in. Det var osäkert om han ville komma, och det var dessutom osäkert om vakterna runt ambassaden skulle släppa fram honom.
Men han kom och minglade glatt med regim och opposition. Och allra mest minnesvärt från den kvällen var när vi stod med honom och Michail Gorbatjov i det sannolikt enda samtal de någonsin hade med varandra. Det var redan då ett Ryssland i skymning – men inte i totalt mörker.
Han sade flera gånger hur mycket han uppskattat inbjudan och den möjlighet den gav.
Sista gången jag träffade honom var när jag var i Moskva med en liten delegation från European Council on Foreign Relations för en informell utrikespolitisk dialog och lite andra kontakter. Det var 2016, och det hade börjat skymma allt mer i Ryssland.
Vid sidan av programmet och med indirekta kanaler i flera led etablerades kontakt och det sonderades om han kunde möta oss. Det ville han förvisso, men problemet var om det skulle vara möjligt. Vid ett antal tillfällen alldeles nyligen hade FSB ställt till med provokationer och till och med fysiskt hindrat hans möten. Och att hålla allt hemligt för FSB var nog mindre realistiskt.
Vi stämde träff på det mindre fashionabla och mindre centrala hotell där vi höll till och reserverade ett rum för våra samtal. Diskret höll vi utkik på gatan för möjliga provokationer.
Men Aleksej Navalnyj med bara en medarbetare kom utan några problem, vi hälsade hjärtligt och jag lotsade in oss – men på kort varsel i ett annat rum än det vi ursprungligen hade bokat.
Det blev ett långt och spännande samtal om den politiska situationen i landet och om hans politiska strategier framöver. På sin Twitter lät han sedan omvärlden veta att vi träffats i närmare två timmar och att samtalet handlat om Ryssland, Ukraina och Syrien. Men mycket hade handlat om hans politiska strategi. Han var en osedvanligt kreativ politisk strateg, och hade att manövrera ett landskap av olika mer eller mindre oppositionella personligheter som ibland hade sina högst egna agendor.
Mot slutet frågade jag honom om han inte var rädd. Men det var han inte – bara bestämd.
Att arresteras såg han närmast som en möjlighet.
Att arresteras – han hade vid det här laget varit in och ut ur Moskvas fängelser otaliga gånger för olika mer eller mindre påhittade förseelser – såg han närmast som en möjlighet. Han berättade om hur han brukade utnyttja möjligheten att prata och skämta med poliser och fångvaktare och successivt få dem över på sin sida. Det var nog ingen tillfällighet att han normalt släpptes efter ett tag.
Själv var han inte rädd och tänkte inte vika vad än regimen gjorde mot honom – men han kunde inte undgå att vara orolig för sin familj. Hans bror hade just låsts in på helt uppdiktade grunder.
Så skiljdes vi. Ingenting hade hänt. Sov FSB?
Några dagar senare – jag var tillbaka i Sverige – visade det sig att de inte hade sovit men väl missat det mesta.
Huvudnyhet i de officiella tv-nyheterna den kvällen var en lång attack på främst Navalnyj, men även på mig för vårt samtal. Man kunde visa hur dolda kameror hade fångat hur han kom, hur vi hälsade, pratades vid och sedan gick in i ett annat rum. Där var det slut – deras kameror och mikrofoner hade tydligen satts upp i det rum vi ursprungligen bokat.
Men även om FSB därmed berövats åtskillig politisk vishet vräkte tv på ordentligt under ett antal minuter om min allmänna farlighet och den fara för Ryssland som möten som dessa innebar. Om Poltava fanns med denna gång också minns jag inte riktigt.
Det var vårt sista möte. Men även sedan han fängslats har vi då och då via olika kanaler kunnat utbyta hälsningar.
Han var en unik person. Det var inte alls otänkbart att han en gång skulle ha kunnat bli president i Ryssland – det fanns all anledning att tro att han i en situation där Putin-regimen började rämna skulle kunna spela en mycket viktig eller kanske till och med avgörande roll.
Han var en politisk aktivist och strateg, men faktiskt också en politisk tänkare. Sedan han efter regimens misslyckade försök att mörda honom, trots allt återvände till Ryssland och började sin långa färd genom fängelser och läger lyckades han därifrån författa och få ut en längre artikel om sin syn på Ryssland.
Hans fråga var hur ett realistiskt slut på det ”kriminella krig” som Putin inlett kunde se ut. Det räckte enligt hans mening inte med att Ukraina lyckades försvara sig eller ens att Putin försvann. Det politiska systemet måste reformeras – ett Ryssland med ett öppet parlamentariskt styre var det bästa sättet att säkra att landet inte fortsatt blev källan till ständig aggression och instabilitet.
Julia Navalnaja – och alla de andra som i anti-korruptionsstiftelsen fortsätter hans kamp – förtjänar vårt stöd.
Och han efterlyste en mer inträngande diskussion om Rysslands politiska framtid. Att stoppa kriget och bli av med Putin var nödvändigt – men för honom måste politiken gå längre. Och han var personen som tänkte längre än de flesta.
Alla i Ryssland var inte hans anhängare – men knappast något annat namn skulle i en friare miljö kunna mobilisera det stöd som han faktiskt kunde.
Nu har Julia Navalnaja sagt att hon vill fortsätta hans kamp. Vi träffades som hastigast dagen före det tragiska beskedet.
Hon – och alla de andra som i den så kallade anti-korruptionsstiftelsen fortsätter hans kamp – förtjänar vårt stöd.
De visar att det finns ett annat Ryssland. Och det ger hopp också till oss.
Omslagsfoto: AP Photo/Kirsty Wigglesworth