Henrik Dalgard:
När litteraturen rev järnridån
Idéer Essä
Försöken att sprida politisk information från väst i östblocket gav svaga resultat. När man i stället prövade att skicka böcker blev responsen enorm. Henrik Dalgard läser om bokklubben som bidrog till att riva järnridån och reflekterar över litteraturens kraft i auktoritära samhällen.
När spioner porträtteras i kulturen är det ofta genom rafflande action: en Ethan Hunt eller James Bond som sitter i en Aston Martin, har på sig exploderande klockor och skräddarsydda kostymer. Det är en romantiserad bild av spionen som en förlängning av det militära, aktörer som kan verka och utöva våld i det dolda.
Spionromanens mästare, John le Carré, valde dock för det mesta att gestalta spionlivet på ett annat, mer lågmält sätt. När han i sin debutroman Call for the Dead (1961) introducerar sin mästerspion George Smiley möts läsaren av en kort, tjock man i en för stor rock. Hans gång liknas vid en vaggande paddas, och hans fru har precis lämnat honom för en kubansk racerförare. Underrättelseverksamhet i le Carrés berättelser handlar inte om biljakter eller expositioner, utan om att navigera sig fram genom byråkrati. Att etablera framgångsrika nätverk, rekrytera lämpliga personer och se till att rätt man är på rätt plats.
Historikern Benjamin Fischer, som återkommande skrivit om CIA:s historia, har beskrivit hur bildsättningen av spionlivet alltid varit av stor vikt för underrättelsetjänster världen över. CIA har exempelvis genom historien försökt utmåla organisationen som något likt en James Bond-roman. Både för att det har gynnat deras rekrytering, men också för att självbilden över vad en spion ska vara alltid har varit viktigt för deras medarbetare. De som utfört de mer militära underrättelsuppdragen har därtill ofta haft högre status och mer pengar än de som gjort det mer lågmälda byråkratiska arbetet.
Fram till Sovjetunionens kollaps 1991 hjälpte underrättelsetjänsten till att smuggla in drygt tio miljoner böcker till länderna i Östeuropa.
I boken The CIA Book Club: The Best-Kept Secret of the Cold War (HarperCollins Publishers 2025) beskriver journalisten Charlie English hur en av underrättelsetjänstens mest framgångsrika operationer under kalla kriget dock byggde mer på aktörer likt George Smiley snarare än James Bond. CIA byggde då upp ett intrikat nätverk bestående av författare, lastbilschaufförer, förläggare, skribenter och underjordiska tidskrifter för att föra in litteratur bakom järnridån.
Fram till Sovjetunionens kollaps 1991 hjälpte underrättelsetjänsten till att smuggla in drygt tio miljoner böcker till länderna i Östeuropa. Där fanns filosofiska texter av Hannah Arendt, Albert Camus och Bertrand Russell, pjäser av Vaclav Havel och Bertolt Brecht, och skönlitteratur av författare som Virginia Woolf, George Orwell, Philip Roth, Aleksandr Solzjenitsyn och flera romaner av just John le Carré.
English spårar CIA:s bokprogram tillbaka till 50-talets början då ett antal medarbetare från Radio Free Europe samlades ute på den västtyska landsbygden. Med sig hade de tusentals ballonger som fylldes med foldrar innan de blåstes upp. Vinden blåste österut och snart seglade de stigande ballongerna iväg över järnridån. De var designade för att gå sönder vid 9 000 meters höjd, och samma eftermiddag regnade det ner drygt 3 miljoner foldrar över Tjeckoslovakien. Texten i dem löd:
TO THE PEOPLE OF CZECHOSLOVAKIA
A NEW WIND IS BLOWING
A NEW HOPE IS STIRRING
Friends of Freedom in other lands have found a new way to reach you
They know that you also want freedom.
De som låg bakom operationen var ”Free Europe Committee”, grundarna av Radio Free Europe. De var en del av vad som kan beskrivas som den intellektuella delen av CIA, som hade grundats för att ta upp kampen med KGB:s ideologiska krigföring. Mellan 1951–1955 skickade de iväg runt en halv miljon ballonger in över länderna i Östeuropa, något som förargade de kommunistiska regimerna så mycket att de beordrade upp stridsflyg för att skjuta ner dem.
Free Europe Committee hade också etablerat ett system med direktpost där de skickade brev till enskilda personer i länderna bakom järnridån. En del fångades upp av säkerhetstjänsterna men de kunde inte hitta allt i mängden trycksaker som strömmade från väst. Man märkte dock snart att responsen på den politiska propagandan med pamfletter och foldrar var låg. Men när kommittén experimenterade med att skicka böcker blev gensvaret annorlunda. Mängder av brev skickades tillbaka där privatpersoner tackade för böckerna de fått. Många frågade efter fler.
