Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Myten om det svenska rostbältet

I de svenska bruksorterna lever globaliseringens vinnare och förlorare sida vid sida. Politiker och debattörer talar ofta om att Sverige delas mellan stad och land, men sällan om klyftan mellan globaliseringens två sidor. Den ena är arbetslöshet, krisande offentliga verksamheter och sociala problem. Den andra är världsledande företag med stort värdeskapande.

Döden har inträtt i det lilla brukssamhället. Gatuköket lär aldrig öppna igen. Luckorna som en gång i tiden drogs igen efter varje kund, för att behålla värmen därinne under kalla vinterkvällar, är dragna åt sidan. Ingen bryr sig längre. Allt värdefullt är ändå redan plundrat.

På kioskens ena sida har sprejfärgen tagit över. En stor graffitimålning på en leende Anna Lindh upptar större delen av väggen. Hon håller sina händer likt i en bön. Runt den socialdemokratiska politikern och utrikesministern svärmar fåglar.

Scenen är perfekt för att berätta om den förändringsvåg som sveper över västvärlden. Vi känner den vid många namn. Globaliseringen. Automatisering. Urbanisering. Men dess uttryck är alltid detsamma – igenbommade industrier, affärer och tomma bostadshus på mindre orter. Från USA har vi lärt oss att vi ska kalla dessa områden utanför storstäderna för rostbälten. Hit kan vi åka för att förstå varför världen har blivit galen, varför Trump är president i USA och varför etablissemangskritiska partier växer runtom i västvärlden. Det sägs beror på att många människor utanför storstäderna känner sig som förlorare.

Från USA har vi lärt oss att vi ska kalla dessa områden utanför storstäderna för rostbälten.

Rostbältets folk har tappat jobb, identitet och sammanhang. Det har fått dem att vända sig bort från de etablerade partierna och söka sig till populister. Målningen av Anna Lindh på gatuköket blir ett vittnesmål från en annan era, en era då Socialdemokraterna dominerade.

Det lockande mörkret

I Sverige har statsminister Stefan Löfven (S) ansett situationen så allvarlig att han ägnat veckor de senaste åren åt att resa runt och besöka småorter. Regeringssammanträden har förlagts till landsorten för att alla i landet ska känna sig delaktiga i samhällsbygget, som det heter på Regeringskanslisvenska. Löfven och många andra talar med allvarsamma miner om ett Sverige som glider isär. Om klyftor som växer. Om ett land utanför samhällsdebattens mittfåra, som varken ses av politiker eller media.

Många debattörer har gjort det till sin grej att leverera vittnesmål från den glömda verkligheten. Po Tidholm och Lotta Gröning är några som med tjocka lager av mörka färger beskriver landet som politiken glömde. De kräver förändring. Återupprättelse.

Det är också tacksamma berättelser att berätta. Kontrasterna är så tydliga; stadens framgångsljus står mot bruksortens skymningsmörker.

Om vi återvänder till det övergivna gatuköket på bruksorten inser vi att det finns historier om förlust att förmedla. Den som blickar bortom gatuköket ser en huvudgata som nog har sett bättre dagar.

Platsen för scenen är Rejmyre, i norra Östergötland. En gång var området känt som landskapets norra bergslag. Här grundlade nederländare för cirka 400 år sedan gruvor och bruk. Närbelägna Finspång kom familjen de Geer att göra till Sveriges centrum för vapenindustri. I hjärtat av samhället uppfördes, som en krona på verket, väldiga Finspångs slott. Runt om i de vidsträckta skogarna poppade mindre bruk upp; runt dem anlades små samhällen.

Tre nyputsade sportbilar av märket Porsche står utanför. Glasbruket, som är känt för sitt röda och gröna glas, är huvudnumret på en liten gata med diverse butiker och kaféer.

Vi befinner oss alltså i ett område som borde vara något av ett svenskt rostbälte. Alla förutsättningarna för det finns. Ett stolt industriellt arv möter en mördande global konkurrens. Problemet med bilden är bara att den inte stämmer.

Vänder vi bort blicken från det övergivna gatuköket i Rejmyre och låter blicken följa gatan åt andra hållet är scenen plötsligt en helt annan. Reijmyre glasbruk har helgöppet i sin butik. På parkeringen är det nästan fullt. Tre nyputsade sportbilar av märket Porsche står utanför. Glasbruket, som är känt för sitt röda och gröna glas, är huvudnumret på en liten gata med diverse butiker och kaféer. På bruket blåses glas åt bland annat fashionabla Svenskt Tenn, en inredningsfirma som har lovprisats i bland annat brittiska affärstidningen Financial Times helgbilaga, som läses av betydande delar av planetens crème de la crème. Den som är trendkänslig gör rätt i att ha glas från Rejmyre.

