Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Idéer Essä

Fredrik Segerfeldt är en av Sveriges mest kända klassiska liberaler, eller nyliberaler om man så vill. Men tvivlar han någonsin på sina övertygelser? För Smedjan skriver han om grunden för sin ideologiska uppfattningar och hur han ser på tio vanliga invändningar mot liberalismen.

För en tid sedan fick jag uppdraget att utmana mig själv – att öppet berätta om hur och när jag tvivlar på min liberalism. Och vilka svar jag har på mina egna tvivel. Det var något av det tuffaste jag gjort. Det här är den skriftliga versionen av den presentationen.

Min klassiska liberalism är grundad i en känsla, en stark men samtidigt svårdefinierad vilja att vara i fred. ”Don’t tread on me.” Och att jag – och alla andra – bör ha rätt att få vara just i fred. 

Ofta undrar jag varför denna känsla är så stark. De flesta klassiska liberaler brukar i detta sammanhang utgå från rättigheter. Det gör inte jag, utan jag landar i en idé: ”Mellanmänskliga relationer bör i så stor utsträckning som möjligt präglas och styras av frivillighet snarare än av tvång.”

Hur motiverar jag då det? Jo, dels med det banala konstaterandet att frivillighet är bättre än tvång, en preferens helt enkelt. Vi kommer till ett lite svårare resonemang senare.

Det där med politik som tvång och hot om våld låter ibland lite väl teoretiskt. Det är nog inte många som känner en gevärspipa i ryggen när de ringer kommunkontoret. Men faktum är att det inte är sekteristisk libertarianism att påpeka att offentlig maktutövning bygger på tvång. I stället handlar det om den tyske sociologen Max Webers klassiska definition på en stat som en enhet som kontrollerar ett visst territorium och som har monopol på bruket av lagligt våld. Om man inte betalar skatt kommer skattmasen till slut hem till dig med beväpnad polis och tar dina saker.  

I boken Anarki, stat, utopi skriver den libertarianske amerikanske filosofen Robert Nozick att socialism inte nödvändigtvis är något problem, bara det är frivilligt att vara med. Det håller jag med om. Socialism är en dålig idé, men vill ni hålla på med galenskap så ska varken jag eller våldsmonopolet vara i vägen. Tvinga bara inte mig att vara med i idiotin.

Detta är kopplat till frågan om ett socialt kontrakt, det vill säga idén om att det i ett samhälle finns en underliggande, antagen men outtalad, överenskommelse om skyldigheter och rättigheter som medlemmarna i denna gemenskap har kommit överens om. Finns det ett socialt kontrakt är du tvungen att vara med i socialismen, givet att majoriteten av invånarna har röstat för en sådan politik, lyder resonemanget. Jag köper inte grundantagandet. Jag har aldrig skrivit på något socialt kontrakt, bett att få vara med i någon gemenskap. Jag har bara råkat födas på detta territorium. Det är orimligt att med våld eller hot om våld tvingas att gå med i en klubb. 

Låt mig dra en parallell till Tsarryssland. I detta samhälle tyckte de flesta att det var rimligt att med våld upprätthålla autokratin, tsarens enväldiga makt. Skillnaden mellan idén om ett socialt kontrakt och synen på tsaren som en legitim diktator handlar om grad, inte om art.

Av uppfattningen att frivillighet är bättre än tvång följer en rad liberala ståndpunkter. 

Av uppfattningen att frivillighet är bättre än tvång följer sedan en rad liberala ståndpunkter. Till exempel är det inte rimligt att runt hälften av samhällets resurser ska hanteras på basis av hot om våld. Alltså måste skatten sänkas. Att minska den offentliga maktutövningen är det övergripande målet.

Jag är dock inte anarkist. Vi får inte låta mobbaren på skolgården mobba, bara för att hen individuellt har större våldsresurser än vi har var och en. I stället organiserar vi oss för att förhindra detta. Och då landar man i någon form av nattväktarstat.

Efter denna mycket summariska genomgång av min klassiska liberalism ska jag nu redovisa ett antal frågor jag har ställt mig själv genom åren, som ifrågasätter denna tankevärld. Jag ska också berätta hur jag svarar på dem.

Innan vi går in på de verkliga problemen med min liberalism vill jag först bemöta det uppenbara motargumentet om att beskrivningen ovan är tunn. Frågan är varför något så platt som en personlig känsla ska ligga till grund för en ideologi, för en karta efter vilken samhället ska organiseras. Min ideologi handlar dock om mycket mer än så. Hittills har jag exempelvis över huvud taget inte nämnt ordet frihet, det helt centrala begreppet i min syn på människa och samhälle. Men denna essä handlar inte om min ideologi, utan om mina tvivel på den. Och eftersom jag aldrig har tvivlat på vikten av frihet lämnar jag denna fråga därhän.