Den som tog vara på potentialen i det positiva gensvaret var den då unga kommittémedarbetaren George Minden. Minden var en tidigare affärsman från Bukarest som flydde till väst efter att han fått sin verksamhet konfiskerad av Kommunistpartiet. När han kom till USA rekryterades han snabbt av CIA. 1957 blev han ansvarig för ”Free Europe Press Book Center” (FEPBC), och kom snart att omforma organisationens syfte. När den grundades var propaganda det tydliga målet. Trycksakerna som postades till Östeuropa skulle bidra till att underminera det kommunistiska systemet och etablera bilden av västs överlägsenhet.
Litteraturen, och framförallt skönlitteraturen, sågs i sig själv utgöra ett motmedel mot de auktoritära regimerna.
För Minden var det dock den hårda censuren kommunistregimerna implementerade som var fienden, inte Sovjetunionen som sådan. Målet skiftade till att fylla det intellektuella vakuum som censuren skapade. Verktyget blev litterärt bistånd. Under Mindens ledning inriktade sig FEPBC på akademiker, författare, redaktörer och skådespelare – de yrkesgrupper som drabbades hårdast av det kvävda idéutbytet. Litteraturen, och framförallt skönlitteraturen, sågs i sig själv utgöra ett motmedel mot de auktoritära regimerna. Genom läsningen skulle invånarna påminnas om att ett annat liv, ett annat samhälle, fortfarande var möjligt.
Det var dock inte direktposten som blev bokprogrammets viktigaste verktyg. Det blev istället att etablera nätverk som stödde de redan existerande underjordiska tidskrifterna och tryckerierna i Östeuropa. Och det är dessa och människorna bakom dem som står i centrum i English bok. Med utgångspunkt i den breda intellektuella motståndsrörelsen i Polen lyckas han skriva fram ett myller av personer och organisationer som till en början blir lika överväldigande som persongalleriet i en Tolstoj-roman.
Där finns exempelvis Polens mest framgångsrika underjordiska tryckeri NOWa som leddes av boksmugglaren och aktivisten Miroslaw Chojecki. De kom från grundandet 1976 främst att ge ut de polska författare som den kommunistiska regimen svartlistat i rädsla för att de skulle bidra till att skapa en polsk ”antikommunistisk” kultur. Men de publicerade också polska översättningar av George Orwells Djurfarmen (1945) och 1984 (1949), samt Aleksandr Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv (1962).
En minst lika central roll i de underjordiska intellektuella sammanhangen spelade tidskrifterna och veckomagasinen. Ett av de viktigaste kom att bli Mazovia Weekly som under Helena Luczywos redaktörskap nådde ut brett över Polen. I tidningarna publicerades politiska opinionstexter och kulturartiklar. Men det mest efterfrågade var det tidningar brukar centreras runt – nyheter. På A4-sidorna i Mazovia Weekly kunde människor runt om i Polen ta del av den verklighet regimen försökte sudda ut. Där fanns utrikespolitiska händelser, inrikespolitik och löpande uppdateringar om hur det gick för motståndsrörelsens arbete. De fungerade som en påminnelse om att det fanns något annat än den grå kontrollerade vardag regimen försökte upprätthålla.
Den största fördelen med Charlie English bok är dock inte hans gedigna researcharbete, utan att han genom sitt litterära sätt att skriva lyckas ge läsaren tillträde till vardagen i Polens underjordiska liv. Att driva de tidskrifter, tryckerier och förlag Kommunistpartiet gjorde allt för att stänga ner krävde ständig planering och var långt mer än ett heltidsarbete. Tidigt upptäckte aktivister att rörlighet var det viktigaste för att lyckas bygga upp en bestående verksamhet bortom regimens kontroll. Det började med de ”flygande universiteten” där studenter träffades i olika lägenheter och källarlokaler för att lyssna på föreläsningar och diskutera litteratur bortom partiets sanktionerade listor. Att träffas på olika platser varje gång var ett måste för att inte bli upptäckt av säkerhetspolisen.
Förlagen och tidskrifterna fungerade enligt samma princip. Tryckpressar, papper och skrivmaskiner behövde därmed flyttas framåt tillbaka mellan lägenheter, källarlokaler och övergivna fabriker. Som följd etablerades intrikata system där vänner hjälpte vänner och nycklar och lastbilar dagligen bytte händer. Bara i Warszawa fanns 300 lägenheter som fungerade som kontor, lagerlokaler och bibliotek.
Bara i Warszawa fanns 300 lägenheter som fungerade som kontor, lagerlokaler och bibliotek.
