Samhälle Krönika
Något är ruttet i det svenska bidragssystemet
Var åttonde person i Sverige försörjer inte sig själv, samtidigt som företagare vittnar om att arbetslösa tackar nej till erbjudande om jobb för att de kan få lika mycket pengar i bidrag. Det säger allt: systemet är sjukt, skriver Susanna Silfverskiöld.
1,3 miljoner människor i Sverige försörjer inte sig själva. Men än värre – 57 procent av dem har levt på andra i sex år eller mer, visar nya siffror från Svenskt Näringsliv. Samtidigt vittnar företagare om att arbetslösa tackar nej till erbjudande om arbete. Bidragen och skatterna är så höga att det helt enkelt inte lönar sig att ställa väckarklockan och gå till jobbet.
En av de entreprenörer som erfarit symptomen av detta är krögaren Tareq Taylor. I Tidningen Näringslivet berättar han att restaurangerna är på ständig jakt efter människor som vill jobba, och att han bara häromveckan var redo att anställa tre personer – utan framgång.
Den sitsen är Taylor inte ensam om. Anestis Chartalidis som driver ett städföretag berättar i en annan artikel att han har svårt att hitta folk som vill jobba, men att hans största konkurrent om arbetskraft inte är andra företagare utan det svenska bidragssystemet. ”Vi letar hela tiden efter nya medarbetare men ständigt får jag höra att ‘det lönar sig inte’. Vad ska jag göra?” säger han till samma tidning.
En färsk rapport från arbetsgivarorganisationen Almega visar att denna paradox på svensk arbetsmarknad är allt annat än anekdotisk. Var åttonde person i arbetsför ålder försörjs av sociala ersättningar trots att det på Arbetsförmedlingen finns 33 000 lediga så kallade enkla jobb bara inom tjänstesektorn. Än mer skrämmande blir det när man dyker ner i siffrorna, för här finns en viktig förklaring till varför situationen ser ut som den gör.
En familj med två vuxna som lever på ekonomiskt bistånd (tidigare kallat socialbidrag) och som har mer än ett barn tjänar inte en enda krona om den ena föräldern byter bidragsberoendet mot jobb och egen försörjning. Inte en enda krona.
Förr eller senare kommer det svenska välfärdssystemet att kollapsa.
Det talar sitt tydliga språk – det svenska bidragssystemet är trasigt och om trenden håller i sig kommer välfärdssystemet förr eller senare att kollapsa.
Välfärdsstaten är uppbyggd som en stor gemensam försäkring. Den bygger på och förutsätter att pengar in långsiktigt överstiger pengar ut, och att alla som kan bidra i stället för att gå på bidrag faktiskt gör det.
Att svenska bidrag och svenska skatter är höga vet de flesta. Men nästan alla underskattar hur illa det ligger till. En undersökning som Timbro beställde av Demoskop (2022) visade att 94 procent av väljarna tror att socialbidragen är lägre än vad de faktiskt är. Samtidigt visar en undersökning från Svenskt Näringsliv att tre av fyra svenskar underskattar skatten på en genomsnittlig lön.
Om Sverige ska ha en chans att läka utanförskapets sår och se till att fler människor tar steget från bidragsberoende till arbete räcker inte finjusteringar i marginalen. För att rätta till felen måste systemet konstrueras om i grunden.
Kraftigt sänkt skatt så att den som jobbar får mer pengar kvar i plånboken, och ett bidragstak som ser till att man aldrig kan gå back på att tacka ja till arbete är en bra början.
En familj med sex barn får 11 740 kronor i barnbidrag varje månad – en helt orimlig prioritering med andras pengar.
Därutöver måste bidrag kapas. Idag får en familj med sex barn automatiskt så mycket som 11 740 kronor i barnbidrag. Detta bara genom att bo i Sverige och utan att behöva arbeta, ha arbetat eller ens söka jobb. Här har vi är en helt orimlig prioritering med andra människors inbetalda skattepengar – som dessutom cementerar utanförskapet.
Kommunerna måste också ställa krav på motprestation för den som vill ta emot fullt försörjningsstöd. Att leva på skattepengar ska inte, som det i praktiken ofta ser ut idag, upplevas som fritid. En sund hållning är att den som erhåller medel från det offentliga på heltid ägnar sig åt aktiviteter som tar en närmare anställning – som att studera SFI, söka arbete och praktisera.
Vi kan inte heller ignorera klyftan i försörjning mellan dem som är födda i Sverige och dem som flyttat hit. Sverige har enligt en rapport från Entreprenörskapsforum (2021) ett av Europas största sysselsättningsgap mellan inrikes och utrikes födda. För utrikes födda tar det i snitt så mycket som 12–13 år innan 50 procent har uppnått en självförsörjningsgrad räknat som den blygsamma lönen 12 800 kronor efter skatt. Bland stora grupper av utrikes födda är enbart mellan 30 och 40 procent i arbetsför ålder självförsörjande. 2016 var andelen för människor med härkomst från Mellanöstern 36 procent och från Afrika 38 procent, till exempel.
Men frågan om bidragsberoende och utanförskap är större än det som går att mäta i enbart ekonomiska termer. Ett arbete är nämligen mer än bara lön: det innebär kollegor, egenmakt och en biljett till gemenskap. Det sägs ofta att den som är satt i skuld inte är fri. Detsamma gäller för den som är ekonomiskt beroende av andra och aldrig får uppleva det vi kallar integration. Lägg därtill vad som händer med barn som aldrig ser sina föräldrar gå till jobbet, och risken att det utanförskapet går i arv.
Med det i åtanke kan ingen politiker med hedern i behåll fortsätta förneka det som blivit uppenbart: Dagens absurt höga skatter i kombination med skadligt höga bidrag tjänar ingen väl.