Putins krig i Ukraina går snart in på sitt femte år. Förhandlingar förs om hur det ska avslutas. Finns det några ledtrådar i hur tidigare stora krig fått sitt slut, några lärdomar som kan dras av beslutsprocesserna i dessa? I min bok ”Hur krigen slutar” (2025) har jag behandlat tolv krig och deras slut, från Bismarcks krig till Putins, men även sökt granska hur några av dem, främst det första världskriget, hade kunnat avslutas långt tidigare än som skedde, ett kontrafaktiskt resonemang som många historiker visat intresse för.

Det som särskilt präglar bokens skildring är de ledande personligheternas roll, deras egna intressen, mentala stabilitet, idiosynkrasier, hur hat och fiendskap, oförmågan att inse motpartens tänkesätt, (miss)uppfattningar om avsikter och förmåga kan få ödesdigra följder. Innan jag ger några korta kommentarer till det aktuella förhandlingsläget om Ukraina följer nedan några resonemang från boken om tre av dessa krig.

Preussens, senare Tysklands rikskansler Otto von Bismarck förde krig mot Danmark, Österrike och Frankrike. Kriget mot Danmark 1864, som gällde till vilket land Schleswig Holstein skulle höra, illustrerar realpolitikens dilemma. Den danska regeringen, stödd av en hänförd folkopinion och övertygad om rättmätigheten i sin sak, försvar mot den preussiska aggressionen, vägrade ta hänsyn till styrkeförhållandena på slagfältet. Där kunde Preussen och Österrike gemensamt föra fyra gånger så många soldater i fält som Danmark, därtill bättre utrustade med kanoner och gevär.

Efter en rad nederlag tvingades Danmark godta en fred med avsevärt sämre villkor än de Bismarck tidigare erbjudit.

Regeringen i Köpenhamn misstog sig likaså på de ledande europeiska stormakternas vilja att engagera sig för Danmarks försvar mot det preussiska angreppet. Storbritannien, Frankrike och Ryssland uppmanade i stället förgäves till förhandlingar och kompromisser. Efter en rad nederlag tvingades Danmark godta en fred med avsevärt sämre villkor än de Bismarck tidigare erbjudit. Efter två månaders förhandlingar fick de danska förhandlarna den 30 oktober 1864 skriva under en traktat genom vilken landet förlorade en tredjedel av sitt territorium och 15 procent av sin befolkning. Bismarck, som i motsats till sina generaler, inte avsåg bemäktiga sig mer än de omtvistade regionerna och alls inte ifrågasatte Danmarks suveränitet, kunde inhösta en inrikespolitisk triumf och ökad respekt för den egna styrkan i de ledande stormakternas huvudstäder. 

***

Under första världskriget fanns tillfällen då parterna, centralmakterna Tyskland/Österrike och ententen Storbritannien/Frankrike/Ryssland tycktes ha möjlighet att uppnå fred eller separatfred. Sådana chanser kan ha försuttits främst genom krigsledarnas optimism om den egna framtida segern. Ett ”window of opportunity” under hösten 1916 stängdes genom maktväxling både i Storbritannien och i Tyskland under november–december vilket gynnade de ledande i ”krigspartierna”. 

I London hade premiärministern Asquith antytt visst gehör för tyska fredstrevare. Rivalen om posten som regeringschef, Lloyd George, kunde dock i december 1916 utmanövrera och efterträda honom främst med argumentet att de väldiga förlusterna på slagfältet krävde en starkare ledning och fullständig seger. Förhandlingar var till ingen nytta med notoriska lögnare och förbrytare. I Berlin ville den tyske rikskanslern, Bethmann Hollweg, ha fred, han var beredd att godta en uppgörelse där parterna återgick till de gränser som rådde när kriget började. De tyska generalerna Ludendorff och Hindenburg, hade dock helt andra ambitioner än rikskanslern. De ville fullfölja sin offensiv i öst, bemäktiga sig Polen och de baltiska områdena, uppamma nationella strävanden i det ryska imperiet, i första hand i Ukraina, kanske få Ryssland att krackelera. Generalerna fick under senhösten överhanden i Berlin, deras politik med ständig offensiv och eskalering till obegränsat ubåtskrig drog USA in i kriget med Tysklands nederlag som nödvändig följd. 

