Thea Erlandsson: När miljarder gick upp i rök

89 miljarder kronor. Så mycket kostade den dittills största kontantaffären i Sverige när Vattenfall 2009 beslutade sig för att köpa det holländska företaget Nuon. En affär som slutade med nedskrivningar på flera miljarder och slopad utdelning till staten. Trots denna allvarliga felbedömning har Vattenfall upprepat sitt misstag flera gånger. 

2006 fattade bolaget beslut om att bygga ett kolkraftverk i Moorburg, utanför Hamburg i Tyskland. Förseningar innebar att kraftverket inte kunde färdigställas förrän sommaren 2016, cirka fem år efter plan. Sedan skrevs värdet på kraftverket ner flera gånger av Vattenfall och ledde till en förlustnota på 30 miljarder kronor. Slutligen stängdes det ner 2021 efter bara fem år i drift. Förutom att kosta staten pengar fanns det stora miljömässiga brister. Kraftverkets nedkylningsprocess krävde att stora mängder vatten pumpades från en närliggande flod, vilket fick allvarliga konsekvenser för fisklivet. Det reagerade även EU-kommissionen på och beslutade därför att dra Tyskland inför rätta i EU-domstolen, för att ha godkänt ett bygge som bröt mot det så kallade Habitatdirektivet. Det var en direkt konsekvens av Vattenfalls bristande miljöhänsyn.  

När staten sålde sin brunkolsverksamhet i Tyskland var affären så komplicerad att priset aldrig blev klarlagt.

Idén om att ett statligt svenskt företag ska bygga energiproduktion i andra länder är i sig märklig. När det dessutom gäller extremt klimatskadlig kolkraft gränsar det till vansinne, något som den svenska politiken också till slut skulle inse. Då fick skattebetalarna ta notan igen. När Vattenfall under 2016 sålde sin brunkolsverksamhet i Tyskland, under den rödgröna regeringen, till tjeckiska energiföretaget EPH och deras investmentbolag PPF var affären så komplicerad att priset aldrig blev klarlagt. Från årsredovisningar från EPH går det däremot att utläsa att priset låg på cirka 100 miljoner kronor. Kort efter köpet skrev EPH upp värdet till närmare 6 miljarder kronor. I slutändan innebar försäljningen en negativ påverkan på Vattenfalls resultat med 22 miljarder kronor. 

Liknande incidenter kan förstås hända även i privata företag. Det är mänskligt att felbedöma marknaden och göra felsatsningar. Skillnaden ligger i att det privata ägandet är frivilligt och att förluster då också sker på ägarnas bekostnad. Det finns dessvärre inget annat sätt att utkräva ansvar från Vattenfall, än genom de politiska företrädare som styrde vid den tidpunkt misstagen begicks. Det gör att befolkningen blir fastlåst i det offentliga ägandet och måste förlita sig på att nästa politiker hanterar de offentliga bolagen i invånarnas bästa intresse, vilket heller inte alltid är förenligt med det uppdrag som Vattenfall har.

Det bådar sällan gott när kommersiell avkastning ska genereras med både politiska intressen och samhällsekonomin i åtanke.

Likt många statliga bolag har Vattenfall som syfte att generera intäkter till statskassan, varför det också finns ett avkastningskrav på verksamheten. Samtidigt är det ofta politiska viljor involverade när Vattenfall fattar beslut om sina affärer och staten går i borgen för Vattenfalls upplåning, vilket leder till att man kan ta ännu större risker. Det bådar sällan gott när kommersiell avkastning ska genereras med både politiska intressen och samhällsekonomin i åtanke. 

Om Nuonaffären, och otaliga exempel därefter, visat något så är det att staten sällan driver bolag väl. Det betyder inte nödvändigtvis att Vattenfall borde säljas omedelbart. Skattebetalarna förtjänar – till skillnad från i försäljningen av brunkolen – att få maximal valuta för sina tillgångar, och staten bör därför invänta rätt läge. Men på sikt bör inte staten vara spekulant på fria marknader. Det sköter privata företag betydligt bättre.