Samhälle Essä
När elen ska öka
behövs kärnkraften
Energieffektivisering kommer inte att lösa den dubbla utmaningen att öka energianvändningen och samtidigt byta ut den fossila energin. Det finns tre energislag som i kombination kan lösa uppgiften – solenergi, vindkraft och kärnkraft, skriver Daniel Westlén.
God tillgång på energi är grunden för våra goda liv. Att människor alltid kan använda den energi de behöver möjliggör snart sagt allt annat.
Energins betydelse blir kanske som tydligast när vi får en riktig vinter. Med kylan har våra prioriteringar blivit synliga. Under årets inledning har vi förlitat oss på att kolkraften flödar in via kablarna söderifrån. Oljeeldningen i Karlshamn har startat. I fjärrvärmenäten har oljepannorna eldats för att hålla elementen varma. Vi vet att det skadar klimatet, men vi behöver elen och vi vill inte duscha kallt.
Tillgången på energi är välfärdens kärna – den måste alltid fungera.
Vårt eget beteende illustrerar hur svårt det är att få bort de fossila bränslena. Till och med i Sverige eldar vi fossila bränslen när alternativet är kyla och elavbrott. Tillgången på energi är välfärdens kärna – den måste alltid fungera.
Globalt står fossila bränslen för runt 85 procent av energin vi använder. Andelen har länge varit stabil. Solenergin och vindkraften har växt snabbt under 2000-talet, men samtidigt har den totala energianvändningen också ökat.
Vi vet alla att det inte kan fortsätta så här. Utsläppen måste bort. Det ställer höga krav på energisystemet, som ska vara både leveranssäkert och samhällsekonomiskt effektivt, men inte får skada klimatet. Miljöpåverkan i övrigt måste också vara acceptabel.
Men utsläppen är inte den enda utmaningen. Världen använder i dag alldeles för lite energi. Så många som 2,6 miljarder människor lagar sin mat över öppen eld med biomassa, kol eller fotogen som bränsle. Fyra miljoner av dem dör varje år av de föroreningar de orsakar när de eldar inomhus. Även om läget snabbt har blivit bättre saknar fortfarande 770 miljoner människor tillgång till el. Långt fler har för dålig tillgång. Det behövs mycket mer energi. Framför allt behövs mer el.
Människor överallt ska ha tillgång till den energi de behöver.
Att människor har belysning och rinnande vatten, att skolor och sjukhus har pålitlig och tillräcklig elförsörjning och att tunga arbeten i industri och jordbruk kan mekaniseras är på alla sätt något gott. Människor överallt ska ha tillgång till den energi de behöver – när de behöver den och där de behöver den. Det måste vara vårt mål.
Energin ska självklart användas effektivt. Men energieffektivisering kommer inte att lösa den dubbla utmaningen att öka energianvändningen och samtidigt byta ut den fossila energin.
Vi känner tre energislag som, om de kombineras klokt, skulle kunna lösa uppgiften – solenergi, vindkraft och kärnkraft. I Norden spelar både biobränslena och vattenkraften en avgörande roll i energisystemet, men inte ens här är det rimligt att bygga ut dem så mycket att de kan ersätta den olja vi använder.
När kärnkraften byggdes ut från mitten av 1970-talet till början av 1990-talet fördubblades andelen fossilfri energi globalt. Men de fossila bränslena behöll sin totala dominans.
I några länder, däribland i Sverige, innebar kärnkraftens intåg dock en verklig energiomställning. Den fossila elproduktionen här hemma upphörde nästan helt samtidigt som vår elproduktion fördubblades. Industrin genomförde också en omfattande elektrifiering, som minskade oljeanvändningen i sektorn med två tredjedelar.
Utbyggnaden av elproduktionen sammanföll med oljekrisen, men när oljeprischockerna kom var utbyggnaden av kärnkraften redan i full gång.
Från slutet av 50-talet till 1970 ökade oljeanvändningen snabbt i Sverige. Koldioxidutsläppen fördubblades under de här åren från drygt fem till 11,5 ton per person och år. Men, kärnkraftsutbyggnaden och elektrifieringen bröt uppgången, och när de tolv reaktorerna stod klara 1985 var utsläppen åter nere på 7,5 ton.
Sedan dess har övergången från oljepannor till värmepumpar, effektivare förbränningsmotorer, en kraftigt ökad biobränsleanvändning och en rad andra förändringar gjort att koldioxidutsläppen sakta har fortsatt ner till strax under fem ton per person och år. Men den stora snabba förändringen skedde under 1980-talets första halva.
Mer läsning på temat:
Både andra världskriget och Sovjetunionens kollaps gav mycket snabba utsläppsminskningar. Men utbyggnaden av kärnkraften i Sverige är – än så länge – det bästa exemplet på att det på ett planerat sätt går att minska utsläppen snabbt och kraftigt. Lustigt nog var klimatnyttan aldrig orsaken till den svenska omställningen. Istället var det försörjningstryggheten, industrins tillgång på billig energi och en rad miljöfrågor som avgjorde.
