Samhälle Krönika
När politiken tar religionens plats
En förklaring till det nya polariserade samhällsklimatet är hur sekulariseringen gjort att fler finner sitt livs syfte och mening i politiska organisationer, skriver Natanael Kvidal.
Tidigare i maj i år blev Stefan Cronlund av med sitt jobb som fritidsledare i Ockelbo efter att det blivit känt att han sympatiserade med Sverigedemokraterna. Fritidsgården i fråga drivs av Arbetarnas Bildningsförbund (ABF). Att arbeta som fritidsledare är självklart inget politiskt uppdrag, men likväl var Cronlunds personliga politiska uppfattningar tillräckligt för att han skulle blir uppsagd. ABF motiverade beslutet med att Sverigedemokraterna inte delar ABF:s värdegrund.
Kort därefter hamnade en värmländsk socialdemokrat i en intern kontrovers efter att han pratat politik på en krog med en representant från Sverigedemokraternas ungdomsförbund. Motiveringen från S var, bland annat, att ”det här är inte bra för partiets [S] trovärdighet”.
Den snabba sekulariseringen har påverkat människors syn på mål och mening
Ett annat anmärkningsvärt fall, från 2019, var när Socialdemokraterna i Hudiksvall uteslöt en lokal nämndordförande efter att hon träffat en pojkvän med förtroendeuppdrag för Sverigedemokraterna. Socialdemokraterna i Hudiksvall menade att pojkvännen gjorde henne ”omöjlig i sin roll” som företrädare för partiet och hänvisade återigen till Socialdemokraternas värderingar.
Hur ska vi förstå ABF och Socialdemokraternas agerande? Vilka värderingar som organisationerna hänvisar till är nog, för de flesta, ganska oklart. En del av svaret – men verkligen inte hela sanningen – går dock att finna i hur den snabba sekulariseringen påverkat en del människors syn på mål och mening med livet, inte minst inom politiska rörelser.
***
Sverige och svensk kultur går inte att förstå utan att även ha en viss kunskap om protestantismen. Sverige har en tusen år lång kristen historia, och kristendomen har haft stor betydelse för utformningen av våra lagar, etik och världsbild, vilket är något som vi haft stor nytta av. Frågan man ställer sig är vad som händer när ett land, som tidigare präglats av en mer gemensam kristen världsbild, sekulariseras. Och sekulariseringen har skett snabbt. Statistik från SOM-institutet visar att 47 procent av svenskarna år 2010 påstod sig tro på Gud. Sedan dess har det minskat till 36 procent år 2019.
En sak är tydlig – trots sekulariseringen verkar det som att en del av religions arv fortfarande finns kvar. Det som kan kallas det “religiösa språket” försvinner inte bara för att allt fler blir sekulära. Snarare har en del av det religiösa språket, i viss mån, flyttat över till politiska partier. Ibland framstår det nästan som att politiska partier till och med ersatt en tro på Gud och visar, i värsta fall, på ett vad som mer eller mindre liknar ett religiöst sektbeteende.
Genom att engagera sig i ett politiskt parti får en person själv välja vilken moral som passar denne bäst. Politisk organisering ger också människan en känsla av att vara del av ett större sammanhang. Politiken ger personen ett syfte med livet. Den politiska rörelsen blir därmed den kompass som leder personens liv och uppenbarar för denne vad som är rätt och fel, precis som religionen.
Det finns stora likheter mellan politisk organisation och organiserad religion
Det finns stora likheter mellan politisk organisation och organiserad religion. Åter till exemplet som inledde den här texten, med Sverigedemokraterna och arbetarrörelsen.
Ovan nämnda exempel mellan arbetarrörelsen och SD visar att ”apostater”, alltså personer som lämnat religionen, finns kvar i ett sekulariserat land, men i dag är det personer som exempelvis har en annan uppfattning än vad majoriteten bedömer som politiskt korrekt. ”De tio budorden” finns kvar, men i dag kallas de för partiets ”värderingar”. ”Synd” som idé finns också kvar och ”syndarna” är de som begår ovan nämnda värderingsbrott.
Vad som inte finns kvar i sekulära rörelser är en Gud som kan ge människan förlåtelse för sina synder
Vad som inte finns kvar i sekulära, politiska rörelser är dock en Gud som kan ge människan förlåtelse för sina synder. Det enda som en person som brutit mot den egna politiska rörelsens värderingar är att, likt den religiöse, krypa till korset och be om nåd samt ta avstånd från sitt eget beteende.
I värsta fall, som i exemplen ovan vad gäller Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna, blir en person som inte håller med den egna politiska (läs religiösa) rörelsen förvandlad till en antikens spetälsk och därmed oren. Således betraktas även varje person som den spetälske kommer i kontakt med också som oren (guilty by association), vilket situationen med Socialdemokraterna i Värmland och Hudiksvall illustrerar smärtsamt tydligt. Detta eftersom båda personer som hamnade i en partikontrovers fortfarande var övertygade socialdemokrater, men deras personliga beröring med en sverigedemokrat, det vill säga den “spetälske”, även gjorde dem orena.
Arbetarrörelsen är långt ifrån ensam om att visa på närmast religiösa tendenser. Ett annat exempel är hur Greta Thunberg blivit något av en profetgestalt. I Greta har många människor fått en frälsare som ska rädda dem från en värld som är på väg att gå under. Och kritik mot henne, i likhet med den som SVT:s klimatkorrespondent Erika Bjerström framförde då hon påstod att Greta talade som en vänsterpopulist, tas inte väl emot av Gretas följare (läs lärjungar).
Efter Bjerströms uttalande om likheterna mellan Greta och vänsterpopulism i SVT anklagade en del av Gretas följare Bjerström för att vara ”nazist, klimatförnekare och köpt av oljebolagen”. Detta medförde att Bjerström kände sig tvungen att lämna Twitter, trots att hon arbetat som miljöjournalist i 37 år.