Woodrow Wilson, USA:s president, ville gärna vara fredsmäklare. Ett skäl var att förhindra att USA  drogs in i kriget och det kunde bäst ske genom att tvinga fram en uppgörelse om stopp för striderna. Ententens krigföring finansierades genom amerikanska krediter och leveranser av krigsmateriel.  Presidenten kunde använda detta för att sätta press på britterna. Tyskland kunde hotas med antydningar om än större amerikanskt stöd till ententen. Kanske fanns också en personlig aspekt. En företrädare på posten, Theodore Roosevelt, hade fått Nobelpris för sin roll att förhandla fred mellan Ryssland och Japan 1905. Hösten 1916 hade Wilson dock annat att göra – kampanjen för återval som president i november fick prioritet. I denna var ett huvudtema att USA skulle bevara en neutral politik: ”Keep the US out of the War”!  När han sedan återvände till rollen som fredsmäklare var den tid förbi då konstellationen av ledare hos de krigförande parterna var gynnsam för en uppgörelse.

Tyskarna förpassade en möjlighet att genom diplomati uppnå separatfred. I Ryssland hade krigets väldiga blodspillan och ständiga nederlag i förening med svält och umbäranden lett till februarirevolutionen 1917 och tsarväldets fall. Tyska diplomater ivrade då för att Tyskland skulle ge ett frikostigt fredsanbud till den nya borgerliga ryska regeringen för att få denna med på en separatfred. En sådan kunde lösgöra tyska trupper från östfronten. Den omättlige krigsivraren, generalen Ludendorff, krävde dock fortsatt offensiv och vittgående territoriella annekteringar. Ett arrogant och förödmjukande tyskt förhandlingsbud stärkte krigsviljan i Petrograd. Striderna fortsatte med nya ryska nederlag som ledde till bolsjevikernas maktövertagande i statskuppen november 1917. I den nya ledningen drev Lenin igenom att fred skulle slutas hur omfattande än de territoriella förlusterna skulle bli. Freden i Brest – Litovsk blev onekligen hård – det ryska imperiet förlorade en fjärdedel av sitt territorium, Finland, Polen, Ukraina, de baltiska länderna och hela det transkaukasiska området. Men, som Lenin framhöll, denna fred skulle gälla blott till dess att Ryssland kunnat samla nya krafter.

***

Koreakrigets uppgörelse om vapenvila efter tre års krig och mer än tre miljoner civila och militära förluster föregicks av långa och hårda förhandlingar. Krigslyckan avgjorde i den meningen att de krigförande parterna, FN-sidan, i realiteten amerikanska trupper som stred mot nordkoreanska och kinesiska styrkor, nådde en frontlinje vid 38:e breddgraden som också blev den slutliga stilleståndslinjen. Detta stillestånd har nu varat i mer än 70 år. När ingen av parterna kunde räkna med att vinna seger eller göra ytterligare territoriella vinster fanns en grundval för ett avtal. Förhandlingarna fördes medan striderna pågick. 

Stalin, som gett Nordkorea grönt ljus för aggressionen mot Sydkorea, ansåg att ett fortsatt krig kunde ligga i sovjetiskt intresse, det skulle binda amerikanska stridskrafter i Östasien, permanenta motsättningen mellan Kina och USA och förankra Kina i det världskommunistiska lägret. Någon hänsyn till de mänskliga förlusterna och lidandet i Korea fanns inte i Kremlledarens tänkande. Mao, som tagit beslutet om kinesisk intervention i kriget, var bunden till Sovjetunionens och Stalins ledarskap och hade sin egen prestige på spel i dessa förhandlingar. Det som slutligen avgjorde var dels en dramatisk eskalering av amerikanska hot om användning av atomvapen mot kinesiska mål – dels, och framför allt, Stalins död den 5 mars 1953. Den nya politbyrån i Moskva visade tydlig vilja att få slut på kriget och lät senare förstå att man ogillade den åldrande Stalins beslut att låta Nordkorea gå till angrepp. Vapenstilleståndet slöts i juli 1953 och även om flera av dess bestämmelser aldrig efterlevts har det förhindrat nya strider på den koreanska halvön. 