Att upplåta sin lägenhet var dock inte något man gjorde lättvindigt. I en intervju berättar exempelvis Joanna Szczesna att hon motvilligt svarade jakande när Helena Luczywo frågade om redaktionen på Mazovia Weekly kunde få använda hennes hem som kontor någon gång i veckan: ”Deras skrivmaskiner smattrade dygnet runt… De lät lamporna och ljusen vara tända dag och natt, och alla kedjerökte som om deras liv hängde på det” (min översättning). Där fanns såklart också den ständiga risken för att säkerhetspolisen skulle knacka på dörren.
De miljöer som växte fram runt de underjordiska tidningarna och förlagen präglades dock inte bara av arbete – de blev också sociala sammanhang. Medlemmarna i redaktionerna och medarbetarna på förlagen umgicks, blev vänner, dejtade, passade varandras barn, åt middagar och hade sena vinkvällar där de diskuterade politik, kultur och filosofi. Det var inte bara böckerna och tidningarna i sig som gav löften om att ett annat samhälle var möjligt.
***
Sovjet försökte dock inte skärma sig från all litteratur. Tvärtom. Litteraturen och speciellt poesin blev ett sätt att kontrastera sig mot det amerikanska väst. På andra sidan järnridån fanns, enligt propagandan, bara bästsäljare, baseboll och varmkorv. I den sovjetiska republiken gick litteraturen i stället till botten med människan och hennes roll i samhället. Kalla kriget var inte bara en kamp mellan två olika ideologier utan också en mellan högkultur och lågkultur om man lyssnade till kommunistiska intellektuella.
I boken The Stasi Poetry Circle (Faber Faber, 2022) skildrar poeten Philip Oltermann hur poesin var en central byggsten i DDR:s ideologiska projekt. När den östtyska staten skulle byggas upp efter andra världskriget formulerade Johannes Becher, senare DDR:s kulturminister, ett vägledande ideal: Literaturgesellschaft (det litterära samhället). Tyskland var enligt Becher världens kulturella centrum. Det var i Leipzig den första dagstidningen trycktes. Det var på en kyrkdörr i Wittenberg som Martin Luther spikade upp sina 95 teser. Och det var framförallt på tyska som Hegel, Engels och Marx skrivit.
I den socialistiska staten skulle skillnaden mellan intellektuella och arbetare utraderas. Arbetare skulle skriva och skribenter arbeta. Poeter, författare och intellektuella flyttades därmed från sina småborgerliga bekväma miljöer in i fabrikerna. Där skulle de få uppleva den industriella vardagen, men också leda poesicirklar där arbetarna fick lära sig läsa och skriva poesi. På bara några år hade varje industrigren i landet sina egna cirklar, något man hoppades skulle få varje arbetare att plocka upp bläcket. Poesin skulle få den vanliga människan att se sanningen i den historiska materialismen, och stärka känslan till klasskamp så att den inte skulle behöva genomdrivas med tvång.
Poesicirklarna var inte bara stående inslag i industrin utan även i hjärtat av kommunistpartiet, däribland i dess säkerhetstjänst. Varje vecka träffades de mest litterärt intresserade och lovande agenterna under ledning av den ansedda poeten och författaren Uve Berger. De diskuterade de poetiska klassikerna, men störst fokus lades på den poesi agenterna själva skrev. Berger ska inte ha varit nådig i sin kritik. Varje vecka lämnade medlemmar i en av 1900-talets mest brutala säkerhetstjänster mötesrummet med tårar i ögonen för att Berger sågat deras poesi som han ofta ansåg var banal, nästan lika simpel som amerikanernas bästsäljare.
Bergers litterära ideal var tydligt: poesin skulle tjäna sanningen. En dikt som gav utrymme för tolkning riskerade att förleda läsaren. Poesi skulle alltid skrivas så att poetens avsikter tydligt kunde avläsas. För Stasi och Berger var dock inte bara poesin en del i att forma det litterära socialistiska samhället Becher drömde om, dikten hade även en annan, kanske ännu viktigare, uppgift.
Bergers litterära ideal var tydligt: poesin skulle tjäna sanningen.
DDR:s säkerhetstjänst växte ständigt under kalla kriget när fler och fler människor pekades ut som säkerhetshot och kontrarevolutionärer. Men en växande säkerhetstjänst medförde ett stort problem: Vem spionerade på spionerna? Det var just det som blev Uve Bergers uppgift. Genom poesin kunde han enligt Stasis ledare få tillgång till agenternas inre. Varje vecka skrev han långa rapporter där han analyserade agenternas dikter för att se om det mellan textraderna gick att skönja antisocialistiska sentiment.
Oltermann skildrar även genom The Stasi Poetry Circle flera av de författare som drabbades av den kommunistiska regimens censur. Den typ av skönlitteratur som Stasi var mest rädd för var inte den som var tydligt antisocialistisk. Sådan var lätt att upptäcka och censurera. Det var snarare verk som var mångsidiga, de som gav utrymme för tolkning.