Problem nummer ett handlar om icke-aggressionsprincipen – det vill säga preferensen för frånvaro av tvång – verkligen är rimlig. Har inte människor alltid levt i grupp där var och en inte har vetorätt över beslut? Är vi inte formade att leva så? 

I en vargflock finns det nästan alltid en medlem som har lägst social rang, omegan. Den mobbas, det vill säga misshandlas regelbundet av gruppen. Ändå stannar omegan kvar i flocken, annars överlever den inte. En ensam varg kan nämligen inte lägga ned tillräckligt stora byten för att överleva. Det tar mer energi än det ger att jaga kaniner. Fungerar vi på samma sätt?

Mitt svar på detta problem är möjligheten till exit. Rätten att säga nej till det sociala kontraktet, att ställa sig utanför. Att inte vara med. Vi är inte vargar, utan kan tänka och ta rationella beslut. Vi drivs inte bara av instinkt, utan även av förnuft. Det gör människan annorlunda. Dessutom: till skillnad från vargen kan vi överleva utanför flocken.

Och även om vi alltid har levt i grupp där den starke har utövat makt över de andra så är det inte ett argument för att det är rätt och för att samhället fortsatt ska styras så.

***

Det andra problemet är om min syn på människan är sann och rimlig. Detta tvivel har två olika källor. Dels är jag personligen långt från någon atomistisk eremit, utan jag är en social person med stort behov av medmänniskor. Och dels tycker jag mig se en hel del mänskligt beteende som inte ger uttryck för den självsäkra, kunniga och förnuftiga människa som mitt samhälle förutsätter.

Mina svar på detta tvivel är två. Dels blandar jag ihop min egen extroverta personlighet med hur ett samhälle ska styras. Det finns ingen anledning att formellt organisera samverkan mellan en grupp människor på basis av våld bara för att Fredrik Segerfeldt gillar folk. 

Dels, vilket är viktigare, blir människan i någon mån vad vi gör henne till. Jag vill inte gå in på någon diskussion om nature vs nurture, men att vi formas av de institutioner som omgärdar oss och styr vårt beteende torde vara okontroversiellt. Inte minst såg vi hur kommunismen skapade en homo sovieticus, en särskild sort av vår art, präglad av rädsla, uppgivenhet, cynism och initiativlöshet. Det var en av orsakerna till att övergången från diktaturens planekonomi till demokratins marknadsekonomi var svårare än många trodde, och att den var svårare i de delar av östblocket som hade varit kommunistiska längre. Man kan till exempel jämföra Belarus med Tjeckien.

Bygger man system som förutsätter att samhället består av lama klienter får man till slut sådana. 

Jag menar att det också har funnits en homo socialdemokratensis, en människa som var präglad av över ett halvt sekel av socialdemokratiskt maktmonopol. Bygger man system som förutsätter att samhället består av lama klienter får man till slut sådana. Som tur väl är har Sverige blivit mer av en normal demokrati och vi har haft några decennier på oss att avprogrammera människorna. Men vi är långt ifrån färdiga med det projektet.

Jag tycker inte heller att grundidén, att det är politikens uppgift att forma människor, är tilltalande, för att vara eufemistisk. I fritt samhälle är det medborgarna, så länge de låter sina medmänniskor vara i fred, som håller koll på, uppfostrar och formar politikerna, snarare än tvärtom.

Det tredje problemet med min ideologi är empiriskt. Mitt samhälle är en papperskonstruktion, och tänk om det inte fungerar? Jag är visserligen livrädd för samhällen där politiken ”bygger samhällen” uppifrån och ned. I ett fritt samhälle är det tvärtom. Samhället byggs nedifrån och upp. Men tänk om resultatet inte blir bra då?

Svaret är att jag tror det skulle bli det. Jag är övertygad om att vi fungerar bättre när det finns en mångfald aktörer, när människans solidaritet uttrycks i något annat än att vi en gång om året ser hur mycket vi betalat i skatt. Riktigt engagemang för våra medmänniskor.

Sedan tycker jag det finns så gott om empiri från såväl Sveriges som den övriga världens historia som visar på hur demokratiseringar och andra begränsningar av det politiska manöverutrymmet har gett människor bättre liv. Jag har själv skrivit flera böcker på temat.

Vidare är jag varken revolutionär eller utopist, utan jag tror att reformerna bör ske stegvis och att vi ska utvärdera dem på vägen.

