Författaren Göran Palm var från den 10 april 1970 till den 13 april 1971 anställd som tempoarbetare på LM Ericssons monteringsavdelning i fabriken i Midsommarkransen, en förort i sydvästra Stockholm. Han var 40 år och räknades som en av de ledande företrädarna för den nya socialistiska vänstern.

Palm tog jobbet på LM för ”att ha något att göra och samtidigt få hyran betald under en period av ihållande skrivkramp och politisk baksmälla”. Palm hade funnit att ”den svenska befrielserörelsen” präglades av splittring och komplikation, inte av den enhet, hängivelse och organisation han upplevde i Guinea-Bissaus framgångsrika befrielserörelse, som Palm hade besökt 1969. I boken Ett år på LM (1972) konstaterade Palm, något besviken: ”Vill man komma riktigt långt bort från revolutionen ska man ta jobb på LM Ericsson i Midsommarkransen.”

En viktig del av den svenska industrihistorien är de klassiska järnbruken. Eftersom de behövde stora skogsområden, framförallt för allt träkol som behövdes, låg de ofta isolerade från annan bebyggelse. Bruksföretagen fick därför ansvara för alla samhällsfunktioner. Denna brukstradition kom även att prägla företag i många andra branscher. Den typiska brukskulturen, där ortens dominerande företag ansvarade för en rad samhällsfunktioner, kom att prägla många samhällen ända in på 1970-talet.

Vad som är mindre känt är att även svenska storföretag i olika storstadsregioner också drev flera välfärds- och samhällsfunktioner långt in på 1900-talet. Detta gällde exempelvis Aga på Lidingö, Asea i Västerås och SKF i Göteborg. LM Ericsson hade sitt huvudkontor i Midsommarkransen 1940–2003 och där fanns länge företagets största svenska fabrik, Huvudfabriken (HF på internspråket). Området runt HF kom att kallas LM-staden.

***

LM Ericsson, som länge kallades LM internt, grundades 1876 och låg fram till 1940 i Stockholms innerstad. Men under andra halvan av 1930-talet insåg ledningen att företaget behövde flytta, eftersom det inte gick att expandera i innerstaden. Dessutom blev det allt svårare att lösa alla transportbehov till och från fabriken.

Ledningen för Stockholms stad var angelägen om att behålla företaget inom stadens gränser. Flera stora industrier hade redan lämnat Stockholm, till exempel Aga, Atlas, Bolinders och Rörstrand. En uppgörelse ingicks 1937 mellan staden och LM, som bland annat innebar att LM åtog sig att uppföra en ny fabrik i Midsommarkransen mot att staden köpte den mark och de fastigheter i Stockholm som företaget inte längre behövde. 

Staden förband sig också att dra fram vatten och avlopp samt bygga vägar och dra fram en spårvägslinje till området. Spårvagnshållplatsen (och den nuvarande tunnelbanestationen) fick namnet Telefonplan.

Till skillnad från bruksföretagen på landsbygden hade LM Ericsson inte för avsikt att engagera sig i bostadsbyggande. I området kring Huvudfabriken fanns mark avsatt både för egnahemsbyggda småhus och för flerfamiljshus för två stora bostadsrättsföreningar.

Trots att HF låg i Sveriges största befolkningscentrum, blev dock LM tvunget att engagera sig även i bostadsfrågan. Efter att kriget hade brutit ut 1939, förblev ett stort antal bostadsrätter osålda. 1941 köpte LM de 172 lägenheter som var osålda. I slutet av 1942 hade LM lyckats sälja alla lägenheter utom tre.

Företaget gav lån och borgen till anställda som ville köpa bostadsrätter eller småhus. 

Även fortsättningsvis försökte LM på olika sätt hjälpa de anställda att lösa sin bostadsfråga. Företaget gav lån och borgen till anställda som ville köpa bostadsrätter eller småhus. LM inrättade och gav stöd till flick- och pojkhem för unga anställda, och företaget förmedlade bostäder åt anställda som flyttade till eller från Stockholm.

Flytten till Midsommarkransen ägde rum mitt under brinnande krig. Huvudfabriken var ett viktigt strategiskt mål om Sverige drogs in i kriget. Därför kom LM även att engagera sig i det militära försvaret. Under hösten 1940 blev LM Ericsson ett eget hemvärnsområde, där företagets egna anläggningar och dotterbolag ingick. Ett industrihemvärn inrättades som 1945 bestod av 243 man och fyra 8 mm kulsprutor. Företagshemvärnet vid LM Ericsson verkade ända till slutet på 1990-talet. 