Säkerhetstjänsten förbryllades exempelvis av den 21-årige poeten Annegret Gollin. Hennes dikter spreds i form av post it-lappar och löst sammansatta A5 format, och kom att analyseras i detalj av säkerhetspolisen. Framförallt dikten Betonien (Betonglandet, min översättning) sysselsatte Stasis mest utbildade anställda.
Jag lever i det tjugonde århundradet.
Jag lever modernt.
Jag bor fantastiskt.
Jag bor i ständig utveckling.
Jag är en varelse från Betonglandet.
Jag finner det vackert och intressant.
Jag finner det bra och bekvämt.
Jag blickar ut genom fönstret.
Jag ser betong till vänster.
Jag ser betong till höger.
Jag mår bra.
Jag upptäcker
Jag tänker betong.
Jag blir betong.
(Det är inte bara så i New York)
Det var just slutmeningen, där Gollin öppnade upp diktens tolkningsmöjligheter, som gjorde att den blev föremål för Stasis kontroll. Dess mångtydighet, att den inte bara kunde läsas som en kritik av den själlösa kapitalismen utan också kanske mot DDR:s socialism, var det som säkerhetstjänsten inte kunde tolerera. Kort efter att dikten cirkulerats togs Gollin från sin dotter och sattes i fängelse.
***
Englishs CIA Book Club och Oltermanns The Stasi Poetry Circle är som spegelbilder av varandra. De beskriver två motsatta förhållningssätt till litteraturen och dess funktion i kalla krigets propaganda. I väst användes litteraturen för att få människor att tvivla, i öst för att få dem att upptäcka sanningen. De olika synsätten representerar även en av de tydligaste ideologiska skillnaderna mellan de två samhällsprojekten, en skillnad som gestaltas väl i en av alla de böcker som CIA hjälpte till att smuggla in bakom järnridån: John le Carrés klassiker Tinker Tailor Soldier Spy (1974).
I den första delen i den så kallade Karla-trologin försöker George Smiley överlista sin sovjetiska motpart – KGB:s hänsynslösa spionnestor Karla. I en scen tänker Smiley tillbaka på när han mötte Karla för första gången. Den då enkla sovjetiske spionen hade snappats upp av den indiska underrättelsetjänsten, och Smiley skickades iväg för att försöka omvända honom till en dubbelagent.
De två alternativen Smiley målar upp är enkla: ett rikt och fritt liv i väst eller att återvända till Sovjet där han troligtvis skulle bli dömd för förräderi. Karla säger inte ett ord. Hans tro på det sovjetiska projektet, på sanningen, är så stark att han är villig att riskera nackskott eller decennium i ett arbetsläger i Sibirien.
Och det var väl precis det som alla de förbjudna böckerna och tidskrifterna erbjöd människorna bakom järnridån – en chans att tvivla.
Smiley utför förhöret under en period där hans egen ideologiska övertygelse hade börjat vackla, och han börjat förhålla sig allt mer pragmatiskt till konflikten mellan öst och väst, gör bara vad en spion måste göra. Senare inser dock Smiley att det är dogmatiken som är skillnaden mellan honom och Karla, men också mellan öst och väst. Och det är därför Smiley och väst har övertaget. I väst tillåts tvivel medan blind ideologisk lydnad är det enda alternativet i öst. Om inte alla tror på systemet, på saken, kommer det att krackelera.
Och det var väl precis det som alla de förbjudna böckerna och tidskrifterna erbjöd människorna bakom järnridån – en chans att tvivla, att låta sig svepas med av andra idéer än de kommunistregimerna påstod var de enda rätta.
Här finns ett perspektiv på yttrandefrihet som har varit märkligt frånvarande i de senaste årens debatter. När fenomen som cancelkultur har diskuterats har många yttrandefrihetsförespråkare för fram argument likt ”idéer är inte farliga, de smittar inte”. Det var också så många borgerliga politiker resonerade när de skulle legitimera samarbetet med Sverigedemokraterna: ”man kan sitta och diskutera över förhandlingsbordet med en sverigedemokrat, det betyder inte att man per automatik smittas av dennes idéer.”
Men det är väl just smittsamma som idéer är? Varje gång man öppnar en bok eller tidning gör man det med vetskapen att den kan få en att se världen på ett annorlunda sätt. Det är därför totalitära regimer fortfarande gör allt för att kontrollera utbudet av idéer. Där finns den ständiga risken att människor får syn på något annat än det redan existerande.
Det var också det många av yttrande- och tryckfrihetens tidiga teoretiker menade var det mest värdefulla som principerna förde med sig: De kunde få människor att upptäcka något de inte redan visste. Och det är väl därför vi fortfarande håller fast vi dem? För att livet och samhället inte ska bli lika fast och grått som betong.
Omslagsfoto: Hans-Peter Stiebing/Süddeutsche Zeitung Photo