Vilket leder oss till det fjärde problemet, som handlar om intellektuell konsistens. Utgår jag egentligen från principer, som icke-aggression, eller tror jag på liberalismen för att den funkar? Eller kombinerar jag de bägge angreppssätten? Och är det verkligen intellektuellt rimligt att göra så?

Här erkänner jag en svaghet. Jag hoppar rätt fritt mellan Milton Friedmans konsekventialism – liberalism funkar, och Robert Nozicks rättighetsideologi – liberalism är rätt för att det är rätt. Och ofta tar jag en omväg via F A Hayeks informationsproblem. Men än sen då? Kräver inte olika sammanhang olika sätt att resonera?

***

Då kommer vi till det femte problemet, som handlar om det där med rättigheter. Många klassiska liberaler utgår ifrån just sådana. Och så landar de i ungefär samma sak som jag. Ibland undrar jag hur jag ens kan tycka som jag tycker utan att tro på grundpremissen.

”Nozick tar Locke för given och Locke tar Gud för given. Jag tror inte på Gud, vad gör jag då?”

Mitt problem med rättigheter brukar jag sammanfatta så här: ”Nozick tar Locke för given och Locke tar Gud för given. Jag tror inte på Gud, vad gör jag då?” Det handlar alltså om den brittiske filosofen John Locke som i sin Second Treatise of Government beskriver varför människan har vissa rättigheter. Denna naturrätt ser jag som metafysisk och svår att försvara.

Men okej då, kan vi inte acceptera att rättigheter är något vi hittat på, för att vi tycker så? Spelar det någon roll att de är påhittade? Även mänskliga rättigheter såsom de uttrycks i FN:s allmänna förklaring är hittepå, ändå tycks vi behandla dem som något slags gudagivet påbud. Här tvekar jag.

Det sjätte problemet är en klassiker: Vad händer med de som inte kan klara sig själva?

Om vi ska kontrastera en mycket generös välfärdsstat som tar upp till en fjärdedel av samhällets samlade resurser i anspråk, med ett samhälle där all denna verksamhet ska organiseras på ett annat sätt kan man inte utgå från att allt annat är lika. I stället skulle mitt samhälle se helt annorlunda ut.

Här är begreppet civilsamhälle centralt. I den socialdemokratiska staten har företeelsen reducerats till ett gäng skattefinansierade organisationer som står vänstern nära, ideologiskt eller intressemässigt. Ett riktigt civilsamhälle står däremot helt fritt från staten, eftersom det är just civilt. Det är föreningar, organisationer och andra grupperingar som människor engagerar sig i på olika sätt, som byggs nedifrån och upp, frivilligt.  

Skillnaden ligger inte i synen på medmänsklighet och omsorg, utan på hur denna kan organiseras.

Men okej då, är det inte fräschare att kalla sådan omsorg för rättigheter, så att det offentliga kan garantera det?

Då landar vi återigen i Liberalism 101: det finns inga positiva rättigheter. För alla sådana kräver att någon annan agerar eller att man tar hens rättigheter ifrån hen. Det finns därför bara negativa rättigheter. 

(Ja, jag är medveten om att jag för bara några stycken sedan avfärdade rättigheter som metafysik. Notera dock också att jag tar mig rätten att fritt hoppa mellan Nozick, Friedman och Hayek.) 

Vidare, och det är mitt viktigaste motargument: Vad är det som säger att politiken och byråkratin funkar så mycket bättre än om vi organiserat det hela på basis av frivillighet? Hela frågan bygger på ett antagande jag inte accepterar: att det politisk-byråkratiska maskineriet med sitt topdown-perspektiv skulle vara bättre på att möta människors behov än vad frivilliga sammanslutningar är.

***

Ett sjunde problem är empiriskt: De rika länderna i världen, i alla fall om man räknar demokratierna, har större stater/offentliga sektorer än fattiga länder. Borde det inte vara tvärtom, om jag har rätt? Att rika länder är de som har mindre stat?

Svaret är lika empiriskt som frågan, nämligen hur denna utveckling gick till: först blev länderna rika, sedan hade de råd att bygga upp välfärdsstater. Länder är alltså inte fattiga för att de saknar välfärdsstater, de saknar välfärdsstater för att de är fattiga.

Sedan är det så att Sverige och andra nordvästeuropeiska länder kan bära sina stora välfärdsstater för att de i övrigt präglas av rimligt goda institutioner. I Heritage Foundations Index of Economic Freedom rankas Sverige på nionde plats, medan USA är på plats 25.

Har ni tänkt på att det i Ayn Rands romaner saknas barn? 

Ett åttonde problem är vad vi gör med barnen. Har ni tänkt på att det i Ayn Rands romaner saknas barn? Det handlar inte bara om att Rand själv aldrig fick några barn, utan om att de är frånvarande i hennes syn på samhälle och människa.