Upptäckter i skogen

Men är Reijmyre glasbruk ett undantag? I ärlighetens namn har företaget haft återkommande ekonomiska problem. Finspångs kommun har investerat tungt i fastigheten, pengar som aldrig lär gå att få tillbaka. Med frågan om Rejmyre är undantaget som bekräftar regeln sätter jag mig i bilen och åker norrut, ännu djupare in i den gamla Bergslagen. På väg ut ur samhället ser jag en tidigare svensk statsminister parkera och hoppa ur bilen. Han som en gång ledde den regering i vilken Anna Lindh satt. Med bestämda steg går han mot en glasutställning.

Utanför Rejmyre sluter sig skogen allt mer runt vägen. Men efter kanske 15 minuter uppenbarar sig ett samhälle. Hävla, upplyser vägskylten. Efter en högersväng reser sig stora industrigrindar. Självaste berget verkar nyligen ha fått ge vika för en utvidgad industri. På den stora grinden står företagsnamnet i tryckt i rött – Häfla Bruks AB.

På hemsidan berättas det om företaget: 

Häfla Bruk har en historia som sträcker sig mer än 300 år tillbaka i tiden. Den gamla hammarsmedja som anlades år 1682 och som finns väl bevarad än idag, är ursprunget till dagens Häfla Bruk. Historiskt sett har Häfla Bruk tillverkat bl.a smidesjärn, spik, värmepannor och hästskor men under 1950-talet påbörjades tillverkning av pressvetsad gallerdurk – tillverkningen som ligger till grund för dagens verksamhet. Att ett företag som Häfla Bruk, med sin långa historia, bygger på tradition är ganska givet. Under dessa århundraden har en gedigen kunskap och kompetens växt fram.

Ja, man kan faktiskt säga att kunskap och erfarenhet inte bara finns hos vår personal, utan att den även sitter i väggarna. Eftersom världen är i konstant förändring, satsar vi på Häfla Bruk framåt. Företaget är i stark utveckling och vi satsar stora resurser på automatisering och utveckling av produkter och produktionsutrustning. Du kan därför vara säker på att produkter från oss håller hög kvalitet, nu och i framtiden.

Troligen är det omedvetet, men texten från Häfla bruk fångar situationen på många orter. Bruket lever. Visserligen har bemanningen minskat, i takt med automatisering, men verksamheten i sig sopar mattan med de globala konkurrenterna. Målet är att finnas kvar på samma ort länge till.

Visserligen har bemanningen minskat, i takt med automatisering, men verksamheten i sig sopar mattan med de globala konkurrenterna.

Den som åker från Hävla till Finspång kan stöta på andra små framgångssagor. I det lilla samhället Lotorp drar en reslig byggnad i gult blickarna till sig. På fasaden sitter företagsnamnet ”Fröbergs”. Och den som googlar skall finna vad bolaget gör: ”Fröbergs Stämplar var Sveriges första postorderföretag och Skandinaviens första stämpelfabrik.” Under senare år har verksamheten växt. Förvärven är många. På den stora skylten i svart metall som är uppsatt utanför företagets område står olika bolagsnamn uppradade i prydlig ordning.

Från Lotorp tar det några minuter med bil in till Finspång. I området runt slottet är det full aktivitet. Siemens, Gränges och Hydro är företagsnamn som tronar högt upp på olika byggnader runt slottet. Här jobbar tusen och åter tusen. På Gränges anläggning i Finspång arbetar runt 440 personer med att tillverka valsat aluminium för värmeväxlare i aluminium. Produkter som sedan återfinns i varannan bil i världen, och en stor del av det kommer från Finspång.

Den största privata arbetsgivaren på orten är Siemens Industrial Turbomachinery AB, med sina runt 2 800 anställda. Ett företag som tillverkar gasturbiner som säljs över hela världen. Parallellt med den produktionen utvecklar bolaget revolutionerande digitala system för industriell produktion. Det handlar om så kallad additiv tillverkning av metallkomponenter, en metod där man bygger nya produkter med hjälp av olika typer av 3D-skrivare. En verksamhet som Siemens Industrial Turbomachinery är världsledande inom. Nästa industriella revolution börjar i Finspång.

Globaliseringens två sidor

Trots brukets framgångar finns problem på samma plats. Finspång är inte direkt den kommun som verkar stå högst på listan för nyinflyttade. Många dagspendlar till Finspång från närbelägna kommuner, som Norrköping och Linköping. Samma klagomål på centrumutvecklingen kan höras i Finspång, som andra på orter. Enligt Lärarförbundets skolranking – som visserligen ska tas med en grabbnäve salt – placerar sig Finspång i den nationella botten.