Flera nya länder har ambitionen att bygga reaktorer. Det viktigaste exemplet är Förenade Arabemiraten med fyra nya reaktorer. En av dem har tagits i drift och de övriga är snart klara. När alla fyra reaktorerna är i drift kommer de att stå för en fjärdedel av landets elproduktion. De ersätter rakt av el från fossil gas. Koldioxidutsläppen beräknas minska med 20 miljoner ton per år. Det motsvarar 40 procent av Sveriges utsläpp.
Det går inte att påstå att Sverige är förebilden när Förenade Arabemiraten, Turkiet, Bangladesh och Belarus bygger kärnkraft. Alla har sina skäl för satsningarna. Men att elen i Sverige, Frankrike och Ontario är fossilfri tack vare medvetna strategier är väl känt runt om i världen. Den svenska elproduktionen är ett internationellt föredöme.
Sveriges nettoutsläpp av klimatgaser ska vara noll senast 2045. De kvarvarande utsläppen från fossila bränslen, cementtillverkning och jordbrukets utsläpp av metan och lustgas ska då vara mindre än den mängd koldioxid vi lyckas fånga in och lagra, enligt det klimatpolitiska ramverket. EU som helhet har motsvarande mål för 2050.
Energisektorn är nyckeln. Globalt står energianvändningen – i industrin, i transportsektorn och i byggnader – för tre fjärdedelar av klimatgasutsläppen. Det gäller även i Sverige, trots vår rena el. Industrin och transportsektorn använder fortfarande stora mängder fossila bränslen.
I Sverige har vi egentligen tre, ganska väl separerade, energisystem – el, värme och bränslen. Det finns kopplingar, särskilt genom kraftvärmeverken som eldar bränslen för att producera el och värme, men i huvudsak rör det sig om tre parallella energisystem.
Utan fossila bränslen förändras det här i grunden. De tre energisystemen kommer att smälta samman till ett. Överallt där det är rimligt kommer processer, av effektivitetsskäl, att drivas direkt av el. Behovet av bränslen kommer att minska. Men, den långväga sjöfarten och flyget, delar av de tunga landsvägstransporterna, skogsmaskinerna och en hel del annat kommer inte att kunna drivas med el från batterier eller elledningar. Utan fossila bränslen behövs andra energibärare. De måste framställas med el som energikälla, eller från biomassa.
Biobränslen kommer att vara viktiga. Kanske får också nukleär värme en roll. Men elen kommer bli helt central när den blir vår viktigaste primärenergikälla.
Många ställer i dag sitt hopp till vätgasen som energibärare. Den skulle komplettera elen och ersätta fossila bränslen i sektorer som är orimliga att elektrifiera.
Fossilfri vätgas kommer främst att framställas från el genom elektrolys. Men, vi ska akta oss för att begå misstaget att se vätgasen som en biprodukt av elproduktionen. I dag ses vätgasproduktion ofta som ett sätt att ta hand om överskottsel från sol och vind. Det är att underskatta vätgasen. Den kommer att behöva produceras dygnet runt oavsett väder. En stor del av den framtida elproduktionen kommer att vara byggd enkom för att producera vätgas. Det är inte ens säkert att den överhuvudtaget ansluts till elnätet.
Särskilt när vätgas framställs med el från sol och vind behöver den lagras och transporteras. Det öppnar för handel. Den tyska vätgasstrategin bygger på att omfattande volymer vätgas hämtas till Tyskland från områden med bättre förutsättningar för fossilfri vätgasproduktion. Den här ger i praktiken obegränsade möjligheter för svensk export av vätgas.
Skogen, älvarna, de goda vindlägena och det gedigna kärnkraftskunnandet är värdefulla tillgångar som, om de används klokt, kan skapa stora värden i form av el och eventuellt också vätgas. Frågan vi ska ställa oss är hur energin ska kunna produceras effektivare i Sverige än på andra platser. Konkurrenskraftig produktion och distribution av fossilfri energi ger förutsättningar för industrin att bli fossilfri. Det i sin tur öppnar för en växande export av klimatneutrala produkter, såväl som av el och vätgas. Exporten tränger undan smutsig produktion på andra håll. Men det här kommer bara att bli verklighet om energisystemet levererar och om industrin hela tiden är konkurrenskraftig.
Energislagen behöver byggas ut tillsammans för att komplettera varandra. Det håller nere kostnaderna för infrastrukturen för el och vätgas och det ger ett robust energisystem. Om Sverige lyckas fasa ut de fossila bränslena effektivare än andra kan göra det – förutsättningarna finns verkligen – så är chanserna goda för att den svenska ekonomin även i framtiden ska vara konkurrenskraftig.
Sverige har visat världen att en omställning är möjlig. Vi borde kunna lära av vårt eget exempel.