Vi klassiska liberaler förutsätter att människor har förnuft och intellektuell förmåga att utöva agens. Annars kan och bör vi inte ge dem så mycket makt. Men barn saknar detta förnuft och detta intellekt. Alltså kan vi inte ge dem så mycket makt. Och det gör vi inte heller, utan det är föräldrarna som har merparten av denna makt.

Då kommer vi till frågan om föräldrarna äger sina barn, och därmed får göra vad de vill med dem. Det är nog få som tycker, även om jag nog lutar åt att våldsmonopolet i Sverige har tagit sig ett för stort utrymme i detta hänseende. I vilket fall är barn en ideologiskt vit fläck för mig. Möjligen beror det på att jag inte har några själv, men det är också en ideologisk utmaning.

Ett nionde problem handlar om ojämlikhet. Det är egentligen inte så mycket mitt problem, utan något man möter i debatten, där det påstås att liberalism leder till skillnader i förmögenhet och inkomst som sägs vara roten till det mesta som är ont här i samhället.

Men visst, jag erkänner att jag har problem med de superrika i exempelvis Ryssland och Latinamerika. Jag är till och med så intresserad av frågan att jag faktiskt skrivit en hel liten bok om det. Och det visar sig att det är i länder med stor ekonomisk frihet som inkomstskillnaderna är små och tvärtom. Skillnaderna i Ryssland och Latinamerika har inte uppstått på fria marknader med en jämn spelplan, utan på en spelplan som hålls ojämn med statens hjälp.

Rent ideologiskt handlar frågan inte heller om skillnadernas storlek, utan om hur de har uppkommit. Det handlar om sådant som just acquisition och proceduriell rättvisa: om alla har samma möjligheter att delta på marknaden, om det är fritt tillträde, om människor har valfrihet, om det inte finns skyddstullar, regleringar och subventioner.

Ett exempel, som gjorde mig rasande, var stora landägare i Latinamerika. Deras anställda, som i praktiken är livegna, lever i extrem fattigdom. De har ingen möjlighet att välja någon annan arbetsgivare, för landägaren äger så mycket mark att det inte finns några alternativ i närheten. Detta passar markägaren som hand i handske: han håller sina anställda precis över svältgränsen, så att de har energi nog att jobba. På så sätt kan han tjäna långt mer pengar än han hade gjort på en fri marknad. 

Denna ojämlikhet har uppstått och upprätthålls med statens hjälp. Inte minst jobbar jordägarna intensivt för att förhindra en industrialisering, med fabriker i närheten av deras mark. För då skulle de vara tvungna att konkurrera om arbetskraften och skulle tvingas höja lönerna kraftigt, till marknadspriset. Och då skulle deras vinster kraftigt reduceras.    

Och så brukar man, när klassiska liberaler talar om jämlikhet, nämna Nozicks tankeexperiment. (Nozick använde sig av den på 1960- och 70-talet framstående basketbollspelaren Wilt Chamberlain, men det är inte längre så många som vet vem han var, särskilt inte i Sverige, så vi kan låtsas som att det är Zlatan i stället). Låt oss säga att alla som går och tittar på Zlatan lägger 10 kronor i en hink vid ingången, för att de vill se just Zlatan, och dessa pengar tillfaller just honom. Om det är jättemånga som vill se just Zlatan spela kommer han att få jättemycket pengar. Det är i verkligheten ungefär det som har hänt, och exakt vad är problemet med det? 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Ett tionde och sista problem, som är populärt i dessa nykonservativa tider, är att liberalismen inte kan skapa mening åt människor. Första gången jag hörde argumentet blev jag paff. Och jag insåg att jag inte hade tänkt så mycket på det. Mening? Med livet? Vi finns för att vi är biologiska varelser, och vi har råkat få en abnormt stor hjärna som gör det möjligt för oss att ställa oss frågor om existensens mening. So what? Det gör inte frågan relevant. 

Om jag vill vara skojvulgär kan jag säga att meningen med livet är Pornhub och Johnny Walker. Om jag vill vara töntideologisk säger jag frihet. Och ska jag vara lite allvarlig så kanske jag skulle hävda kärlek, goda vänner och förkovring. Men framför allt finns det ingen övergripande eller generell mening med våra liv, eftersom vår tillvaro är en slump. Utan det rimliga är att göra det bästa av det hela, och sedan dör man.

Allra viktigast här är dock att det verkligen inte är politikens uppgift att skapa mening åt medborgarnas liv. Det gör vi så bra på egen hand. Och liberalismen är den enda ideologin där varje människa får skapa sin egen mening. Varför inte tillsammans med andra? På frivillig basis.