Samhälle Krönika
När medelklassens barn blir sverigedemokrater
När medelklassens barn nu börjar sympatisera med Sverigedemokraterna skymtas en väsentlig förskjutning i svensk politisk debatt. Carl Eos skriver om varför bilden av SD som ett parti för missnöjd arbetarklass inte längre stämmer.
För drygt tio år sedan publicerade Aftonbladet artikeln ”Hjälp, min son är sverigedemokrat”. Mamman i texten upplevde sonens partival som något så främmande att hon var tvungen att ta avstånd från sitt barn. Jag återvänder till artikeln ibland för att påminna mig om hur märkliga tiderna då var.
Sedan dess har mycket förändrats. Det räcker egentligen att titta på tidslinjen. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010. En tjugoåring i dag har alltså vuxit upp i ett Sverige där Sverigedemokraterna alltid funnits på den parlamentariska kartan. Den som är tjugofem minns möjligen något av inrikespolitiken från tiden innan, men knappast särskilt mycket. För dem är partiet inget nytt fenomen, ingen udda parentes, utan en del av det kända politiska landskapet. När deras föräldrar fortfarande ser riksdagsinträdet som en brytpunkt är det för många unga lika avlägset som inträdet av Miljöpartiet eller Kristdemokraterna en gång var för deras föräldrar.
Sverigedemokraternas stöd bland unga dyker numera upp i välbärgade stadsdelar, i universitetsmiljöer, i familjer med hög utbildning.
I dag är särskilt unga män kraftigt åt höger på den politiska skalan. Jag har tidigare haft förmånen att prata med unga personer om detta, och ofta uppkommer då frågan om unga kvinnors och mäns relation till varandra. Inte minst media gillar att uppmärksamma de politiska könsskillnaderna. Unga män är höger och unga kvinnor vänster.
Mindre uppmärksammat är föräldragenerationens relation till barnen som blivit sverigedemokrater. Det är dags att på allvar lyfta den frågan. Statistiskt kan vi konstatera att det måste vara så att många som röstar borgerligt och socialdemokratiskt har barn som blivit vuxna och röstar på Sverigedemokraterna. Anekdotiskt har jag träffat flera av dem som velat prata om saken.
Sedan jag blev en offentlig skribent och debattör har flera män i Stockholms medelklass berättat att deras söner är sverigedemokrater. De har gjort det på ett sätt som visar på att de vill prata om saken. De har upptäckt att deras barn lever i en annan tillvaro än de själva gör men de vet inte exakt på vilket sätt ännu.
Sverigedemokraternas stöd bland unga dyker numera upp i välbärgade stadsdelar, i universitetsmiljöer, i familjer med hög utbildning. Den förklaringen om missnöjda arbetarklassväljare har sedan länge upphört vara heltäckande för att beskriva vad som händer när väljare lägger sin röst på Sverigedemokraterna. Många unga gör sina val utifrån helt andra referensramar än sina föräldrar. Då framstår Sverigedemokraterna inte som ett annorlunda parti utan som ett parti bland andra som adresserar frågor de upplever som centrala. Invandring, islam, kriminalitet, radikalfeminism och det etablerade samhällets tendens att alltid prioritera allt annat före Sverige är återkommande frågor.
SD har blivit en stabil del av svensk politik, oavsett vad man tycker om det.
Det leder också till att föräldrarna, i stället för att reagera som mamman i artikeln, börjar reflektera. De beskriver ofta att de tidigare sett Sverigedemokraterna som något som angår andra. När deras barn väljer partiet inser många att den bilden inte längre håller. SD har blivit en stabil del av svensk politik, oavsett vad man tycker om det.
Den kulturella förändringen märks i hur samtalen förs. Där det tidigare kunde bli bråk handlar det i dag mer om att försöka förstå. Vad ligger bakom barnens val? Vad säger det om Sverige att Sverigedemokraterna finns i allt fler socioekonomiska miljöer i samhället? Vad betyder det att partiets riksdagsinträde inte är en minnespunkt för den generation som nu formar sina första politiska lojaliteter?
När partier slutar vara kontroversiella och börjar bli en del av vardagen sker förändringar inte längre genom stora konflikter utan genom små förskjutningar. Vid köksbord, i skolval, i diskussioner mellan barn och föräldrar som konstaterar att de inte längre utgår från samma politiska karta.
Och det är i den stilla förskjutningen som vi ser hur Sverige förändras. Inte genom plötsliga omvälvningar, utan genom att en generation växer upp med andra referenser än den föregående. Följdeffekten av detta blir inte nödvändigtvis en klyfta mellan generationer utan också nya perspektiv.
Sverigedemokraternas närvaro i medelklassen är inte bara ett partis framgång, utan en påminnelse om att de politiska erfarenheter som formar unga väljare nu är helt andra än dem som formade deras föräldrar. Det är en förändring som pågår i det tysta, men som redan påverkar hur landet kommer att se ut framöver.