Förutom industrihemvärnet, fanns under kriget även luftvärnsstyrkor med fyra pjäser placerade på Huvudfabrikens tak. Vid huvudingången fanns ett eldledningsvärn. Luftvärnspjäserna skänktes av LM Ericsson och anskaffningen ombesörjdes av verkställande direktören Hans Th. Holm som genom sin bakgrund som vd på Bofors var väl förtrogen med denna typ av materiel.

LM Ericsson bedrev egna yrkesskolor, dels en lärlingsskola med två linjer, elektricitet och mekanik, dels en ettårig kontorsskola. Under halva dagen bedrevs undervisning i kontorsskolan. Under andra halvan av dagen fick pojkarna vara cykelbud och flickorna kontorsbud. Det fanns även andra former av kompetenshöjning eller vidareutveckling för arbetet. Därtill fanns många typer av hobbykurser. Och man kunde få hjälp att läsa till realen, till studenten eller gå på universitet och högskola. 

För de LM-anställda fanns ett stort utbud av fritidsaktiviteter att tillgå. Man hade en rad olika fritidsföreningar och flera idrottsanläggningar. Lördagen den 4 januari 1947 var en märkesdag i LM Ericssons kulturella liv. Klockan 20:00 den dagen var det nämligen premiär för LM-teaterns uppsättning av folklustspelet Värmlänningarna. Teaterklubben stod för skådespeleriet, LM-orkestern spelade, LM-kören sjöng och LM:s folkdanslag dansade. Dekoren hade gjorts av LM:s snickeri och företagets elektriker svarade för ljud- och ljusanläggningen. Det övre etaget i tjänstemannamatsalen fick utgöra scen medan utrymmet bakom serveringsdisken var orkesterdike.

***

Det fanns givetvis affärsmässiga motiv för LM:s omfattande satsningar på utbildnings- och fritidsaktiviteter för de anställda. Det gällde att kunna rekrytera och behålla kompetent personal. Ericsson var så dominerande på Stockholmsregionens marknad för svagströmsingenjörer, att företaget i praktiken bestämde lönenivån för denna yrkesgrupp. Ett litet företag kunde rekrytera nyckelpersoner genom att erbjuda en hög lön. För Ericsson var det mer effektivt utnyttja sin storlek genom att erbjuda något som ett liten företag inte kunde, nämligen ett rikt utbud av utbildnings- och fritidsaktiviteter.

Ett viktigt inslag i LM Ericssons personalpolitik var stödet till Midsommargården, en så kallad hemgård som invigdes nära Huvudfabriken 1946. Initiativet kom från kyrkoherden i Brännkyrka församling, Gustaf Collini, som insåg att den nya stadsdelen behövde ett trivselskapande fritidscentrum. Han tog därför kontakt med LM som beslöt att ekonomiskt stödja projektet.

Här fanns bland annat en samlingslokal med 225 platser, scen och artistloge samt olika studie- och fritidslokaler, till exempel för slöjd, vävning, sömnad, målning, bordtennis, kraftsport och scouting. I huset fanns även bibliotek, affärer, bostäder samt LM:s gästvåning och lärlingsskola. Midsommargården har genom åren bedrivit en mycket varierad verksamhet, bland annat teaterföreställningar, konstutställningar, föredrag, debatter, studieverksamhet i både praktiska och teoretiska ämnen samt klubbar, kafé och samlingsverksamhet för ungdomar.

Bengt A. Roos konstaterar i en konstvetenskaplig uppsats, Ett kulturhus i förort (1991) att de tankar som har legat bakom Midsommargårdens nydanande verksamhet sedan 1940-talet i många avseenden föregick både de idéer som kom att ligga till grund för de kulturpolitiska mål som riksdagen fastslog 1974 och för idéerna bakom Kulturhuset som invigdes vid Sergels Torg 1971.

Det är vid Telefonplan som viktiga delar i efterkrigstidens europeiska kulturpolitik har sina rötter. 

Eftersom den senare institutionen brukar anses vara en viktig inspirationskälla till Centre Pompidou i Paris 1977 (genom dess förste chef Pontus Hultén), är det alltså vid Telefonplan som viktiga delar i efterkrigstidens europeiska kulturpolitik har sina rötter. Den som framförallt har äran av detta är Midsommargårdens framsynte föreståndare 1950–78, Yngve Sjöberg.