Hur sekulariseringen har gjort att fler personer hittar sitt syfte, moral och mening i politiska rörelser är bara ett av många perspektiv på hur det går att förstå ett ofta aggressivt politiskt samtalsklimat. Det visar också att politiska rörelser, som dessutom kan byta värderingar (läs ”budord”) efter nästa kongress, kan bli en svår herre att tjäna.
Läs också:
Hur de politiska ”syndarna” behandlas, exempelvis av ABF och Socialdemokraterna, får en politisk rörelse att närmast framstå som en samling religiösa fundamentalister. Att partipiskan även omfattar medlemmarnas kärleksliv, som i fallet med Socialdemokraterna i Hudiksvall, visar hur det privata klassas som politiskt. Den “nya religionen” kräver således absolut lydnad på alla områden och att dess anhängare skall ogilla dem som står utanför. Det här är givetvis absurt. Att bara omges av likasinnade fördummar en människa och gör sannolikt den politiska diskursen enfaldig.
***
Ett annat verktyg som kan hjälpa oss att förstå det nya, hårdare samhällsklimatet – utöver den religiösa analogin – är begreppet “affektiv polarisering” som fått stor uppmärksamhet hos amerikanska statsvetare såsom Lilliana Mason samt Alan Abramowitz & Jennifer McCoy. Begreppet används för att förklara hur vanliga väljare, som antingen röstar på Demokraterna eller Republikanerna, i allt större utsträckning ogillar varandra privat. Affektiv polarisering placerar känslor i stället för faktisk sakpolitik eller ideologisk övertygelse i centrum för samhällsdebatten, där spänningarna i ett politiskt system grundas på de känslor som de olika partianhängarna har gentemot varandra.
Det intressanta är att det känslomässiga avståndet mellan till exempel en socialdemokrat och en moderat ofta framstår som större än den faktiska skillnaden i sakpolitik. Detta märks bland annat på hur partiledare i Sverige på bara några år har allt lägre förtroende bland väljare utanför det egna partiet. Det faktum att hela 44 procent i juni år 2010 uppgav att de hade högt förtroende för Maria Wetterstrand (MP), som då var riksdagens minsta parti, framstår som tämligen unikt i ljuset av att ingen partiledare, med undantag för Stefan Löfvén och Magdalena Andersson vid något enstaka tillfälle, har uppnått ett förtroende på över 40 procent i Novus mätningar sedan 2014.
Det känslomässiga avståndet är större än de sakpolitiska skillnaderna
Situationen kan uppfattas som något märklig eftersom minskningen i väljarnas förtroende för partiledare har skett samtidigt som åsiktspolariseringen, det vill säga vad medlemmarna i olika partier faktiskt tycker i sakfrågor, hållit sig konstant så långt tillbaka som forskarna kan mäta. Det innebär alltså att en socialdemokratisk väljare och en moderat väljare inte har blivit mer olika varandra rent sakpolitiskt. Trots det har Ulf Kristersson klart lägre förtroende bland socialdemokratiska väljare än exempelvis under Fredrik Reinfeldts tid som statsminister.
I den mån det har forskats på affektiv polarisering i Sverige konstaterar Demokratirådets rapport, där de bland annat analyserat hur svenska väljare placerar partier på en skala som varierar mellan “starkt ogillar” och “starkt gillar”, att den affektiva polariseringen har ökat och nådde en topp-nivå under valet 2018. Samma rapport fastslår även att konfliktnivån i riksdagen ökat, bland annat i form av fler reservationer och en mer negativ ton i riksdagsdebatter, där inte heller detta går att förklara av ett exempelvis ökat ideologiskt avstånd mellan ledamöterna.
GAL/TAN-skalan har kritiserats för att inte ge en rättvisande bild
GAL/TAN-skalan har kritiserats eftersom den inte ger en rättvis bild av väljarnas identitet. Bland annat behöver du inte vara liberal bara för att du är grön. På samma sätt behöver en person inte vara auktoritär för att denne är traditionell. Tommy Möller och PJ Anders Linder har därför ironiskt påpekat att skalan snarare bör kallas för GOD-OND-skalan, där miljöpartister framställs som goda medan personer med traditionella värderingar klustras ihop med auktoritära och nationalister.
Således är GAL/TAN-skalans användning ett kvitto på hur den affektiva polariseringen tog plats i svensk samhällsdebatt. Dels för att en del av väljarna får en förstärkt självbild som “goda” men andra framställs som ”onda”.
Affektiv polarisering är också i högsta grad relevant för den ovan nämnda religiösa analogin. Detta eftersom konfliktlinjer som handlar om ”ondska eller godhet” tidigare var ett förhållningssätt som snarare fanns inom just religionen. Men sedan en tid tillbaka – sannolikt parallellt med sekulariseringen – har detta förhållningssätt förflyttats till just politiken. Mer specifikt att en person av annan politisk uppfattning, exempelvis en sverigedemokrat, inte ses som någon med annan åsikt eller ideologi, utan beskrivs snarare med känsloladdade attribut som associeras till ondska.
***
Flera frågor om framtiden väcks. Vad kommer att ersätta den gamla religionens (kristendomens) gemensamma världsbild? Vad kan dämpa den affektiva polariseringen, eftersom svenska väljare trots allt inte blivit mer olika varandra rent sakpolitiskt?
En god början är att alla som är politiskt engagerade är ödmjuka inför hur man formas av sitt engagemang och hur det påverkar synen på människor med andra uppfattningar. Inte minst när det riskerar att leda till att politiska meningsmotståndare behandlas som om de vore spetälska, och att även personer som kommer i kontakt med dem ses som orena.