Den här situationen känner vi igen från andra orter. Nyligen uppmärksammades problemet med social export till de fattiga landsbygdskommunerna Hagfors, Ljusnarsberg, Filipstad och Avesta av Expressen. Alla de kommuner som lyftes fram som problemtyngda har dock framgångsrika företag, ofta världsledande inom sina segment. Hagfors har Uddeholms stålverk, som har en säljorganisation i 90 länder för att sälja produkterna som tillverkas i Hagfors. Ljusnarsberg har i huvudorten Kopparberg ett bryggeri som bär dess namn.

Den verksamheten har utvecklats till en framgångssaga och dess produkter sprids över världen. I Filipstad, en kommun som har en ekonomi i ruiner efter den stora vågen av migranter, finns det största knäckebrödsbageriet. I Avesta brinner ugnarna på stålverket och sysselsätter 800 personer. Alla dessa verksamheter är vinnare i den globala konkurrensen dagligen, däremot är det krisstämning i det offentliga på samma orter.

De producerande verksamheterna finns kvar, men allt färre arbetar där. Värdeskapandet kan vara enormt, utan att det för den delen sysselsätter lika många som förr.

Det svenska näringslivets framgångssagor existerar parallellt med problem på samma platser. Grundproblemet i många kommuner är således inte att bruket har slagit igen, i motsats till vad vi har lärt oss ifrån idén om rostbälten som vi har tagit till oss från USA. De producerande verksamheterna finns kvar, men allt färre arbetar där. Värdeskapandet kan vara enormt, utan att det för den delen sysselsätter lika många som förr.

Ett praktexempel på kontrasten ges längs med de reglerade älvarna i norr. Vattenkraftverken sysselsätter knappt någon och dammluckorna fjärrstyrs från ledningscentraler långt borta. I många av samhällena i längs med älvarna har många verksamheter slagit igen. Rekordårens bebyggelse står kvar som påminnelser om tidigare glansdagar. Nu gapar skyltfönstren tomma och sjukvårdens BB har flyttat allt längre bort. Men värdeskapandet som sker på platsen kan vara förkrossande.

En kommun där skillnaderna blir synnerligen stora är Hagfors. Uddeholmsbolaget har utöver en framgångsrik stålproduktion även en forskningsanläggning i samhället. Dit rekryteras forskare från hela världen för att utveckla framtidens stål. Hagfors är en av få platser på planeten där det går att bedriva spjutspetsforskning inom segmentet verktygsstål. På samma plats finns dock stora sociala problem. Som Expressen har rapporterat tyngs Hagfors av så kallad social export. Många tomma bostäder har gjort att socialtjänster i andra kommuner skickar dit kostnadskrävande invånare, som missbrukare och nyanlända. Det blir en ond cirkel och ett hårt slag mot den kommunala ekonomin, som ofta redan är ansträngd av en åldrande befolkning.

Situationen i Hagfors är inte heller unik. Ofta finns det billiga bostäder att tillgå på gamla bruksorter. För även om industrin finns kvar och den har plockat marknadsandelar så sysselsätts allt färre i den. Jobben har dessutom blivit mer avancerade, vilket betyder att lågkvalificerad arbetskraft har svårt att hitta jobb. Tiden är förbi då det gick att gå ut grundskolan på fredagen och börja på bruket på måndagen, vilket faktiskt var ordningen länge i de gamla brukssamhällena.

Inom jordbruket är också i stort de enkla jobben borta. Maskiner och dess system blir allt mer avancerad. Drönare, GPS-teknik och sensorer som läser av grödornas behov är redan vardag inom jordbruket. Precis som inom tillverkningsindustrin måste de lantbruksföretag som vill bli vinnare på den konkurrensutsatta marknaden vara på tårna och ta till sig ny teknik.

Värdeskapandet som uppstår på orter som Hagfors eller Finspång stannar inte heller fullt ut där, då bolagen inte beskattas lokalt och bättre transporter har möjliggjort att fler kan pendla. En annan sida av det är att i takt med att produktionen har blivit allt effektivare blir andra delar av företagen proportionerligt större. Att Uddeholmsbolaget har fler anställda i säljorganisationen runt om i världen än i stålverket i Hagfors är ett exempel på det.

Resultatet blir att på många orter bor både globaliseringens vinnare och förlorare. Rostbältena finns knappast i Sverige; däremot områden vars gamla struktur inte längre passar. Företagen har anpassat sig till globaliseringens krav på automatisering och rationalisering, däremot har inte arbetskraften hängt med.

Sverige delas inte bara mellan stad och land, utan mellan de delar av arbetskraften som klarar den globala konkurrensen och de som inte gör det.