Från 1918 till 1993 fanns på LM, liksom på många andra stora företag, ett intressekontor som kunde ta hand om de anställdas regelbundet återkommande utgifter och hjälpa till med att lägga upp en betalningsplan. De anställda kunde öppna sparkasseräkning med bättre ränta än vad bankerna erbjöd. Intressekontoret förmedlade också lån och gjorde att de anställda kunde komma i åtnjutande av diverse förmånliga inköpsmöjligheter. 

Dessutom bistod Intressekontoret med rådgivning i ekonomiska och sociala frågor. Företaget stod för kostnaderna att driva kontoret. Intressekontoret på LM och andra företag avvecklades när Finansinspektionen, som en följd av finanskrisen i början av 1990-talet, ville förhindra att företag utanför finanssektorn ägnade sig åt bankverksamhet.

Redan 1889 hade det bildats en sjuk- och begravningskassa på LM. Lars Magnus Ericsson tillsköt personligen 1 000 kronor till kassans grundplåt. Ingen ersättning fick dock utbetalas med anledning av fyllerigalenskap eller venerisk sjukdom. I mitten av 1930-talet omformades sjukkassan till en erkänd sjukkassa varvid begravningskassan avskildes till en särskild understödsförening. När den allmänna sjukförsäkringen infördes 1955 upphörde Telefonfabrikens erkända sjukkassa.

Mellan 1940 och 1995 hade LM Ericsson egna daghem i området.

Fri sjukvård för LM-anställda infördes 1891. Även familjemedlemmar och pensionerade medarbetare kom att få fri sjukvård. När barnen till en LM:are var sjuka, kunde företagsläkaren göra hembesök. Den fria sjukvården för familjemedlemmar avskaffades när skattemyndigheterna ville förmånsbeskatta den. Den fria sjukvården för medarbetarna försvann när landstinget inte längre ville låta företagshälsovården ingå i husläkarsystemet.

Mellan 1940 och 1995 hade LM Ericsson egna daghem i området. Företaget ägde och skötte fastigheten men personalen var kommunal. LM disponerade 75 procent av platserna som fördelades av företaget. Med tanke på att så gott som alla former av alternativ barnomsorg var politiskt kontroversiella under 1980- och 90-talen – frågan om Pysslingen ledde till och med till att ett socialdemokratiskt finansborgarråd avgick mitt under en mandatperiod – är det lite underligt att det aldrig uppstod någon stor debatt om att kommunen drev ett daghem åt ett multinationellt företag vars anställda kunde gå före den kommunala kön.

LM drev också en barnträdgård under förmiddagarna för barn i åldrarna fyra till sju år och ett eftermiddagshem där över 20 skolbarn kunde få mat, tillsyn och läxhjälp. Fram till 1960-talet hade LM en egen barnkoloni på Resarö. 

***

En sak skilde brukssamhället i LM-staden från brukssamhällen i andra delar av landet. Det är dess relativa anonymitet i historieskrivningen. LM Ericsson har i många decennier varit Stockholms största privata arbetsgivare. 10 000-tals stockholmare har som anställda, anhöriga eller boende i LM-staden haft en personlig relation till LM Ericssons folkhem i Midsommarkransen. Det har skrivits mycket om företaget – men påfallande lite ur ett lokalhistoriskt perspektiv. 

Jag växte upp inte långt ifrån LM-staden, och jag gick på naturvetenskaplig linje på ett gymnasium som låg en tunnelbanestation från Telefonplan. Men varken skolan eller LM Ericsson gjorde något för att sprida kännedom om att ett av världens främsta telekomföretag var en möjlig framtida arbetsgivare. Jag hade säkert kunnat bli en habil svagströmsingenjör. 

För cirka 20 år sedan valde Riksantikvarieämbetet ut tolv industrihistoriska miljöer runt om i landet som tillsammans skulle spegla det svenska industriarvet. LM-staden var en av dessa miljöer. Då fick jag möjlighet att skriva LM-staden – Folkhem i förort (2006). Den bygger bland annat på intervjuer med arbetare och tjänstemän på LM, liksom med daghemspersonal, butiksinnehavare och andra som har bott och arbetat här – några av dem hade varit med ända sedan LM-staden byggdes. Den äldsta informanten var en mycket vital kvinna på 103 år, Sara Bodström, som anställdes på LM Ericsson 1919. Även hennes far hade arbetat på LM. När han hade skadat handen, plåstrades han om av Lars Magnus Ericssons hustru Hilda. Längre än så är faktiskt inte LM Ericssons historia.

Omslagsfoto: Hans T Dahlskog/TT