***

Putin har fört tre stora krig, det första i Tjetjenien för att slå ner ambitioner att nå självständighet med islamistiska förtecken, det andra i Georgien för att hindra en pågående process mot anknytning till väst och inträde i Nato och det tredje i Ukraina för att föra ”det slaviska hjärtlandet” tillbaka in under ryskt styre. När ”den militära specialoperationen” mot Ukraina proklamerades angav Putin att den gällde självständighet för Luhansk och Donetsk. Senare har annektering av fyra ukrainska provinser, Donetsk, Luhansk, Cherson och Zaporizjzja införts bland målen för operationen. Ytterligare talas om att Novorossija, hela östra och södra Ukraina, det som Katarina förde in till imperiet, bör återföras till moderlandet Ryssland. Aptiten växer beroende på framgångarna på slagfältet och begränsas av det motstånd som ukrainarna och västvärlden kan uppbåda. 

Propagandan övertygar så länge slagfältet uppvisar framgångar, hur små och kostsamma de än är.

Liksom Stalin tycks Putin anse förluster i människoliv vara en bisak i kampen om Rysslands ställning som en ledande stormakt i Europa. Ukraina bör i denna optik ingå som en del av en rysk intressesfär eller åtminstone stå utanför en fientlig västallians. Det tryck som sanktioner och krigföring lägger på den ryska ekonomin är inte av den omfattning att någon revolutionär stämning kan uppstå mot kriget. Propagandan övertygar så länge slagfältet uppvisar framgångar, hur små och kostsamma de än är. En imperienostalgi dröjer kvar hos breda folklager. Någon politbyrå som kan ifrågasätta ledaren finns inte. I de stora städerna, Moskva och Petersburg, där demonstrationer kan ha någon verkan, är sådana förbjudna och livet alls inte präglat av några krigstida umbäranden. I den diskussion som förs i ryska media dominerar uppfattningen att Ryssland är på väg att vinna kriget och att USA inser detta medan europeiska ledare proklamerar evigt stöd till Ukraina men inte har förmåga eller vilja att omsätta detta i massiva insatser. Det är en propagandalinje som i dag framförs med ökad självsäkerhet.

Putin har styrt Ryssland i tjugofem år, mycket längre än någon annan ledare för en stormakt. Kejsarsyndromet dominerar beslutsfattningen i Kreml. Att hemföra seger i kriget i Ukraina är en nödvändighet för den president som på egen hand har igångsatt det. För att få paroller om seger att bli trovärdiga krävs dock, förutom de territorier som erövrats och den återstående delen av Donetsk, utfästelser om någon slags ukrainsk ”neutralitet”, begränsningar av ukrainska stridskrafter, symboliska eftergifter gällande ryska språket och den ortodoxa kyrkan samt upphävande av sanktioner däribland rätt att disponera över de ryska tillgångarna i Euroclear. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Detta är krav som Ukraina inte kan godta och som nästan alla europeiska stater skulle betrakta som ett nederlag med grava konsekvenser för också den egna säkerheten. Ukrainas öde är Europas ansvar, så lyder deklarationerna från stats- och regeringschefer. Då måste dessa stater ställa upp med mer än de resurser som kan uppbådas genom att beslagta ryska tillgångar. I Kreml lär ledaren utgå ifrån att USA inte har för avsikt att göra insatser som radikalt förändrar styrkefördelningen på slagfältet, eller söka framtvinga en för Ryssland gravt ofördelaktig uppgörelse. Detta gäller i all synnerhet som USA visat sig klart medveten om att man har att göra med en kärnvapenmakt. Med en sådan tolkning av USA:s politik ser Ryssland ingen anledning att ge efter på sina krav eller godta villkor som USA och Ukraina möjligen kan enas om. Ledaren i Moskva tycks vara övertygad om att tiden talar för Ryssland och att landet har både vilja och förmåga att fortsätta kriget.

Hur krigen slutar: Fred och vapenvila under 150 år av Örjan Berner är utgiven av Carlsson Förlag.

Omslagsbilden föreställer omärkta gravar i östra Ukraina. Foto: Petr David Josek/AP